DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Tågluffningen, del 2


När vi kom till Lissabon, var vi som längst borta hemifrån. Dessutom körde jag fast med mina språkkunskaper. Det går väl att läsa portugisiska någotsånär, men att förstå det, när folk pratar, är en helt annan sak. Och sen var ju problemet att deras engelska inte heller hade Oxfords mognad. Men det var ändå inte det konstigaste i denna stad. Jag vill inte prata illa om portugiserna, vi hade kanske bara otur med folket, som vi råkade på.
Vi bodde i sydvästra delen av stan, i stadsdelen Belem, i närheten av Hieronymiternas kloster. Därför tog vi en taxi efter frukosten på järnvägsstationen. Då råkade vi ut för första exemplet av språkförbistring. Inget problem, jag visade föraren adressen på papperet och vi började färden. Men redan efter tvåhundra meter funderade jag på om vi skulle komma fram välbehållna. Chauffören hoppade nämligen upp och ner på sitt säte, som om han red en häst i full galopp. Nästa problem råkade jag ut för på kvällen.
Vi hade glömt att förse oss med cigaretter, därför beslutade jag mig för att fixa en ask. Men det var lättare sagt än gjort. Visserligen var det söndag kväll, men man borde väl kunna få en ask cigaretter på varje krog. Mycket riktigt hittade jag en i närheten och klev in med gott mod. Men inte. Han påstod att de inte fick sälja cigaretter på söndagar. Det var ju ganska lustigt, eller rättare sagt olustigt, men man får ju ta seden dit man kommer. Jag bad krögaren att beställa en taxi. När taxin kom förklarade jag att han skulle köra mig till ett ställe, där jag kunde köpa cigaretter. Men även föraren påstod att man inte kunde göra det på söndagar. Löjligt. Jag sa åt honom att köra mig till järnvägsstationen. Där bara måste det gå att köpa en ask. Jag fick en på järnvägsrestaurangen. Till det mångdubbla priset. Tillsammans med taxiresan var det ganska dyra cigaretter. Det var ju ingen vidare öppning på vår vistelse. Och det blev inte bättre dagen därpå.
Jag gick in på närmaste postkontor och skulle köpa femton frimärken till vykorten, som vi skulle skicka. Femton stycken låter ganska mycket idag, i mobilens tidsålder, men det var nog lite skryt också - till alla som inte hade trott att vi skulle klara det. Nåväl, det satt en ung flicka i luckan på posten, som inte heller kunde engelska. Men så mycket hade de väl inte att sälja där och "sellos" på spanska är nästan samma på portugisiska. Så långt allt väl. Men sen började hon räkna på fingrarna till femton, tro det eller inte. Jag kunde knappt tro det i alla fall, fast jag tittade på.
Trots allt detta är Lissabon en fin stad, med många sevärdheter. Torre de Belem, Belems torn, är ett exempel. Det uppfördes redan på 1500-talet för att hedra Vasco da Gamas expedition. Tornet var naturligtvis i första hand en försvarsfästning. Det står till en del i vattnet av floden Tejo. Denne flod heter Tajo på spanska och har sina källflöden i spanska höglandet öster om Madrid. Den är mer än hundra mil lång.
Inte långt därifrån finns det en bro över floden, som är ganska bred, eftersom den ju mynnar ut i havet här. Därför är bron också ganska lång, nämligen närmare tre kilometer. Den såg inbjudande ut, så vi ville gärna åka över den. Inte för att vi hade något ärende, men det skulle kunna vara kul att åka över vattnet.
Men icke. Vi hittade inte en taxi, som var villig att köra oss över dit. Någon skyllde på att han skulle sluta för dagen, en annan skulle hämta en annan passagerare om en stund, en tredje sa blankt nej och körde därifrån. Jag minns inte alla undanflykter, men vi fattade ingenting och gav upp till slut. Senare fick jag veta att det fanns en vägtull på bron. Men det kunde de väl ha talat om ... Jag hade gladeligen betalat tullen också, speciellt när den inte kostade mer än hundra escudos, alltså knappa fyra kronor. I alla fall var det ytterligare ett lustigt beteende.
Jag hade gärna sett Benficas hemmaarena också, men man kan ju inte hinna med allt. Jag fick i alla fall lära mig att det är ett helt distrikt i Lissabon, som heter Benfica. Jag fick nöja mig med att titta på ett annat stadion, som låg nära vårt hotell. Det var Belenenses hemmaplan, som inte heller är något helt obekant lag.
Vi såg förstås en mängd azulejos, dessa kakel, målade med blå färg (azul = blå). De fanns lite varstans. Många är bara enkla mönster, men andra är riktiga konstverk, som föreställer de mest olika ting. Man kan se helgonbilder lika väl som historiska slag eller som här i bild en bagare, som skjuter in brödet i en ugn.

Sista dagen var vi i stadsdelen Alfama, där det ligger en gammal borg på toppen. I övrigt är det en gammal stadsdel, med smala gator. Vi gick in på en krog för att äta lunch. Det kan hända att vi hade missat att det var en fiskrestaurang. Matsedel fanns inte, så när vi frågade kyparen vad man kunde få i matväg, föreslog han bara fiskrätter. Till slut frågade jag, om de inte hade något annat än fisk.
"Sallad", föreslog han. Jag nickade glatt. Men för tidigt.
"Med fisk", la han nämligen till.
Men där hände också det roligaste minnet, som jag har från Lissabon. Vi hade börjat äta, när det kom en medelålders man in på krogen och satte sig på bordet bredvid. Jag inkluderade givetvis barnen i konversationen, då det var möjligt.
Jag pratade om vad vi hade sett och vad vi skulle göra, så att de skulle veta, vad som hände.
Plötsligt vände sig mannen mot mig och sa:
"You are a good father."
Jag blev lite mållös, för att det var så helt oväntat. Men jag log och tackade honom. Och nu, tre decennier senare ler jag fortfarande, om jag tänker på det. Och jag känner mig fortfarande glad.
Därför lämnade jag Lissabon i positiv anda, trots allt. Vi skulle tillbaka till Spanien, men det passade inte med nattåg, på grund av bytena, som vi måste göra. Därför åkte vi bara över spanska gränsen och övernattade i Cáceres, en liten stad i västra Spanien.
Det enda jag minns från Cáceres var att vi hade besök av en ödla på kvällen. Den var så där tio cemtimeter lång och klättrade uppför badrumsdörren, när jag skulle gå och borsta tänderna. Jag är inte så bevandrad i den spanska faunan, men min gissning var att det var en gecko. Eftersom den gärna ville vara hos oss, lät jag den vara. Ty även om den är en allätare, håller den sig framför allt till insekter. Och då kunde den ju bara göra nytta.
Nästa dag åkte vi från Cáceres till Sevilla. Därifrån skulle vi ha ett nattåg igen. Vi åkte redan på förmiddagen, så att vi skulle ha lite tid i Sevilla också, innan vi samma dag skulle ta oss vidare. På papperet tog resan bara två timmar, men i praktiken såg det annorlunda ut. Det var ett lokaltåg i stil med våra rälsbussar. Det började med att luftkonditioneringen pajade. Trots öppna fönster blev det allt varmare, ju mer vi närmade oss middagstid. Det var ju hett ute också. Sen började tågeländet stanna på sträckan av och till. Solen brände ner på plåttaket och det tog inte lång stund innan alla resenärer var kokta. Sent omsider kom vi ändå fram till Sevilla.
Det är klart att allting går lite saktare, om man reser med småbarn. Man måste ta sig tid, så att de kan få sina måltider i lugn och ro, man behöver leta efter ställen, där man kan byta blöjor och inte minst tar man sig inte fram lika fort med barnvagn. Dessutom såg vi till att Peter fick marschera själv bitvis, så att han skulle få lite motion. Men i Sevilla insåg jag att en halv dag bara inte räckte till, för att få en uppfattning om en stad. Vi tog oss fram till katedralen, som är världens största. Endast Petersdomen i Rom är större - men det är en basilika. En katedral (eller domkyrka) är ett biskopssäte, medan titeln "basilika" förlänas av Påven till speciella kyrkobyggnader. Det är mycket svårt att få en bra bild av katedralen, eftersom man bara kan få in delar av den på samma bild. Inne i kyrkan ligger Christopher Columbus begravd. Länge har världen diskuterat om det verkligen var han, men 2006 gjordes en DNA-undersökning och därmed kunde det slås fast, att det verkligen är han.

Med interrailkortet var ju tågsträckorna gratis, men vi måste ju betala alla extrakostnader, som platsreserveringar eller sängar i ligg- eller sovvagn. Jag har sparat en hel del av dessa, inte minst för att avgångs- och ankomsttiderna finns utskriva där.
Almeria är en småstad på spanska sydkusten, fast nästan i sydöstligaste delen av Spanien. Maria Dolores hade berättat för mig att det inte fanns många turister där.
Det var främst befolkningen från de näraliggande landsdelarna, som kom dit på badsemester. Därför hade vi valt att åka dit. Nu var det nämligen tid för att ta igen sig efter resestrapatserna och ta det lugnt. Vi skulle stanna en vecka och ägna oss åt stranden.
Mycket riktigt fick vi ett genuint vänligt bemötande där. Vi bodde på pension Nixar, där en mycket trevlig värdinna tog vår familj till sig, förmodligen just för att vi hade barnen med oss. Rummen var mycket billiga, enkelrummet till svärfar gick på 90 kronor per natt och för oss fyra betalade jag ungefär 160 kronor.
Enkelrummet kom sig av att vi fick sällskap av min svärfar i Almeria.
Han hade varit på sin egen tågluffning och mötte oss här, för att vi skulle slå följe på hemresan. Min svärfar, som ju bara var tio år äldre än jag, var en snäll och beskedlig typ, som bevarade lugnet även i kritiska ögonblick. Dessutom var det jättebra att ha lite hjälp med bagaget i fortsättningen.
Trots hyggliga priser här och där, krävde resan sin tribut av plånboken. Vi snålade ju inte, det gör jag aldrig när jag är på semester. Och många bäckar små ... Därför var det tur att det fanns reserver på hemmaplan, för nu var det dags för påfyllning. På väg till stranden, som var en kvarts promenad från pensionen, fanns det ett café, där vi redan vid andra besöket hörde till stamgästerna. På stranden fanns det sedan en bar, där vi av och till beställde någon drink. Jag minns inte, vad det var, kanske en Campari. Men mot slutet av veckan kom kyparen och ställde hela flaskan hos oss, så att vi kunde fylla på själva.
Jag tror att vi alla mådde bra av den här lugna veckan. Det var ingen fara för de fysiska påfrestningarna, men det var skönt att i några dagar kunna smälta allting, som vi hade sett.
Det fanns ju redan hundratals enorma intryck och det var ännu flera som skulle komma. Visst, vi skulle börja hemresan, men när vi ändå var här, var det inte långt till Granada. Och dit ville jag absolut, inte minst för att titta på Alhambra. Det var med friska krafter, som vi åkte vidare till Granada. Denna stad var ju det sista moriska fästet i Europa, innan de fördrevs även därifrån. Det skedde samma år, som Columbus upptäckte Amerika, alltså 1492. Alhambran är ju ett utomordentligt vackert, moriskt palats. Min favoritvy finns på bilden till höger. Pelargången med utsikt på Patio de los Leones, eller Lejontorget. Det är så annorlunda, jämfört med våra egna byggnadsstilar. Ett kulturellt vansinne stod Habsburgaren Karl V för, han som i Spanien heter Carlos I. Han rev en del av det moriska palatset, för att bygga sitt eget där istället. Det blev aldrig färdigt och han har aldrig sett det, men vilka värden han förstörde! Nog för att hans palats trots allt också är värt att titta på. Och att uppleva ekot, när man står mitt på den öppna platsen, har också sin tjusning.
Men han kunde väl för Guds skull ha byggt sitt palats någon annanstans. Fast då är vi ju tillbaka vid den eviga demonstrationen av makt. Fienden har besegrats, då är hans verk försumliga och kan förstöras. Karl V gav sitt palats i uppdrag 1502, alltså bara tio år efter att morerna försvann.
Konsten är dock inte det enda kulturella bidraget, som araberna har lämnat hos oss. Det finns även många språkliga inflytanden, som finns kvar. Till exempel är ord som börjar på "al-" oftast av arabiskt ursprung. Alhambra är ju ett bra exempel på detta, men även ord som alkohol, algebra, alkov, almanacka, alkalisk och andra. Spanskan har logiskt nog ännu flera ord bevarade.
Mer hann vi inte med denna dag, förutom lite kvällsmat.

Fast det fanns ännu en sevärdhet, som jag absolut ville titta på, nämligen katedralen med gravvårdarna av kungligheter, som förändrade världen på sin tid. Dels de "katolska kungarna", som de heter på spanska, Ferdinand och Isabella. Dels enade dessa två Spanien, då han kom från Aragonien och hon från Kastilien. Dels var det under deras regentskap som morerna drevs ut ur landet, dels var det de som utrustade Columbus expedition till Amerika. Lika världsomvälvande, men mycket mindre sympatiskt, var att de instiftade inkvisitionen. Den var från början riktad mot judarna, men ledde ju slutligen till religiös extremism med häxförbränningar och annat elände. Denna religiösa fundamentalism fick ju inte minst indianerna betala, när Cortes och Pizarro valsade ner allt motstånd i det "nya landet", med syfte att rädda deras själar.
Bredvid dessa två finns också graven av Filip I, den Sköne, av Österrike och hans gemål Johanna I, den Vansinniga. Deras son var slutligen Karl V eller Carlos I, som anses vara den förste kungen av det enade Spanien.
Med honom fick också Habsburgarna sitt tvåhundra år långa inflytande i detta rike. Johanna var den officiella Drottningen av Kastilien och León, samt Aragonien, enligt hennes mors testamente. Men hon spärrades in, först av sin far och sedan av sin son i hela fyrtiosex år, bara för att dessa karlar själva ville ta över regeringsmakten. Trots det skedde alla officiella handlingar i Johannas namn, som nog det sista av allt var vansinnig. Tvärtom, jag tror att hon var en intelligent kvinna, som också motsatte sig den religiösa fanatism som rådde. Självklart fick hon därmed också kyrkans män emot sig. Dessa hade ett enormt inflytande inte minst på att avgöra om någon var besatt eller vansinnig.
I somliga medeltida kyrkor på kontinenten går det fortfarande att se, hur man försökte "bota" folk ... Naturligtvis kunde man inte göra det med en drottning, men att låsa in henne i ett slott gick ju bra. Det är mycket möjligt att hon blev depressiv av behandlingen som hon fick utstå, men det är ju dels förklarligt och dels en milavid skillnad till vansinne.
Alltnog, vår tid i Spanien närmade sig sitt slut och vi tog tåget upp till Barcelona, med ett byte i Linares. Från Linares hade vi återigen ett nattåg, som var framme vid niotiden, så att vi hade ännu en dag i Barcelona. Nästa nattåg förde oss till Zürich, där vi återigen stannade över dagen. Jag minns att jag tyckte att det var dyrt i Schweiz. Fast det beror kanske på att vi kom från Spanien, där det var billigt. På vägen ner hade vi stannat i Basel och där tycktes det inte vara någon större skillnad mot hemma.
Jag minns inte mycket av de sista två resdagarna. Innan man har förvarat onödigt bagage, ätit frukost och fixat liggplatserna till nästa tåg, har förmiddagen nästan gått. Efter lunch blir det några timmar över, men det är mest bara att man skaffar sig en överblick över stan. I Zürich promenerade vi utmed Bahnhofsstraße (bilden till höger) och det var där Einstein hade kommit på sin relativitetsteori. Han hade fått idén där, när han åkte språrvagn iväg från järnvägsstationen. Det är en lång gata, så att man ser tillbaka till stationen en lång väg. Mitt på stationsbyggnaden finns en stor klocka. Anta att den är tolv, när man är där. Stannar man kvar där, så tar minutvisaren ett litet hopp exakt efter en minut. Men sitter man i en spårvagn och tittar på klockan, så kommer minutvisaren behöva en minut plus tiden det tar för ljuset att nå fram till spårvagnen. Det är naturligtvis en minimal skillnad. Men åker man därifrån med mycket större hastighet, behöver ljuset också längre tid, innan ögat ser att minutvisaren har förflyttat sig. I förlängningen betyder det att tiden verkar gå saktare, ju snabbare man åker bort från någonting. Det är helt logist, men det var roligt att vara på platsen för Einsteins upptäckt.
När vi väl satt på nattåget från Zürich till Wien andades jag ut. Visst, det var en vecka kvar innan vi skulle vara hemma, men bara att vara i Wien gav en helt annan känsla av säkerhet, vad som än skulle kunna hända. Vi hade gjort det! Vi hade mot allas förväntan klarat att tågluffa med två små barn. Att få avsluta i Wien var för mig bonusen, när jag hade rott i hamn resten av resan! Det kändes skönt.
Min underbare far ställde upp som vanligt. Det blev en del sightseeing, eftersom min svärfar inte hade sett något av Wien tidigare. Bland annat åkte vi till Hundertwasserhaus. Huset har fått sitt namn efter arkitekten och konstnären Friedrich Hundertwasser. Egentligen hette han Stowasser, men eftersom "sto" betyder "hundra" på tjeckiska, döpte han om sig. Han var en färgklick hela han. Han avskydde raka linjer och det påstås att det i hela huset inte finns en rät vinkel. Han hade dessutom en del andra idéer, som att man mycket väl kunde integrera naturen i husbyggen, bland annat genom takplanteringar. "Fönsterrätten" är ett annat av hans uttryck, som går ut på att den boende ska ha frihet att gestalta husets fasad kring sina fönster, så långt armen räcker. Jag måste le, när jag tänker på att någon av våra grannar en gång kom till mig och beklagade sig, för att vi hade satt en färgad lampa på balkongen ...
"Det ser ju ut som på en flygplats", tyckte han. Jag undrar vad han skulle tycka om Hundetwasserhaus?
Enligt traditionen avslutade vi sista kvällen i Wien i Prater för barnens skull och sedan i restaurangen Schweizerhaus, för att äta griljerat fläsklägg och dricka världens bästa öl. Den gången blev det en riktig fest. Vi var fem stycken, far och jag med våra fruar och svärfar. Det var en varm kväll och vi hade ätit gott och det var trevligt. När vi skulle betala, hade vi tillsammans fått i oss trettiotvå halvlitrar! Även damerna hade tagit fyra var. Jag satte "personligt" den kvällen med nio stycken. Men så firade jag den genomförda resan också.
Och sen var det dags för sista delsträckan. Wien - Hamburg - Köpenhamn - Stockholm och Västerås.
Efter trettioen dagar på utländska räls klev vi av på hemmaplan igen, den tionde augusti på förmiddagen. Den underbaraste semestern någonsin var slut. Det var förmodligen det underbaraste jag överhuvudtaget har gjort. Vilka upplevelser, vilken lärdom, vilka minnen!


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


6.6.2020 by webmaster@werbeka.com