DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Tågluffningen, del 1


Vi hade pratat om det i ett halvår. Det var kort före jul, då vi hade hört på radion att man skulle släppa åldersgränserna för tågluffning i Europa. När tågluffningen infördes, var jag alltid något år för gammal, när de höjde åldersgränsen. Det var en av mina stora drömmar i livet att åka iväg. I början var det mest bara en tankelek, Lena var ju bara nio månader gammal, om vi åkte kommande juli, skulle hon vara sexton månader. Peter skulle fylla fyra under resans gång.
Å andra sidan hade jag ju erfarenhet från mina äldre pojkar. Roland hade inte ens varit ett år, när vi åkte från Umeå till Wien. Men bagaget då? Vi skulle ju vara fyra personer, som behövde kläder och dessutom måste vi ha med blöjor till Lena. Även där hade jag samlat en del erfarenheter och visste att man kunde lämna in rätt mycket på bagageförvaringen, när man gick på sightseeing. Då hade man bara med sig hela bagaget, när man i alla fall satt på tåget.
Men barnen då. Vi ville ju se lite och skulle promenera en hel del. Visst var Peter duktig på att gå, men han skulle nog bli trött ibland. Till Lena hade vi ju Peters gamla sittvagn. Men vi hittade även en sulky, en lätt variant av sittvagn, som egentligen bara bestod av två stänger på hjul och lite tyg emellan.
När man fällde ihop den, tog den inte mycket plats och inte vägde den mycket heller.
Alltså? Skulle vi verkligen våga? Skulle vi trotsa alla de välmenta råden som gavs, om att vi aldrig skulle klara av det. Att det var vansinnigt, fel mot barnen och Gud vet vad allt. Men för varje problem, som vi hittade en lösning på, blev vi mer sugna att sticka iväg. Naturligtvis skulle vi inte kunna åka ut i det blå, utan vi måste ha någon slags plan om hur vi skulle göra. Ganska snart insåg vi att det var bäst att åka så mycket som möjligt på natten, så att barnen inte skulle ha tråkigt av att sitta på tåget. Och naturligtvis måste vi hitta på saker, som var roliga för dem också. Och lika självklart skulle vi inte åka varje natt, utan stanna några dagar på varje ställe.
Vid påsk hade vi bestämt oss för att åka iväg. Nu gällde det bara att bestämma vart vi skulle. Spanien låg ju bra till, eftersom jag klarade spanska bättre än franska. Och så småningom fick vi grepp om en färdplan. Nu kunde jag börja boka hotell och liggvagnar på tågen. Och sen - ja, då var det dags.
Jag hade växlat pengar på hemmaplan, för att slippa leta efter en bank på varje ställe. Det fanns ju inga - eller mycket sällan - bankomater, där man kunde ta ut pengar. Oftast fanns det naturligtvis växlingskontor i anslutning till järnvägsstationen, men där fick man för det mesta betala överpriser.

Det var en ganska lustig känsla att äga så många tusenlappar. Femtiotusen pesetas och tiotusen escudos gjorde att jag kände mig rik. På växlingskvittot finns det några intressanta uppgifter. Dels kostade en dansk krona på den tiden bara åttionio öre. I skrivande stund står den i en och fyrtiotvå. Det betyder alltså att den kostar drygt hälften mer än för trettio år sedan.
Det andra som man skulle kunna bli lurad på är att det står ESP och att man därför skulle kunna tro att det gäller spanska pesetas. Men ESP står för EScudos Portugal. Förkortningen för pesetas är istället PTE (PeseTas Espana).
Nog är det bra mycket enklare idag med Euro. Fast det är klart att Sverige måste gå sin egen väg ... Hade man anslutit sig till Euron, skulle kronan inte ha kunnat sjunka till botten så som den har gjort.
Hur som helst var det allt lite spännande, när vi den tionde juli på sena eftermiddagen stod på perrongen i Västerås med alla våra prylar. Vi skulle till Stockholm, för att där ta nattåget till Hamburg. Men för min del var Hamburg en gammal bekant, så ofta som jag hade åkt igenom här och fördrivit väntetiden på olika sätt. Centralstationen på bilden var rätt imponerande till sin storlek. Efter en dags kringströvande på stan kom nästa etapp på natten mot Basel.
Här däremot var det en ny bekantskap. I Basel, gränsstaden mellan Schweiz och Tyskland, hade jag aldrig varit förr. Det var också min första vy av Rhen, som redan där är en ganska imponerande flod.
Barnen var underbara. De sov utan problem, skavföttes på sin slav i liggvagnen. Jag tror att de hade klarat de första två nätterna på tåget bättre än jag ... Men nu kom den tredje natten - och då började äventyret på riktigt! Barcelona nästa.
Äntligen var vi i Spanien. Det skulle bli kul att testa min spanska live. Men den fungerade mycket bra till min glädje. Klart, jag hade ju engelskan som säkerhetslina, men det mesta kunde jag kommunicera i nationsspråket.
Naturligtvis skulle vi ta en promenad utmed Las Ramblas. Denna långa gågata leder från centrum ner till hamnen. Egentligen är det fel att kalla den för gågata. Intill husen finns det på båda sidorna en körfil för biltrafik. Men i mitten löper en bred allé och där mellan träden finns det bara plats för fotgängare. Ramblan är naturligtvis välbesökt av turisterna, men även ortsbor går och handlar där, eftersom det sägs att man kan hitta absolut allting utmed denna gata. Och visst är det sant, förutom en mängd uteserveringar, finns det blomsterstånd, någon som säljer fåglar i bur, leksaksförsäljare, porträttmålare och mycket mer. På bottenvåningen av husen finns det dessutom mer konventionella affärer av varjehanda slag. I hamnen slutar gatan vid den höga Columbus-statyn, även om jag inte har sammanhanget mellan Columbus och Barcelona klart för mig. Visserligen finns det väl en utsiktsplattform däruppe, men inte heller den har väl någon direkt anknytning till upptäcktsmannen? Inte heller lär man kunna se ända till Amerika därifrån ...
Kyrkan Sagrada Familia var ju ett annat måste, även om den bara bestod av skalet. Framsidan var väl i någorlunda färdigt skick. De höga tornen, som flankerar ingången, var resta, medan sidodelarna av kyrkan var helt öppna och man såg in på en byggarbetsplats. Lyftkranar stod lite här och var och byggnadsställningar klättrade uppför väggarna. Jag har varit i Barcelona på senare år också och vid sista tillfället var kyrkan nästan färdigbyggd.
Numera kunde man också gå in i kyrkan och den upplevelsen var nog starkare än dess fenomenala yttre. Jag har också skrivit en artikel om besöket som nog är värd att läsas.
Vid sidan av kyrkan fanns det naturligtvis också souvenirbutiker för turister, bland annat med flamencoklänningar i alla möjliga storlekar. Vi hittade en, som passade Lena perfekt. För Peter blev det naturligtvis en fotbollströja. Nog för att det i det närmaste var en sakrileg att köpa en Real Madrid-tröja i Barcelona, men pappa mindes ju den "vita baletten" från femtio- och sextiotalen och det vägde tungt. Jag hade förmånen att kunna se Real Madrid slå Eintracht Frankfurt med 7-3, även om det bara var på TV. Med Di Stefanos tre mål och Puskas fyra visade dessa två världsklassfotboll, som man inte glömmer. Att Real dessutom vann de första fem Europacuperna i rad (dåtidens Champions League), är ju ingen direkt skamfläck i lagets historia.

       

Ett av bergen i Barcelona heter Tibidabo och ligger norr om staden. Där finns det ett jättestort friluftsmuseum, med byggnader som har fraktats dit från hela Spanien. De flesta av dem använder man aktivt idag, antingen för att visa konsthantverk eller som barer och restauranger. Men där uppe på berget finns också en lekpark för barnen och ett litet tivoli. Att komma dit är inte alldeles enkelt. Först måste man ta sig närmare med spårvagn, för att komma till bergbanans nedre station.
Denna funicular för folk till toppen av berget. (Lustigt förresten att svenskan inte har något eget ord för funicular ...) Kyrkan på toppen av berget syns från hela stan, förutsatt att man har utsikt mot Tibidabo därifrån.
De flesta pratar ju katalanska där, ett språk som är besläktad med spanskan, men ändå har en hel del egna ord. Norska och svenska är nog närmare besläktade. Å andra sidan lär man sig förstå ganska snabbt ändå, åtminstone när man ser det i skrift. Att "baixada" på spanska heter "bajada" är ju inte omöjligt att sluta sig till. Det går nerför i båda fallen. När vi hade sett oss omkring åkte vi nämligen funicularen ner igen. Sen gick vi och promenerade en stund, i hopp om att hitta en restaurang, där man kunde få i sig lite mat. Ganska snart hittade vi ett ställe, som såg trevligt ut.
Det var bara det att de inte ville släppa in oss. Klart, vi kom turistklädda i kortbyxor med två småbarn i barnvagnar, men ändå. Jag är ju inte den som ger sig i första taget i sådana lägen, så jag diskuterade med kyparen på min bästa spanska. Men han var minst lika envis. När jag höll på att ge slaget förlorat, kom det en kvinna ut från krogen och frågade om vi kunde tänka oss att sitta på uteserveringen. Jag ville ju inget hellre, så varmt som det var. Vi fick alltså plats vid ett bord och nu var alla mycket vänliga. De kom till och med och hade med sig en kudde åt Lena, så att hon skulle komma upp lite högre. Vi åt och drack gott och när vi i princip var klara, exploderade Lenas blöja. Det finns nog inget bättre uttryck för det, eftersom det small ordentligt. Det var väl bara att betala. När jag hade gjort det och vi packade ihop våra saker, viskade min fru: "Skynda dig, det har runnit ut på kudden!" När vi gick därifrån, småsprang hon åtminstone i en kilometer, innan vi såg oss om efter ett ställe, där man kunde byta blöjan.
Att äta mat var jättebilligt. Vi beställde i regel tre rätter, så att barnen fick dela på en.
På räkningen här bredvid (dock inte från restaurangen ovan) ser man att tre portioner mat nummer två kostade 1755 pesetas, alltså cirka sjuttiofem kronor och hela notan för en middag, på en krog mitt i stan, inklusive dryck, kaffe och efterrätt gick på hundrafemtio kronor.
Ytterligare en programpunkt var att titta på Olympiastadion, som höll på att byggas för de Olympiska Spelen 1992. För att kunna göra det, får man ta sig till Montjuic, ett berg som ligger söder om staden. Visst, det var roligt att ha varit där och sett det. Stadionovalen var mer eller mindre färdig. Men man kunde inte komma nära. Allt runtomkring var avspärrat eller uppgrävt. Där skulle ju andra arenor få plats, liksom även den olympiska byn.
Fast sedan var det ju roligt, när man tittade på TV under Olympiaden. Man kände igen platsen och visste att man hade sett den i natura också.
De fyra dagarna i Barcelona gick fort och det blev dags att åka vidare. Madrid nästa. Vi hade en trebäddskupé och kunde sova gott hela natten. Vi hade klarat den första riktiga etappen med bravur och såg fram emot huvudstaden.
I Madrid var det hett. Mycket hett. Vi tog en taxi till hotellet. Jag visste att det låg centralt och det var inte heller så himla dyrt. I runda tal trehundrafemtio kronor per natt för oss alla fyra, var överkomligt för de tre nätter vi hade tänkt stanna i Madrid. För skojs skull kollade jag upp på internet om hotellet finns kvar. Det gör det och ett familjerum för fyra personer skulle idag fortfarande ha ett förhållandevis hyggligt pris, med tanke på läget - femtonhundra kronor. Men det bästa var nog luftkonditioneringen, som gjorde det till en uppskattad tillflyktsort, som vi kunde återvända till för någon timmes siesta, när det var som varmast. Fast det är klart, när man sen kom ut, kändes luften ännu varmare.
Vi bekantade oss med den närmaste omgivningen och bara hundra meter längre fram mynnade vår gata på ett torg, Puerta del Sol. Speciellt på kvällen var det en samlingsplats för folk som ville stanna någon timme ute i det fria, när temperaturen inte var orimlig längre. Puerta del Sol är dessutom Spaniens centrum. Där finns den så kallade "Nollkilometerstenen", varifrån de sex viktigaste landsvägarna utgår. De leder stjärnformigt genom hela landet och slutar, från väster räknat i Lissabon och i La Coruña i Galicien, i nordvästligaste hörnet av Spanien. I norr, i Baskien, slutar en landsväg i Bilbao, sen på östkusten i Kataloniens Barcelona och i Valencias autonoma region, liksom i söder i Sevilla.
Från klocktornet på bilden rings dessutom nyåret in. Det blev genast en av mina favoritplatser i Madrid, inte minst tack vare fontänen, som ger lite svalka. Men från denna utvikning tillbaka till vår resa. Efter lunchen skulle familjen stanna på rummet ett tag, medan jag gick för att fixa platsreserveringen på nästa tåg. Det var väl inte bråttom i sig, men jag var alltid glad över att ha det fixat. Väntade man för länge, var tåget kanske fullbokat. Hotellets ingång låg på gatans solsida och när jag klev ut där var det nästan som att få en klubba i huvudet. En känsla, som jag ännu idag inte har glömt. Men termometern visade också på stadiga fyrtiotvå grader! Tro mig, att man letar efter skuggan av varje litet löv, när det är så varmt. Jag fixade biljetterna från en annan, nära liggande järnvägsstation, men jag lärde mig att också stanna inne och ta någon timmes siesta.
På tal om att fontäner ger svalka ... Vi var på väg mot Santiago Bernabéu, alltså Real Madrids hemmaarena, för den ville jag också ha sett. Vi gick nästan hela vägen i en allé för att ha skugga av träden. Här och där fanns det dock fontäner. Det var intressant att lära sig att man kunde känna närheten av vatten på säkert hundra meters avstånd i hettan.
Jag älskar Madrid. Denna stad är "grande", ja faktiskt monumental. Enorma byggnader, på kvällen belysta i guld och silver. Mest älskar jag Gran Via. Inte för trafikens skull, det finns tre filer i varje körriktning. Men samtidigt ger det mycket plats för att framhäva byggnaderna på varje sida.
De är inte ens speciellt vackra, men de är gigantiska. Maximal "grandeza".
Däremot var jag inte så imponerad av kungapalatset. Det är också stort, men inte speciellt outstanding. Dessutom visade man palatset inte för allmänheten, inte ens delar därav.
Andra dagen i Madrid blev Peter magsjuk. Kanske var det värmen, kanske också den ovana bekteriefloran. Normalt ger det ju ingen anledning till oro, men tillsammans med den här hettan tänkte vi att det skulle kunna leda till uttorkning. På kvällen beslutade vi därför att jag skulle åka med honom till lasarettet. På akuten lugnade man mig först och talada om att det knappast var någon fara.
Om det är fråga om uttorkning, ser man det på att fingrarna blir skrynkliga, som om man hade haft händerna i vatten under någon längre tid. Jag skulle i alla fall ge honom en sked med någon lösning var femte minut och se om han kunde behålla vätskan. Vi satte oss alltså i väntrumment och följde instruktionerna. Jag vet inte om de hade glömt oss, men efter någon timme sa Peter:
"Pappa, nu är jag jätte, jätte trött."
Jag knackade alltså på ordinationsrummet. Doktorn där tyckte att det inte var någon fara alls, om han inte reagerade på medicineringen. Så vi kunde åka hem. På den tiden fanns det ju inga internationella sjukvårdskort, därför var jag rädd att det skulle kosta en förmögenhet. Men doktorn förklarade leende att det inte kostade någonting alls. Vi tog en taxi hem och efter detta var vi alla helt friska under resten av resan.
Även i Madrid hade vi fyra dagar, innan resan gick vidare till Lissabon. Som avskedshälsning drog ett åskväder över stan, som inte verkade vara så farlig. Men när vi åkte med taxi till stationen, såg vi att hela stora träd hade knäckts och låg delvis över körbanan. Himlen var tydligen arg, för att vi inte stannade längre. Men vi hade ännu bara klarat av en tredjedel av vår resa.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


29.5.2020 by webmaster@werbeka.com