DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


In memoriam de Puniska Krigen


De puniska krigen gick av stapeln på 200-talet före Kristus. Du vet, Hannibal och elefanterna och de där ... Men jag återkommer till det, först lite familjenyheter.
Vi var sjuka allihopa över jul och nyår. Singapur-influensan drabbade dock inte bara oss, utan hela världen. Min far skrev att det låg femtiotusen människor på lasaretten i Wien, de låg överallt, i korridorerna, städrum, cafeterior och mera. Femton procent av sjukvårdspersonalen hade också smittats av viruset. Jag nämner det här bara för att det just nu är så aktuellt med Coronapandemin. Skillnaden är den att man för trettio år sedan inte hade infört någon karantän och dämed inte ställt hela samhället på huvudet. Å andra sidan fick man ju den sjukvårdstoppen, som vi idag har lyckats undvika rätt bra.
Våra barn utvecklades i alla fall, fast de också hade varit sjuka. I februari skrev jag till min far. Jag översätter ordagrant: "Lena styltar omkring hela dagarna nu. Var femte minut ramlar hon, men då kliver hon bara upp igen och fortsätter. Hon börjar också prata, men framför allt förstår hon väldigt mycket redan." Då hade hon ännu inte fyllt sitt första år.
Jag fortsatte i brevet: "Peter är duktig men busig. Busig är egentligen inte det rätta ordet, det är hellre så att han inte tänker sig för. Han kan numera alla bokstäver och siffror, han räknar till tio, och så vidare.
Han pratar mycket (alltför mycket) och har en meningsbyggnad som en tioåring, med bisatser, adjektiv och allt. Men har talar slarvigt, uttalsmässigt. Tänk bara, häromdagen åkte han med sin mor hem från stan. De tog buss 15, som alltid. Inne i bussen sa Peter plötsligt: 'Mamma, det är fel buss. Det står 12 där.' De hade verkligen glömt att byta det lilla kortet inne i bussen, så att det stod fel linje där."
Då var pojken just fyllda två och ett halvt. Det är klart att jag var stolt över mina barn. Å andra sidan pratade vi mycket med dem och de fick vara med i vardagslivet. I vintras hade man äntligen släppt tågluffningen fri för alla åldrar och vi funderade på allvar att åka iväg tillsammans med barnen.
Min mor fortsatte att ställa till bekymmer. Hon trivdes inte i stan och under vintern hade hon bestämt sig för att bosätta sig i Härjedalen året om. Hon ville att jag skulle hjälpa henne att sälja hennes fina lägenhet. Jag bönade och bad att hon skulle tänka efter, men hon skulle flytta. Vad skulle jag göra? Det fanns två intressenter för lägenheten och jag lyckades spela ut dem mot varandra, så att min mor fick femtiofemtusen istället för de trettiofem, som hon hade betalat för två år sedan. Å andra sidan behövde hon allt hon kunde få för att rusta upp stugan. Bara att ordna ett avlopp skulle gå på tjugotusen.
Efter två veckor i Härjedalen, ramlade hon, när hon klev av bussen och bröt armen ...
Som tur var kunde hon bo hos min syster i några veckor, tills gipset togs bort. Det som fick henne att må ännu sämre, var att hennes hund blev sjuk, så att hon måste låta avliva den. Jag har än idag dåligt samvete över att jag lät henne åka till ödemarken, men jag kunde ju inte binda fast henne.
Distriktets årliga konferens lades till Rom detta år. Vilken upplevelse att återse den "eviga staden". Eftersom distriktskonferensen alltid hellre var en gratifikationsresa än en allvarlig arbetsresa, blev det rätt mycket tid till egna förströelser. Och dessa finns ju sannerligen i Rom. Att verkligen se det man alltid har hört talas om, var ju en dröm. Och att se fanns det sannerligen mycket, om det nu var Vatikanen, Colosseum, Fontana di Trevi, Forum Romanum, Spanska trappan eller Peterskyrkan, eller ...
Peterskyrkan var en speciell upplevelse för mig. Naturligtvis är själva byggnaden en extraordinär sevärdhet. Men även atmosfären i dess inre var speciell. Jag är ju inte så kyrklig av mig, men att se människor från hela världen därinne och se dem förenade i sin andakt, det var på något sätt betagande. En sådan känsla av ödmjukhet eller hängivenhet hade jag bara upplevt en gång förut - det var på Akropolis i Aten. Och det är fortfarande de två momenten i mitt liv, som höjer sig över allt annat, som jag har upplevt på mina resor.
Jag vet inte hur Carl-Gösta, vår distriktschef, hade lyckats med det, men vi blev sannerligen bjudna på en galamiddag av själva borgmästaren. Inte för att jag blir speciellt hänryckt av vare sig galamiddagar eller borgmästare, men det är ju alltid nåt att berätta för barnbarnen, precis som jag gör nu ...
Ett annat minne, som var mycket roligare, var att vi gubbar spelade fotboll mot ett italienskt lag från division fem. Om saningen ska fram var det deras oldboys, som vi mötte och de förstärkte oss dessutom med två spelare, eftersom vi bara var nio. Jag hade ingen aning om att jag fortfarande kunde springa så mycket. Vi spelade nämligen två gånger trettiofem minuter och förhandstipsen om 0-25 och liknande resultat kom också på skam.
Vi förlorade så klart, men bara med underbara 1-3. Det kändes som en seger och på bussen hem firade vi det också som en sådan.
Två veckor senare var det dags för vår egen planeringskonferens. Ovetande om distriktets mål hade vi bestämt att vi skulle åka till Sousse i Tunisien. Det ligger inte så långt från Tunis, huvudstaden - och där i sin tur finns utgrävningarna i Karthago. Och här är vi tillbaka vid de Puniska krigen, då det var Rom och Karthago, som slogs för dryga tvåtusen år sedan. Eftersom vi på vår egen budgetkonferens verkligen jobbade, blev det inte så mycket tid till att se sig omkring. Vi hann dock med en folkloreafton och ett besök på skinnmarknaden där vi fick chans att pruta.
Jag köpte en skinntröja åt min hustru och tryckte ner priset ordentligt. Försäljaren sa att jag inte tyckte om den, eftersom jag lämnade ett så dåligt bud, varpå jag svarade att den visst var fin, men inte värd så mycket som han ville ha. När vi hade kommit nära varandra i vår budgivning, slet han upp cigarettpaketet, som jag hade i bröstfickan och gav mig tröjan till mitt sensaste bud. Jag vet naturligtvis inte hur mycket teater det låg bakom det hela, men som jag sa förut, det är minnen, som man kommer ihåg. Kul var också att jag fick en tunisisk vimpel till min vimpelsamling, som jag dock numera hade överlämnat till Peter. Jag kan ju inte arabiska, därför har jag ingen aning om vilket lag den var ifrån, men det tjusiga var just att det stod på arabiska.
Ett annat minne är tågresan till Karthago. Vi reste med Atlas och deras platsguide letade fram tågförbindelserna, först till Tunis och sen till Sidi Bou Said, som låg nära ruinstaden. Men vi var bara tre stycken, som åkte dit. Det gjorde oss inte så mycket, det blev i alla fall en dag full av upplevelser av olika slag. De inhemska priserna var ju rentav löjliga. Jag växlade 400 Kronor och fick 376400 dinarer för det. Alltså i stort sett var en krona värd tusen dinarer. Tänk då att tågbiljetten för de tolv milen till Tunis kostade 550 dinarer, alltså 50 öre! Det gröna är en tunnelbanebiljett.
         
I Sousse var det i stort sett likt alla andra turistställen kring Medelhavet. Det enda som skiljde var bebyggelsen, som ju uppfördes med en helt annorlunda byggnadsstil. Men till Tunis åkte jag med två kvinnor, som naturligtvis inte bar några sjalar utan gick med håret öppet. Det var ingen som sa något till oss, men det fanns många ogillande blickar. Ännu värre var det, när en av damerna tände en cigarett medan vi gick omkring i stan. Fast sen igen - det är ju inte annorlunda hemma hos oss, när vi ser en kvinna med en sjal kring huvudet eller - bevare - hör en muezzin ropa till bön. Våra kyrkklockor har nog högre bärkraft än hans röst, men dem tar vi inte anstöt på. Intoleransen är fel hos båda sidorna, alla borde inse att olika kulturer medför olika sätt att leva.
Och om vi ska vara ärliga, så bryr sig europeiska turister i muslimska länder inte ett dugg om deras kultur. På hotellrummet står de medhavda spritflaskorna öppet på bordet, utan hänsyn till att städerskan kanske är en troende muslim som störs av det. Visst, samma sak gäller i det här fallet. Toleransen måste tåla det. Men samma sak gäller tvärtom också, när vi gör oss lustiga över att de inte äter griskött, till exempel.
Jag har länge tyckt, att vi borde skicka alla ungdomar två år utomlands - istället för att tvinga dem till värnplikt. Det skulle i sanning vara mer fredsbevarande än något lands "försvar" någonsin skulle kunna bli. Dessutom skulle de få inblick i andra kulturer och kanske även förstå hur vi har utnyttjat "tredje världen", som den hette då.
Men nog om detta. Karthago ligger i utkanten av Tunis och det var intressant att titta på vad man har grävt fram. Fast det mest minnesvärda för mig var ändå inte de utgrävda byggnaderna, utan istället vad man hade hittat i dem. Dessa fanns utställda i ett tillhörande museum. Det var, när jag tittade på många filigrana arbeten, leksakerna för barnen, smarta hushållsartiklar och mera - det var då jag ändrade min uppfattning om Karthagerna. I historieundervisningen i skolan fick vi närmast lära oss att de var barbarer. Här fanns beviset att deras kultur kanske till och med var mer utvecklat än Romernas. Mycket av kulturen i Rom tog man över från Grekerna, romerksa barns leksak var ett svärd och inte någon naturtrogen avbildat katt på hjul. Jag hade fått uppfattningen att Hannibal med sina elefanter var en vilde, som gav sig ut för att plundra Roms skatter. Idag är jag inte så säker på det.
Hannibal kunde ha vunnit en förkrossande seger, efter slaget vid Cannae, om han hade fullföljt sin invasion och gått mot Rom. Var det möjligtvis hans kulturella och mänskligare bakgrund, som fick honomn att tveka? Att bränna ner en stad till grunden och förnedra fienden var för honom kanske inte lika enkelt, som för andra av historiens "hjältar", som Alexander "den Store", Caesar, Djingis khan, Napoleon, Hitler eller Churchill, som alla saknade dessa skrupler.
Nåväl, det Romerska riket, som var en enda militärmaskin, besegrade Karthagerna till slut. Och eftersom segraren skriver historien, ser den ut så som vi får lära oss den.
Det hade varit en underbar vår förorsakade av dessa två resor, som hade gett mig så många upplevelser och lärt mig så mycket! Det är väl inte att undra på att jag en månad senare inte var lika förtjust över vår personalresa till Åland över en helg?

Rökelsekar som föreställer guden Baal


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


23.5.2020 by webmaster@werbeka.com