DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Mardrömsresan


Vi hade inte varit hemma länge, förrän jag började tänka på min fars sjuttioårsdag. Det är klart att jag skulle åka till Wien, med tanke på allt som han hade ställt upp med för att hjälpa mig.
Men det skulle ju vara roligt att kunna ta med flera. Hade Peter och Lena klarat att tågluffa, så skulle de ta denna resa med en klackspark, fast det den här gången skulle vara sent i november. Och sen bestämde jag mig att jag skulle bjuda med även Roland och Gunnar. Roland ville ta med sig Åsa också. Visserligen skulle det bli ganska dyrt efter den långa sommarsemestern, men jag fick väl ta lite av reservkassan.
Jag tyckte ju själv att det var festligt, att jag kunde åka iväg med hela familjen. Så här skrev jag till min far, när vi hade bestämt oss:
"Jag gläds helt vansinnigt, inte bara över att vi kommer till Wien igen och kan fira dig, utan även över att jag kan göra det med hela familjen. Tänk till exempel bara på att vi på tåget kommer att ha en egen kupé."
Vi skulle åka ifrån Västerås på fredag kväll och komma till Wien på söndag morgon. Visserligen fyllde min far först fredagen därpå, men det var enda möjligheten att få med två helger i vår resa. Tillbaka skulle vi åka söndagen därpå och komma hem på tisdag morgon. Det hade varit roligare att vara kvar längre efter att han hade fyllt år, men det blev i alla fall en hel vecka, som vi kunde vara där.
Vi skulle bo i gäststugan hos vinbonden, där vi redan hade stannat över i somras. Hos denna "Heuriger" skulle min far även fira sin födelsedag med alla sina gäster. Det var praktiskt, då hade vi inte så långt hem efter festen.
Men det blev problem redan på resan ner. Det blev en smärre irritation redan på kvällen i Hamburg, men jag svalde mitt förtret då. När sedan Roland och Åsa gick upp en dryg timme innan vi skulle vara framme i Wien, väste jag åt dem att de skulle hålla sig lugna. Jag var rädd att de skulle väcka småbarnen, när de rumsterade i den trånga liggvagnskupén. Visst, jag insåg ju senare att Roland ville visa sin Åsa en del av Österrike genom tågfönstret.
Riktigt sur blev jag först, när vi hade kommit till Wien. Vi hade bara en kvart på oss att byta och jag hade lovat min far att vi skulle äta frukost hos dem. Därför sa jag att vi skulle åka vidare direkt. När vi sen hade kommit in med barnvagnar och väskor i stationshallen, fanns det inte ett spår av Roland och Åsa. De hade gått för att äta frukost någonstans. Vi fick alltså vänta en timme på nästa tåg. Idag förstår jag ju att det var unghannens uppstudsighet mot flockledaren, för att imponera på sin flickvän ...
Vi stannade hos min far över dagen. Han tyckte att det var jätteroligt att träffa alla sina barnbarn. Sedan bröt vi upp tidigt på kvällen, för att promenera till vår domicil. Det var bara en dryg kvarts promenad. Väl där uppstod det nya komplikationer om sovplatserna. Jag gick ut för att prata med våra värdar, men när jag kom tillbaka, hade min fru gått ut efter ytterligare diskussioner. Det var mörkt ute och kallt dessutom. Jag sprang givetvis ut för att leta efter henne. Jag hittade henne så småningom, när hon vankade av och an på en grusväg i närheten.

När vi kom tillbaka till stugan, tyckte Roland att det inte var någon idé att fortsätta så där. De skulle leta efter ett eget ställe att bo på. Jag hade ingenting emot det i det läget. Det syns på bilden ovan att jag inte var på mitt mest strålande humör den kvällen. Jag gav honom deras andel av övernattningskostnaden och grät inte precis, när de gick.
Så mycket dock till min vansinniga glädje över att åka med alla barnen. Dessutom tyckte jag att det var synd för min fars skull, men han backade upp mig, när han fick veta.
Dagarna innan födelsedagsfesten var vi förstås mycket hos min far, men vi passade också på att handla diverse ting för att ta med till Sverige. Dels för att det var minnen, men dels även för att det fortfarande var billigare i Österrike. Vi hittade en karussell till småbarnens glädje. Till mitt större barns glädje spelade hans favoritlag en cupmatch, som vi allihopa gick för att titta på. Det var dessutom ett besök på Austria Wiens nya hemmaarena - och de vann matchen med 1-0.
Så blev det fredagkväll och min fars födelsedagspartaj. Kortet jag har på honom tycker jag är helt strålande. Han stortrivdes; han var ju en mycket social människa och klagade efter pensioneringen på att han hade för lite kontakt med folk numera. Men här fanns de allihopa. Familjen, släkten, vänner och en del av de forna arbetskamraterna.
Jag tyckte att han gjorde det bra, han var ju trots allt sjuttio år, men han var på gång hela tiden. Han skulle prata med alla, åtminstone en stund, men det syntes inte ett spår av trötthet på honom.
En av mina farbröder spelade dragspel efter maten, tanterna sjöng typiska wienska sånger och de flesta verkade trivas. För min egen del var det också roligt att träffa alla. Jag kände ju de flesta, jag hade träffat många under uppväxttiden och det var roligt att se dem igen efter så lång tid.
Roland och Åsa hade naturligtvis också kommit. Roland och Gunnar väckte många "ah" och "oj" över hur stora de hade blivit, medan de små räcktes runt bland släkten. En stor eloge måste jag ge till samtliga mina barn: de alla uppförde sig mycket väl, när vi var ute. Hemma kunde det för all del bli både gnäll, trots och tårar av och till. Men när vi var tillsammans med andra människor, då uppförde de sig mycket väl. Det spelade ingen roll om det var på fester, på resor eller på affärer, när vi handlade. Som motsats påminner jag mig med fasa om alla vrålande ungar, rullande på golvet vid kassorna i snabbköpen. Eller gnälliga barn, som verkligen förgyller resorna för medpassagerarna ...
Att mina barn var så snälla underlättade ju rejält, om vi skulle ta med dem eller inte, när vi planerade något. Fast Peter var en riktig linslus. Han dök upp i hörnet på många kort från den festen. Det blev ju ganska sent för dem och när vi sedan hade gått de femtio metrarna över till vår stuga och hade fått i säng dem, var det inte mycket gnista kvar i dem.
Efter festen hade vi bara lördagen, innan vi fick packa för hemresan. Vi gjorde upp om att alla skulle träffas hos min far vid lunchtiden på söndag, så skulle vi bli bjudna på mat. Tåget gick prick sju. Därför satt vi efteråt och småpratade någon timme. Det var den tiden, då egentligen allt är sagt och då man bara väntar på att tiden ska gå. Vi hade bestämt att min far skulle ta spårvagnen med de stora grabbarna och Åsa, medan vi andra skulle ta en taxi och resten av bagaget. Med spårvagn skulle det gå på en timme, men för att ha gott om tid, skulle första avdelningen ge sig iväg vid femtiden. Strax innan de skulle gå, anmärkte någon med glädje i rösten: "Titta, det snöar." Verkligen singlade enstaka flingor förbi fönstret.
Min fru, jag och småbarnen skulle vänta en halvtimme och ta en taxi. Resan hem var egentligen rutin. Men bara egentligen. Gunnar skrev om den i skoltidningen och jag har fått lov att citera därifrån. Det kommer jag att göra i blått här nedan.

När vi så småningom hade gjort oss klara, hade klockan tickat iväg till kvart över fem. Väl ute i kylan överraskades vi av den piskande vinden och de snöflingor den förde med sig. Ett snöfall hade kanske legat i luften (var annars), men det kom ändå mycket oväntat. Jag stannade till utanför min farfars bostad, såg till att dragkedjan i jackan var ordentligt uppdragen, fällde upp den tomma barnvagnen vi fått med oss (den hade inte platsat i taxin) och marscherade iväg mot spårvagnen. Som tur är bor min farfar precis vid ändstationen för linje 32, vilket betyder att det så gott som alltid brukar stå en eller två spårvagnar på plats. Jag tänkte på dessa lyckliga omständigheter, när jag blickade upp mot den jämngrå himlen och såg hur snöflingorna duggade allt tätare. Döm då om min besvikelse, när vi kom runt hörnet och såg att det var tomt!
Flera minuter gick utan att det hände någonting.Efter en kvart blev jag smått orolig och slängde en nervös blick på klockan. Nu hade det samlats en hel del människor vid hållplatsen. Min oro blev inte mindre, när jag hörde hur dessa började spekulera i att spårvagnarna kört fast i snöblasket.
Strax därefter sa min farfar att vi skulle ta en taxi istället. Vi gick därför utmed gatan en bit för att lättare få tag i en. Försöken var emellertid till ingen nytta. Visarna kröp allt snabbare fram mot sex och en otäck känsla började göra sig hemmastadd i maggropen.

Under tiden började vi så smått göra oss klara därhemma. Taxin var beställd till halv sex. Allting var klart. En paraplyvagn, två små ungar, en ryggsäck, tre resväskor och lite handbagage. Klockan var halv och vi skulle just gå ner. Då ringde telefonen. Det var taxicentralen.
"Vi kan tyvärr inte skicka någon bil, vi har ingen i närheten."
"Vaddå? Vi måste till tåget, vi ska ända upp till Sverige!"
"Tja. Vänta lite, jag prövar igen." Jag kopplas till väntelistan och får lyssna på en bandspelare: "Tyvärr är alla bilar upptagna just nu, vi betjänar så fort vi kan."
Jag slösar fem minuter på att vänta.Men - det finns ju fler taxiföretag. Jag ringer ett annat. Upptaget. Ett tredje: "Nej, vi har inga bilar för ögonblicket. Varför beställde ni inte i tid?"
Det andra bolaget igen. Ingenting. Jag börjar bli lite orolig. Klockan är snart kvart i sex. Jag bläddrar i telefonkatalogen under tiden, järnvägsstationen. Jag vill be dem att vänta på oss. Förklara. Jag ringer. Inget svar. Det är söndag ...
När klockan är tio i sex slår jag nödnumret till polisen. Jag kommer fram, förklarar och frågar om de kan skicka en radiobil.
"Ja, det skulle jag gärna göra, men vi har alla bilar ute. Det är så många trafikolyckor. Om inte ..."
"Ja?" En gnista hopp tänds, men slocknar genast, när han fortsätter:
"Nja, jag funderade på om jag skulle kunna hämta er privat, men jag hinner nog inte heller fram."
EFF-A-ENN! Vad gör vi? 65 minuter kvar. Spårvagnen? Med allt bagage? Spårvagnen! Det är enda chansen. Min fars fru följer med och hjälper bära. Som tur är, är min fru något att hålla i handen i sådana situationer. I och för sig har vi inga händer fria, men vi får med oss allt bagage och skyndar till spårvagnen. Stackars Peter, med sina tre och ett halvt år, får han pulsa själv genom nysnön.

Då kom spårvagnen, och inte bara en, utan två! Vi hoppade in och åkte fem hållplatser för att byta till bussen. Allt oftare drogs våra ögon tillklockornas urtavlor. En outtalad tanke hängde i luften: 'Det blir problem att hinna med tåget!'
Men så kom räddningen! Jag kände hur mitt hjärta slog en volt av lättnad, när en ledig taxi körde förbi. Naturligtvis kastade vi oss in. Ännu återstod 45 minuter tills tåget skulle gå - en lätt match med taxi. Med en djup suck lutade jag mig tillbaka och slöt ögonen. Nu kunde jag andas ut och se fram emot den hägrande liggplatsen på tåget.

Plötsligt märkte jag att vi nästan stod stilla. Jag tittade upp och det kändes som en kniv skar genom bröstet på mig, när jag såg vad som stod på. Framför oss stod fullt med bilar i långa rader. Vi hade fastnat i en enorm bilkö! Taxichauffören förklarade att de inte alls är utrustade för vinterväglag där nere och att det alltid sker en massa krockar. Det var också därför trafiken kröp fram, när ett sådant här oväder inträffade.
När han fick höra vilken prekär situation vi befann oss i, visade han mycket stor vänlighet. Han gick emot sin egen verksamhet och förklarade att det låg en tunnelbanestation i närheten och att vi kanske skulle hinna med tåget den vägen.
Vi tackade för tipset, betalade och sprang iväg. Jag tänkte som hastigast hur jobbigt det måste vara för min farfar att behöva jäkta så där. Han fyllde ju i alla fall sjuttio för två dagar sedan.
Två stationer skulle vi åka, sedan var det dags att byta till nästa tunnelbana, som äntligen skulle ta oss till Westbahnhof och vårt Hamburgtåg.

Tack och lov - det finns en spårvagn inne. Föraren står bredvid och röker. Jag förklarar vår situation - och efter lite övertalning så kör han - före avgångstiden! Det är bara några stationer till bussen, som ska ta oss till tunnelbanan. Vi hinner precis över gatan till hållplatsen, då kommer bussen. Tjugo över sex - det finns en chans. Bussen behöver inte mer än tio minuter, tunnelbanan en kvart ...

Även vid det sista bytet hade vi tur. Tunnelbanan var precis på väg att åka. Min bror rusade kvickt fram för att hålla dörrarna öppna. Nu fick jag återigen bevittna min farfars ungdomlighet. Med den rush han satte in , hade han säkert vunnit veteran-VM på sprinterdistans.
Det är halt och bussen kör sakta, men för varje meter stiger hoppet, tills det tar slut tvärt. Bilkön framför oss är så lång ögat når. Det tar en halvtimme fram till tunnelbanan. Om tio minuter går tåget - om Gunnar och Roland inte har lyckats hejda det, så att det väntar ett tag.
En vänlig kille grabbar tag i Peter och hjälper till i trappan på väg till tunnelbanan, som kommer in just när vi kommer ut på perrongen.

Vi klev på med en kvart kvar. Normalt sett är en kvart inget problem om man åker tunnelbana. Wiens "silverpil" är nämligen en av de modernaste tunnelbanorna och mycket snabb. Det sorgliga var att det vi nu satt i inte var något riktigt tunnelbanetåg, utan en ombyggd spårvagn, som inte alls gick lika fort.
Jag kände att det började tränga på på fler ställen än i maggropen. Den här gången berodde det emellertid inte på de goda och billiga ölen, utan det var helt enkelt nerverna som sa ifrån. Det fanns dock inget annat att göra än att hålla sig och tummarna. Krampaktigt höll jag mig fast i barnvagnen.
Tio minuter kvar ... fem minuter kvar - och bara en station till Westbahnhof. Med fyra minuter tillgodo rullade vi in på Westbahnhof.

Medan de andra stack iväg för att hämta de fyra väskor vi igår hade låst in på stationen (resten kom ju med taxin), ilade jag iväg som en oljad blixt till vårt tåg, för att hålla kvar det, tills alla var med. När jag kom fram sökte jag febrilt efter rätt vagn med vår kupé. Givetvis stod den nästan längst bort.
Jag tittade in i vagnen, för att se var min far befann sig och höll då på att sjunka genom jorden - han var inte där! Jag kom att tänka på trafikkaoset och insåg att de förmodligen inte hunnit fram än.
Smått förtvivlad slet jag tag i stinsen och förklarade att vi skulle till Sverige och att min familj inte infunnit sig än. Jag bad honom därför att hålla kvar tåget en stund.
"Vi åker om två minuter", var allt han sade och gick iväg. Någon minut senare kom han tillbaka och jag hoppade på honom igen.
"Har de inte kommit än", frågade han och jag kände ett litet hopp tändas inom mig. Kanske skulle han ändå vänta med att vinka iväg tåget. Men efter mitt nekande svar ryckte han bara på axlarna och sade:
"Vi åker nu. Hoppa in om du ska med."
I samma ögonblick kom min farfar rusande och sa åt mig och min brors flickvän att vi skulle gå in. Jag talade om för honom att taxin antagligen inte hunnit fram och att min far hade alla biljetter. Han fick ett besvärat uttryck i ögonen, men förklarade att min bror hoppat på tåget längst bak och att vi också måste kliva på.
Samtidigt ljöd visslan som talar om att tåget ska gå. Vi slängde oss in, dörrarna stängdes bakom oss och genast började vi rulla iväg. Det fanns ju en möjlighet, även om jag ansåg den som oerhört liten, att de andra också kommit i sista minuten och gjort som min bror - hoppat in längst bak.
Innan jag tog itu med det problemet skulle jag i alla fall ta avsked av min farfar. Jag banade mig fram till ett fönster för att vinka adjö, men det var försent. Vi hade redan åkt tillräckligt långt för att han skulle försvinna utom synhåll. Förbittrad hängde jag kvar i fönstret och såg Westbahnhof försvinna allt längre bort ...

Med tre stationer kvar är klockan prick sju. Tiden går. Äntligen är vi framme. Vi snubblar och snavar oss uppför trapporna (jag skulle få träningsvärk i tre dagar av den här löpträningen i full mundering) och är framme i stationshallen nio minuter över sju.
I det ögonblicket är jag så slut, att jag är nöjd med att vara där med hela familjen och allt bagage, resten får vi väl ordna bäst det går, för tåget är borta. Jag får syn på min far, går fram och frågar efter de andra.
"DE ÄR PÅ TÅGET!" svarar han. Sedan dess vet jag vad en skräcksekund är.
Men, livet går vidare. Fram med tidtabellen - nästa tåg går tjugo i tio, inte direkt till Hamburg förstås och utan liggplatser, men vi måste ju åka ikapp de andra. Jag har alla biljetter och de har inte så mycket pengar på sig. Dessutom erinrar min fru om att vi har burkarna till Gunnars kontaktlinser.
Vi släpade väskorna till vår rymliga kupé och satte oss ned för att grubbla över vad vi skulle ta oss till. Vilket elände!
Till en början sa vi ingenting. Jag funderade på om vi skulle försöka ta oss till Hamburg och invänta resten av sällskapet där, eller om vi skulle hoppa av vid nästa station. Jag slöt mina ögon och drömde mig tillbaka till Wiens härliga atmosfär, trevliga människor och goda mat. Mat! Reseprovianten var naturligtvis kvar i Wien, den också! 13 timmar kvar till Hamburg. Puh!
Mina tankar avbröts av konduktören, som stack in huvudet i kupén och ville se biljetterna. När jag öppnade ögonen igen, upptäckte jag ett annat problem. Ena linsen skavde lite mot ögat och gjorde mig påmind om att jag inte hade någon möjlighet att ta ur linserna förrän  ... ja, vem vet?
Konduktören tänkte tydligen inte låta oss sitta kvar. Han tog ingen notis om vår förklaring av situationen och tycktes inte ha tillräckligt med förstånd för att inse att tre ungdomar inte gärna beställer sex liggplatser och tar med en tom barnvagn på tåget. Det påpekade Roland och en aning irriterad menade konduktören att vi fick åka till Passau, sedan skulle tyskarna få ta hand om oss.
Vi förklarade nu för honom att vi måste ringa från tåget, för att försöka få tag i de andra på järnvägsstationen, men han tyckte vi kunde kliva av vid nästa station och ringa därifrån. Vilket vansinne! Vi hade ju ingen aning om var de andra var. De kunde ju sitta på ett annat tåg!
Diskussionen blev med tiden allt ljudligare och ilsknare och till slut anslöt sig ännu en konduktör. Han visade sig vara en trevlig och hjälpsam prick.
"Det här fixar vi på något sätt", var det första han sade, när han fick höra vår historia.
Den vilde konduktören måste ha blivit tillrättavisad av den andre, för när vi en stund senare tänkte ringa till Westbahnhof, visade han sig från sin vänliga sida och menade att vi skulle avvakta och se om vi fick något meddelande. Han tyckte också att vi skulle koppla av med en öl.

Alltså - fort till stationsföreståndaren. Jag förklarar den nya situationen och ber honom ringa till nästa station för att meddela att vi kommer med tjugo i tio-tåget. Jodå, det skulle gå bra. Vi sätter oss på järnvägscaféet en stund. Då dyker en ny tanke upp: vad händer om de kliver av självmant vid nästa station och tar tåget tillbaka, innan de har blivit meddelade? Jag kollar ankomsttiderna och inväntar respektive tåg. Det kan vara hela fem stycken. Medan jag vankar av och an på stationen, kommer vårt tåg in. Jag rusar dit, för att kolla läget. Den sista är en sovvagn, den nästsista har sittplatser. Kupén längst bak är ledig, inga platser reserverade. OK, den tar vi. Rusning till caféet, tala om var vi ska sitta på tåget, sedan fortsätta bevaka ankommande tåg.
Sagt och gjort - vi köpte var sin öl och hann inte mer än sätta oss, förrän tåget bromsade in för att stanna i St. Pölten, första stationen efter Wien. Samtidigt kom konduktören springande och ropade att vi skulle kliva av. Det fanns ett meddelande till oss inne på stationen. Nu hade han återigen genomgått en personlighetsförvandling. Vi skulle ut på en gång, enligt honom. Det var tydligen helt omöjligt för tåget att vänta en minut. Han jäktade på oss så väldigt, att vi inte ens hann få med oss ölen.
Något förvirrade begav vi oss till expeditionen, där de talade om för oss att de andra skulle sitta på ett tåg till Frankfurt (!), som skulle komma om två och en halv timme. Vi fick lämna det bagage vi hade med oss (och barnvagnen naturligtvis) på expeditionen.
Sedan gick vi till restaurangen för att ta igen den förlorade ölen.
Väl på plats, med vetskap om att allt nog skulle ordna sig, började jag se det komiska i situationen - här satt jag i en koby, sex mil från Wien, på väg till Sverige utan bagage och biljetter. Till råga på allt snöade det in i restaurangen också.

Tio minuter före avgång ropas jag upp i högtalaren. Jag ska komma till trafikledningssekretariatet. Ny rusning. Fel. Var ligger det då? Fråga. Tiden går. Tänk om vi missar det här tåget också ...
Man ville meddela mig att man hade fått tag på ungdomarna i St. Pölten. För att kunna tala om för dem vilken vagn de ska gå på, frågar han mig var på tåget vi sitter.
"I nästsista, längst bak", förklarar jag.
"Jaså, åker ni första klass", frågar han.
Jag hinner svara "Nej, inte alls!", innan ljuset tänds.
"Ja, jag betalar väl upp till St. Pölten", hör jag mig säga. "Nu sitter vi där vi sitter." Min röst har en lätt underton av uppgivenhet. (Vi behövde inte betala. Jag förklarade hela historien för konduktören, och för hans del fick vi sitta kvar i första klass till tyska gränsen - sedan var det den tyska kollegans sak att bedöma fortsättningen.

Hur otroligt det än kan låta, rullade Frankfurttåget in på St. Pöltens ödsliga station vid exakt rätt tid. Situationen måste ha sett ganska lustigt ut. På den i övrigt tomma perrongen stod tre ungdomar och stampade otåligt i det ruskiga vintervädret, medan en man, med en något nervös uppsyn, hängde ut från en dörröppning i det ankommande tåget. Mannen var min far och nervositeten berodde naturligtvis på ovissheten om allting nu skulle ordna upp sig eller ej. Det gjorde det - åtminstone tillfälligt. Vi klev på och sällskapet var därmed åter samlat.
Min glädje blev dock kortvarig. Nyheten om att vi var tvungna att hoppa av i Würzburg klockan fyra på natten, för att fem (!) timmar senare fortsätta till Hamburg, gjorde mig synnerligen bedrövad, och jag fick en känsla av att den här tågresan verkligen höll på att spåra ur ...
Efter ett snack med den vänlige konduktören gick han med på att vi skulle sitta kvar till Frankfurt och byta där till ett tåg mot Hamburg. Då skulle vi i alla fall kunna sitta på det varma tåget istället för en kall vänthall, om den ens var öppen. Dessutom skulle väntetiden i Frankfurt bara bli en timme. Han noterade detta på baksidan av våra biljetter, så att hans kollega skulle låta oss följa med utan tilläggsbetalning.
Tyvärr hade nästa tåg inga kupéer, utan vi fick sitta utspridda i en öppen vagn. Där fanns en del morgonpigga tyskar, som inte tog någon hänsyn till vår mer eller mindre sömnlösa natt. Dessutom upplyste oss den nye konduktören, att tåget till Köpenhamn skulle starta i Altona, en station efter Hamburgs centralstation. Där skulle vi inte behöva trängas vid påstigningen med allt vårt bagage. Det lät ju bra.
Tyvärr hade han fel. När vi väl hade kommit till Altona, fick vi reda på att Köpenhamntåget visst gick ut från centralstationen. Det var bara att släpa på bagaget en gång extra och sedan i alla fall trängas vid påstigningen. Men vi var ju många och hade utvecklat en bra strategi. Två av oss hoppade in utan något bagage. De kunde därför vara snabba. En av dem försvarade kupén mot medresenärerna, medan den andra öppnade fönstret, där vi langade in barnvagnar och väskor. Sen kunde resten kliva på i lugn och ro.
I Köpenhamn hade vi till och med hunnit ikapp vår tidsplan, eftersom vi hade räknat med att stanna där i några timmar, som avbrott till allt tågåkande. Nu var det visserligen bara knappa två timmers uppehåll, men sen gick resan med det sista nattåget utan problem och vi kom hem i beräknad tid. Vi var något möra för all del, men vi hade fått en hel del minnen, som ännu sitter kvar. Och som det alltid är efter så lång tid, kan man idag bara skratta åt allt elände vi var med om.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av

20.6.2020 by webmaster@werbeka.com