DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Sensationen


När jag bläddrade igenom mina arkivpapper för 1988, såg jag i mitt skattebesked att jag hade en större inkomst än idag, i kronor räknat. Och det trots försämringen av penningvärdet under trettio år! Visst, jag hade haft en bra inkomst, men det säger lika mycket om det jag får ut idag i pension. Fast det är klart, det finns en del anledningar till det, som ska visa sig lite längre fram.
Fast innan dess hände en veritabel sensation. Den sjunde mars gjorde jag mig redo för att åka till jobbet. Visserligen skulle vårt andra barn komma i slutet på februari, men Peter lät ju också vänta på sig i tre veckor. Då plötsligt ropade min fru uppifrån sovrummet: "Nu får du skynda dig, om du inte vill förlösa ditt barn själv."
Då var det väl bäst att sätta fart. Vi måste ju också lämna Peter hos min mor på vägen. Och det gick verkligen mycket snabbare den här gången. Vi kom till lasarettet strax före tio och tre timmar senare var sensationen ett faktum. Vi hade fått en flicka! Det var såtillvida sensationellt, att det i vår släkt hade fötts nio pojkar i rad.
Det sker statistiskt sett bara en gång på femhundra. Därför hade alla räknat med att det återigen skulle bli en pojke. Enligt mitt armbandsur på bilden var min dotter sjutton minuter gammal, när en sköterska tog kortet här intill.Vi kom överens om att kalla henne Lena, efter min frus mormor och med tanke på att min mor hette Helene.


Enligt mitt armbandsur var Lena här sjutton minuter gammal.

Vinter OS gick i Calgary detta år. I Österrike är de olympiska spelen på vintern mycket intressantare än på sommaren, helt enkelt för att man i regel har större framgångar där. Nu däremot var förväntningarna inte så högt ställda, efter en enda bronsmedalj i Sarajevo fyra år tidigare. För att ge lite mera glans åt det hela, lovade jag familjen att vi skulle ha ett OS-party efteråt, då vi skulle fira varje guldmedalj med en flaska skumpa, liksom för varje två silver och tre brons. Vi skulle dock vänta med partyt tills vår nästa avkomling var född, så att alla kunde vara med. Någon vecka efter födelsen följde då skumpapartyt.
Det hade blivit en stor framgång för Österrike med tre guld, fem silver och två bronsmedaljer. Även för svensk del är skidduellerna mellan Thomas Wassberg och Gunde Svan förankrade i minnet hos dem, som såg dem, liksom även Thomas Gustafssons två guldmedaljer på skridskor.
Vi hade klätt flaskorna i papperskoner med medaljörernas namn på. Den udda silvermedaljen slog vi ihop med de två brons, så att det blev hela sju flaskor sammanlagt. Roland och Åsa hade förlovat sig på nyårsafton, så att hon självklart också var en del av familjen nu, liksom min mor, som ännu inte hade åkt till sitt sommarställe.
Peter tog det bra med att få ett syskon, men vi hade pratat mycket med honom om det. Han blev nu rätt "pappig", vilket nog är logiskt, eftersom mamma mera höll på med Lena. Det sägs att han otåligt väntade på mig, när jag var ute på resor. Han var en pigg och glad pojke, nu snart två år gammal.
Lena var ett mycket snällt barn. Hon grät mycket sällan och hon var fysiskt stark. De kunde knappt tro det på lasarettet, när hon, bara tre dagar gammal, kunde vända huvudet till andra sidan, när hon låg på mage. Lite senare, när hon var dryga två månader gammal, kämpade hon för att få sitta, när man tog upp henne och höll henne i armen. Dessutom fanns det en annan, förunderlig sak, när det gällde min dotter. Hon somnade direkt, redan vid de inledande takterna, när man spelade Eurythmics "Love is a stranger". Det var mycket praktiskt, förresten.
Min kollega från grannavdelningen hade också fått ett barn till, en andra flicka, bara någon månad tidigare. Eftersom de båda nyblivna mödrarna var hemma nu och inte bodde så långt ifrån varandra, umgicks de en hel del.
Studiefrämjandet i Västmanland var lite kaotiskt vid den tiden. Dels fanns det en vikarie på västra sidan av länet, dels fanns det röster, som ville frigöra sig från samarbetet med Södermanland och bilda ett eget distrikt. Min egen avdelning stod där som lysande undantag.
Hos oss kunde det knappast gå bättre. Jag tillfrågades om jag ville bli distriktschef i Västmanland, men jag avböjde. När min far undrade om det var klokt att göra det, förklarade jag att jag kände min avdelning utan och innan, samt att jag kunde påverka och styra den. Som distriktschef skulle jag däremot bli beroende av avdelningarnas verksamhet, som jag dessutom bara kunde påverka i mycket mindre utsträckning. Och det var väl värt den på papperet större prestigen.
Jag hittade också en översikt över penningutvecklingen sedan åtta år tillbaka. Jag tjänade nu lite mer än dubbelt så mycket som då. Det låter kanske mycket, men då får man inte glömma att det var inflationstider. Konsumentprisindex hade stigit med sextiosju procent under samma tid. Men jag låg ju trots allt en hygglig bit över den. Därför kunde jag inte direkt klaga på min lön heller.

Vår budgetresa detta år gick till Larnaca på Cypern. Det var roligt att se Aphrodites födelseplats. Det var också minnesvärt att vår guide - från Naturskyddsföreningens cypriotiska motsvarighet - redan då pratade om miljön. Tydligen hette han Chris Georgiades. Han tyckte bland annat att vi inte skulle kasta alla plastpåsar, utan skulle återanvända dem. Det är bara nu, för några veckor sedan, som det lades en miljöskatt på plastpåsar här, "bara" trettiotvå år senare. Dessutom kan man slå fast, att fru/fröken Katrina inte hade någon vidare handstil, eller någon känsla för yttre form.

Styrelsens "premie" för mig, efter att ha gått i land med budgeten, bestod det här året i en fallskärmsflygning. Man fick på sig en fallskärm på marken, som kopplades till en motorbåt. Den drog sedan iväg, så att man lyfte, när fallskärmen fylldes med luft. Jag undrar om de ville se, om jag tordes  ... Men det var en rätt häftig upplevelse. Fast det jag helst minns, var att jag blev "cypriotisk mästare" i pingis. Hotellet hade nämligen ordnat en pingisturnering, där jag slog bland annat en av våra styrelsemedlemmar, men även en italienare och en cypriot, tror jag, innan jag i finalen mötte en kille som spelade i Cyperns juniorlandslag. Jag vann!
Vi åkte till Nicosia på vår lediga dag och hyrde en minitaxi från klockan åtta på morgonen till midnatt. Det gick på sextio cypriotiska pund. Tyvärr minns jag inte växlingskursen. Men om man sätter det i relation till att en öl kostade 85 cent, så kan det inte ha varit någon förmögenhet. Speciellt inte för att ölet säkert var åtskilligt billigare än vi får betala i en hotellbar här hemma.
Vi var lyckligt ovetande om att det två dagar innan hade skett ett attentat på bron som vi åkte över vid infarten till stan. Det var - och i viss mån är - ju spänningar mellan den turkiska och den grekiska delen av ön.
Det fanns naturligtvis en skillnad i hur mycket tid jag kunde ägna åt mina barn, nu när jag jobbade och reste mycket, jämfört med hur det var när Roland och Gunnar var små. Jag försökte nog att tillbringa så mycket tid som möjligt med de små, men det gick ändå inte att jämföra med den "naturliga" kontakten, när vi båda pluggade på universitetet och verkligen kunde dela omsorgen om barnen. Skillnaden var kanske att jag mycket sällan var ensam med barnen den här gången.

Min roll blev att vara lekledare inom familjen, men inte socialvårdare. Jag var inte ansvarig för vardagsproblemen, sett från barnens synvinkel. Fast det är jag nog inte ensam om. I detta kan förmodligen många fädrar känna igen sig.
Samtidigt skapade detta med hotell och resor även en avundsjuka hos min hustru. För henne hade till exempel även en resa med färjan till Finland varit ett äventyr, medan dessa stod mig upp i halsen. Liksom alla trista och tråkiga hotellrum, som hade betytt en omväxling för henne, medan de för min del innebar något, som hindrade mig från att vara hemma. Visst, utlandsresorna var mycket roliga. Men vid en vanlig konferens var en övernattning i Norrköping eller Uddevalla, eller för all del även i Åre, föga glamourös för mig. Och det fanns många sådana under ett år.
Min mor hade tagit till sig lite förstånd och flyttade upp till sin sommarstuga först i början av maj. Ändå berättade hon i sitt första brev, att det ännu låg en halvmeter snö i backen. Hon hyrde in några av lokalbefolkningen, som skulle bygga till en liten kammare till stugan, som hon skulle använda som sovrum, för att det där förhoppningsvis skulle vara lättare att hålla varmt. Men eftersom byggarna bara drack hennes öl, men inte klarade jobbet, jagade hon iväg dem igen, som hon skrev. De hade lämnat stora glipor lite här och var. Det var först när hennes bekanta från Tyskland åter kom på sommaren, att kammaren blev färdig i ett brukbart skick.
Dock är det beundransvärt att den bräckliga gumman med sina sextiofyra år målade tillbygget helt själv, högg ved till spisen i den nästan ständiga kylan och mycket annat. En gång skrev hon - och det är flera årtionden sedan: "Man måste leva med naturen, inte gå emot den." Idag börjar flera ana sanningen i det.
Det fanns dock även skräckinjagande meddelanden norrifrån. I ett annat brev berättade hon att hunden hade börjat yla mitt i natten. Dagen efter fick hon höra att flera personer hade sett en björn lufsa på landsvägen ...
Å andra sidan formligen strålade hennes brev av lycka, när hon beskrev hur bra det växte i grönsakslandet. Det gör ännu ont i mig, när jag tänker på vad hon utsatte sig för däruppe i kylan och ödemarken, även om jag försöker begripa att närheten till naturen betydde så mycket mera för henne än för mig.
För egen del fyllde jag fyrtio den sommaren. Vi hade inte gjort något speciellt kalas, utan folk fick komma, om de hade lust. Förutom familjen och några bekanta var det heller inte så många, som uppvaktade. Själv tog jag det med ro. Fanns det för tio sedan en viss melankoli över att lämna ungdomen, fann jag mig rätt väl i min nya roll i den begynnande medelåldern.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


9.5.2020 by webmaster@werbeka.com