Naturligtvis blev det även ett besök i Prater och en tur med Riesenrad, världens äldsta jättehjul, som fortfarande är i drift. Fast här var det nog de övriga attraktionerna i nöjesparken som var mer intressanta för barnen. Att åka upp i Donauturm till den snurrande cafeterian med utsikt över staden medan vi fikade, var ett annat uppslag som gick hem. Att gå runt Ringen hörde givetvis också till. I det sammanhanget måste jag tala om att jag tycker om bilden av parlamentet, eftersom jag lyckades att pixla bort alla lyktstolpar och elektriska ledningar för spårvagnarna.

De senare hade redan stört Kejsar Franz Joseph för snart ett och ett halvt sekel sedan. Han tyckte att trådarna förstörde åsynen av de vackra byggnaderna, som han ju var upphov till. När vi under en av de första dagarna promenerade en bit, för att komma ner på stan, gick vi förbi ett café, som just öppnade. Jag tyckte att det skulle sitta bra med en kopp kaffe. Peter och Lena tyckte nog att det var roligare med den elektroniska spelautomaten, som fanns där. Och eftersom vi måste passera där på kvällen, på väg hem, ville de gå in en stund. En öl har väl aldrig suttit i vägen för min del, så låt gå. På det viset fick vi ett stamcafe, för efter två dagar ansågs vi vara stamkunder.

Ägarinnan till Café Irene, var mån om att integrera mig med de andra gästerna. Det var förresten där, som jag spelade dart för första gången. Förvisso bara på en e-dartmaskin, men då kände jag inte till någon skillnad. Någon dag åt vi också lunch där. Jag åt en rätt med knödel som tillval. Knödel är brödbullarna, som man kan äta istället för potatis, ris eller makkaroner till maten. Jag sa att de smakade bra. Då fick jag receptet av Irenes kille, som stod för matlagningen. När jag väl hade fått lite praktisk övning några år senare, la jag ut receptet i min internationala netrestaurang i Netshopen, här. Fast det är inte det enda mycket positiva minnet, som jag har därifrån. Det blev familiärt på en gång. En av gästerna tyckte att om jag hade fläcken i pannan, skulle jag kunna vara stand in för Gorbatjov.

Barnen var duktiga på spelautomaten och jagade highscores i de olika spelen. Det hördes också att de hade roligt. En kväll, när jag tyckte att det var hög tid för att gå hem och sova, sa jag att de inte skulle stoppa i mera pengar. "Men vi har ju just fått hundra Schilling för att spela", genmälde de. Då hade Irene stoppat till dem pengarna, för att hon tyckte att de hade så roligt. Det tog ytterligare en dryg timme att spela färdigt. Jag fick väl offra mig och ta någon öl till ... Jag hade även börjat med att annat projekt, genom mitt surfande på nätet. Det började med att sökte efter "Kauntz", för att se, vad det stod om vår familj. Min far hade berättat att vi nog inte var så många. Det fanns en familj i München, som hade kommit från Rumänien efter Ceausescus fall och en i Hamburg, som hade bosatt sig där efter första världskriget. Alla som han visste om, kom från Siebenbürgen (Transylvanien) i Rumänien. Men så fel han hade. Jag hittade massor, många i USA, samt flera i Tyskland och Österrike och någon som var kvar i Rumänien. Jag forskade även bakåt i tiden och kom för vår egen familj till början av 1800-talet.

Men jag hittade även Kaun(i)tz i historien, somliga av dem är rätt kända, samt Kauntz(e) i England, där det är bevisat att deras förfäder också var Kauntz. Alla tillsammans är numera över sjuhundra stycken, levande och döda, från hela världen, som jag har lagt upp på nätet. Men - och det är det mest intressanta - allihopa har sina rötter i Siebenbürgen. Synd är att gensvaret har varit mycket svalt, när jag skrev till folk och berättade vad jag höll på med och bad om deras bidrag. När vi ändå åkte hem över Hamburg, gjorde jag upp med Hans, som är morbror till min far, om att vi skulle träffas. Det blev ett jättefint möte på en eftermiddag. Hans gav mig sin familjs släktträd, som ju då efter två leder är samma som vår egen.