DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Tillväxt i familjen


Den elfte juli kom och gick och så gjorde även den tolfte och veckan därpå och ingenting hände. Regelbundna kontroller på mödravårdscentralen var de highlights, som vi fick leva med. På den tiden hade man inte så bråttom med att sätta igång förlossningen, som man har idag. Medan vi väntade fanns det gott om tid att komplettera med saker som kunde behövas för en nyfödd, även om vi hade börjat med det redan långt innan.
Under tiden kom Roland hem igen. Han hade varit på tågluffning i Europa tillsammans med en kompis. De var ju bara arton år, men jag tyckte att det var rätt av dem. Egentligen tycker jag att alla borde göra det, istället för militärtjänsten, till exempel. Man lär sig att klara problem själv och inte minst vidgar man sina synvinklar av att upptäcka att det finns andra kulturer.
I bästa fall kan man också knyta internationella kontakter, som man kan ha nytta av senare i livet - istället för att lära sig att ta livet av folk.
Sista stationen gjorde grabbarna i Wien, där de hälsade på min far och där det köpte diverse korvar och paprikakryddat rökt fläsk. Det var saker, som inte fanns här - det fanns knappt någon korv alls i affärerna förutom falukorven och något slags sur, rökt korv, som man kallade för salami. Det gör man fortfarande idag, förresten, fast en äkta salami är en ungersk korv, gjord av åsnekött.
Alltnog vi väntade fortfarande på att familjens nyaste tillskott skulle röra på sig. Men det dröjde ändå till till den tjugonionde juli, innan det var dags.
Vi kom in till lasarettet klockan halv åtta på morgonen, för att man inte ville vänta längre, utan satte igång förlossningen. Värkarna började halv tre på eftermiddagen, vattnet gick två timmar senare, och sen dröjde det till klockan 03.03 innan Peter såg dagens ljus. Hans allmänna utseende bedömdes redan efter en minut med en nia på en tiogradig skala, och efter fem minuter och framåt hade han maximalvärdet tio.
Roland och Gunnar bodde hos mig under den knappa veckan, som jag var ensam hemma. Roland spelade då länsfinal för juniorer med Skiljebo, för att bli Västmanlands representant i riksslutspelet. Min son gjorde en helt suverän match, men det räckte ändå inte riktigt.
Just när Peter skulle få komma hem efter fem dagar på lasarettet, var min semester slut. Och jag var tvungen att vara på jobbet, eftersom vår sekreterare hade gått i pension. Vi anställde två nya, ganska unga kvinnor. Den ena skulle vara ersättare på sekreterarposten, den andra skulle bli chefsekreterare och avlasta mig med rutinärenden. Det hade varit ganska enkelt att övertyga styrelsen om att det behövdes mer folk på kontoret, eftersom vi hade vuxit så mycket.
Jag stack i alla fall iväg några timmar för att hämta hem de mina från lasarettet och att installera junior hemma hos oss.
Han var en rätt snäll pojke. Han var alls inte gnällig, åt bra och låg ofta vaken och bara tittade omkring. Tyvärr fick han bara någon dag senare något utslag, som varade lite grann. Vi åkte upp till barnkliniken och fick något penicillin, som fixade problemet. Någon dag senare fick vi även ett tvåraders svar från läkaren, att man hade gjort en odling och att det var varbakterier, som hade bildats. Punkt.
Om man ändå skriver ett brev, kan man väl ändå upplysa om lite mera.
Jag gick i taket igen och svarade, ganska vänligt trots allt. Och sen fick vi veta att vi inte behövde vara oroliga, att dessa bakterier fanns på sjukhuset och att pojken mycket väl kunde ha fått i sig dem där. Nå då så.
Kunde man inte meddela det på en gång, så att man som förälder slapp oroa sig? Jag har ju ofta hört att jag är påstridig och bråkig. Och visst, jag påtalar saker och ting kanske oftare än folk i allmänhet. Men jag klagar ju bara, när något är nödvändigt, fel eller ologiskt.
Om den där läkaren kommer ihåg mitt brev nästa gång, har jag kanske besparat andra föräldrar några dagar av oro ... Jag protesterar ju inte för att jag tycker det är roligt att göra så.
I övrigt överraskade Peter med att sova över nattmålet när han bara var några veckor gammal. Dessutom fick han sista måltiden ganska sent på kvällen, så att han sov länge på morgonen också.
Efter säsongen hade Roland flyttats upp till träningen med seniorerna i Skiljebo, där han framför allt hävdade sig mycket bra i distanslöpningen för konditionsträningen. Första gången kom han femma bland de "stora grabbarna", andra gången till och med tvåa. Och sen höll han sig alltid i främre fältet.
På Studiefrämjandet hade vi satsat på videokurser. Till dem behövde man naturligtvis en videokamera. Naturligtvis lånade jag den ibland på helgerna och tränade på den genom att spela in Peter och en del av Rolands matcher. Men video var aldrig något, som verkligen fascinerade mig, i motsatsen till fotografering, som jag ännu idag gillar starkt.
Denna höst begick jag också en stor dumhet, som tack och lov slutade väl. Men det var onekligen en nyttig läxa för framtiden. Vi hade en distriktsutbildning i Warszawa och redan första kvällen var vi på krogen och drack rysk champagne, som ju för våra förhållanden var otroligt billig. Vi var ett gäng från Studiefrämjandet, som firade tills lokalen stängde. Men innan dess hade jag träffat två tyskar på denna krog. Jag snackade med dem en del, glad över att kunna prata mitt modersmål. Mina kollegor skulle åka hem, när stället stängde, men tyskarna skulle till en nattklubb. Och jag hängde med. Jag var redan då ganska full, annars hade jag kanske inte gett mig iväg ensam i en främmande stad - i en östblocksstat dessutom. Nåväl, jag blev inte nyktrare på nattklubben och när jag bröt upp därifrån vinglade jag nog betänkligt.
Jag fixade i alla fall en taxi på gatan och råkade ut för en hederlig förare, som körde mig till hotellet. Men i efterhand insåg jag ju att det säkert fanns folk både på gatan och bland taxichaufförerna, som hade kunnat dra fördel av min ganska hjälplösa belägenhet. Men som tur var gick allting bra, utom att jag försov mig till konferensen dagen därpå.
Inträdet till nattklubben gick på en tia, vill jag minnas och övriga priser hade ungefär samma relation till det. Vi bodde på hotell Forum, en fruktansvärd betongkloss i trettio våningar.

Men det finns också trevligare minnen därifrån. Jag köpte bland annant en akvarelltavla av en gatukonstnär, som nu hänger ovanför mitt skrivbord och som jag är mycket förtjust i. Den visar ett torg i absoluta centrum av staden, distriktet Śródmieście, som just betyder "mitt i stan".

Vi fick alla en chock, när min mors man plötsligt dog. Han låg på lasarettet i Umeå för en galloperation, som hade skjutits upp två gånger på grund av en läkarkonflikt. Nu går det naturligtvis inte att påstå att det var därför han avled, men tanken fanns onekligen hos oss alla.
Eftersom det var ett kronotorp, som min mor och hennes man samt dennes bror bodde på, hade hon ingenstans att vara, eftersom hon inte ville vara där ensam med sin svåger. Hon bad mig därför att försöka få tag i en lägenhet i Västerås. Det fanns absolut inte gott om lägenheter i Västerås, men med lite tur fick jag tag i en liten tvåa på Råby, vårt granndistrikt. Efter bara några veckor flyttade hon hit.

Under hela hösten hade vi dessutom kronofogden hängande över oss, för att min hustru krävdes på till slut dryga femtusen kronor, för en oljeräkning, som hennes exboyfriend hade köpt till huset i Åmål. Eftersom hon var ensam hemma, när leveransen kom, kvitterade hon den, en kostnad på 1800 kronor. Men snart därefter bröt hon med sin kille och flyttade till Västerås. Jag vet inte, vad som hände därefter, men räkningen betalades inte och ärendet gick till kronofogden. Min hustru påstod att det måste ha varit någon, som förfalskade hennes namnteckning på mottagningsbeviset från kronofogden. Sen hände det ingenting förrän ett år senare, då kronofogden dök upp på hennes gamla adress i Västerås, "kikade genom brevlådan" och fann att det inte fanns något att mäta ut. Att "kika genom brevlådan" finns anmärkt i de officiella handlingarna ...  
Vid det laget bodde min då blivande hustru redan hos mig i min tvåa.
Hon påstod att kronofogden inte heller hade lämnat något meddelande i nämnda brevlåda. Och jag trodde naturligtvis på henne. Men det gjorde inte myndigheterna och slutligen hamnade utmätningskravet hos oss i den nya lägenheten. Nu hade det nästan gått ännu ett år och räkningen hade vuxit till dryga femtusen. Jag skrev massor med brev, men det hjälpte inte. Jag vidhöll att vi (åtminstone jag) inte visste om allt detta, men kronofogdebeslutet från förra året skulle ha bemötts inom en månad, sas det - även om vi (jag) inte kände till det. Jag var blåögd och förälskad, därför köpte jag min frus utsagor till punkt och pricka ... Hur som helst, jag fixade även detta åt henne.

Samtidigt började pengarna sina, med alla extrautgifter för Peter och möbleringen av en så stor lägenhet dessutom. Jag spaltade upp ekonomin i ett brev till min far. Jag hade ju onekligen en bra inkomst på 8000 netto.
Men de försvann till hälften för lägenheten 2300 i avgifter och 1500 för lånet på banken. Drygt femhundra i månaden gick åt till mina studieskulder och ytterligare 1500 i underhåll för de två stora pojkarna. Som tur var hade jag ytterligare några små inkomster vid sidan om.
Hade jag lärt mig min läxa från Polen? Jag kommer inte ihåg, vad anledningen var till att jag bodde på hotell den gången, men jag kunde ju i alla fall inte ha löst in gratisbiljetten till "The New Brew", som man fick i present. Annars hade jag ju inte haft kvar den.
På Studiefrämjandet gick det så bra, att vi kunde skicka ut egna julkort, till och med i guldtryck. Och naturligtvis med ett motiv, som skulle glädja våra medlemsorganisationer.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


10.4.2020 by webmaster@werbeka.com