DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Att sälja sig själv


Jag hade en mycket bra husläkare på den tiden. Det var ännu innan stafettläkarsystemet infördes, så att man faktiskt kunde ha "sin" läkare under någon längre tid. Jag hade fått ett meddelande från Försäkringskassan, att man inte tänkte betala sjukpenning längre, eftersom jag sökte jobb under sjukskrivningen. Då såg jag min ekonomiska framtid i spillror. Jag skulle kanske kunna gå runt på åttatusen i månaden, men efter att ha betalat underhåll för tre barn, hyra och mat - då skulle det absolut inte bli någonting över. De tvåtusen extra, som jag fick mer i sjukpenning än i A-kassa, eller vad de än ville avspisa mig med, var därför viktiga för mig. Tvåtusen i månaden gjorde att jag fick lite över för mig själv.
Därför gick jag till min doktor och förklarade helt enkelt hur det låg till. Han sa att han ju inte gärna kunde sjukskriva mig längre, jag var i bättre form än många andra i min ålder. Men han skulle kunna påstå att jag led av en svår depression och remittera mig till psyk. Fram tills att de hörde av sig, skulle jag naturligtvis vara sjukskriven. Jag skrattade lite i smyg över förslaget. Men visst, varför inte? För tvåtusen i månaden skulle jag gladeligen bli ett psykfall ...
Bara en vecka efteråt fick jag ett nytt brev från Försäkringskassan, daterat 97-07-07 (märk datumet). Där skrev de: "Efter samtal med din behandlande läkare (hans namn) 97-07-07 har det framkommit att du inte är arbetssökande. Detta medför att vårt övervägande att inte betala ut sjukpenning till dig efter den 15 juli inte gäller längre. ... Vi ber om ursäkt för vårt handlande som tyvärr blev ett missförstånd mellan läkaren och dig."
Tre dagar senare bjöd jag Renate och Anita på en resa till Stockholm, där vi bland annat besökte Naturhistoriska Riksmuseet, där man hade en mycket omtalad utställning: "Cosmonova".
Jag ska kanske säga något ord om moral i det här sammanhanget. Efter att samhället hade behandlat mig som skit i numera snart sex år, hade jag inte minsta samvetskval att i min tur utnyttja samhället, där jag bara kunde.
Varför skulle mina barn inte få ta del av Cosmonova, bara för att några maktfullkomliga idioter genomförde en kupp, där det satt sextio personer som lamm och lät det ske? Varför skulle mina barn inte få följa med mig till Wien och uppleva sina rötter, bara för att Arbetsförmedlingen valde bort folk med utländska namn? Helt bortsett från mina egna känslor i sammanhanget ... Nej, det fanns - och finns fortfarande inte - minsta tillstymmelse för dåligt samvete.
Men om jag lurar staten på tvåtusen i månaden - är inte det bedrägeri? Ja, men först när alla konton i skattesmitarländer har upplösts, först när alla multinationella företag betalar den skatt de bör betala, istället för att mygla pengarna från ett land till ett annat. Först när alla politiker slutar att utnyttja systemet med gratis pensioner, för att de har suttit några år i en styrande position. Oh ja, om allt detta sker, då börjar jag kanske rannsaka mitt eget samvete.
Under de första åren var internet en nästan reklamfri plats. Det användes till kunskapsförmedling och till kontaktskapande. Jag hängav mig åt båda delarna. Jag minns inte, hur jag kom att tänka på det, men en vacker dag lärde jag mig att Boney M:s låt "Rivers of Babylon" egentligen bestod av texten i två psalmer. Och att den hade sitt ursprung i historien, nämligen när Nebukadnezar intog Jerusalem och tvångsförflyttade judarna till Babylon.
"By the rivers of Babylon, there we sat down.
There we wept, when we rememberd Zion."

Nåväl, nyfiken som jag är, ville jag veta mer om detta. Detta skedde kort efter århundradeskiftet till 500-talet före Kristus. Jag ville ha lite mer historisk bakgrund, så jag letade på nätet. Det var ju intressant, vad mycket jag hittade.
Jag började med att samla uppgifterna, både i text och bild - det blev mer och mer och det slutade med att jag skrev en berättelse med historiska fakta från just 500-talet före Kristus. Det skedde alltså för drygt 2600 år sedan. Eftersom man räknar med en generation på trettio år, blev det i runda slängar hundra generationer. Man måste ju också ha lite framförhållning. Om mitt verk står sig i fyrahundra år, blir det exakt ... Ty denna sammanställning finns naturligtvis i Netshopen, med titeln För 100 generationer sedan. Det finns mycket mera intressant att upptäcka där. Du kan göra det med länken här ovan. Trodde du att Suezkanalen var en uppfinning från 1800-talet? Fel, med nästan 2400 år ...
Samtidigt som jag höll på med min research för detta, träffade jag Regina via nätet. Hon var en bibliofil, i ännu högre grad än jag. Och så skrev hon själv. Hennes första bok spelar också långt tillbaka i tiden, har däremot ett religiöst tema. Den heter "Mirjam" med undertiteln "Maria Magdalena och Jesus". Grundidén är att man hittar skriftrullar med "Maria Magdalenas testamente", där hon berättar dels om sitt liv, dels om sin bekantskap med Jesus. Boken innehåller även en intressant "twist" på slutet. Men bortsett från den fiktiva handlingen ställer boken en del viktiga frågor. Vad är religion? Hur relevanta och fullständiga är texterna, som vi ska tro på?
Men tillbaka till Regina. Hon är en mycket intelligent kvinna, som även kontrolläste och förbättrade den tyska versionen av mitt 500-tal.
Min tyska hade nämligen nått sin lägsta punkt vid den tiden. Jag hade glömt en del ord, stavningen var inte längre så bra som den borde vara och även en del uttryck hade försvenskats. Det blir så, om man lever utomlands utan nämnvärd kontakt med sitt modersmål. Tack och lov gick det rätt snabbt att rätta till alla dessa skavanker, när jag åter fick kontakt med tyskan genom internet.
Nu, när jag snart skulle åka till Wien, tillsammans med Peter och Lena, beslutade vi att lägga in ett stopp över dagen i Frankfurt, för att träffa Regina. Men eftersom tiden inte räckte till djupare samtal, på grund av stadsrundtur och lekparkspauser för barnen, åkte jag senare på hösten en gång till för att besöka henne över en helg.
Men sen tog kontakten slut på något sätt. Det är återigen något, som jag idag tycker är synd.
I Wien kunde vi inte bo hos vårt vanliga ställe, eftersom sonen i huset hade haft en trafikolycka och föräldrarna hade andra bekymmer än att ta emot gäster. Men vi hittade en pension som var överkomlig. Femtio Euro för oss tre inklusive frukost var faktiskt ett hyggligt pris, speciellt om man jämför med dagens hutlösheter, då man nästan betalar lika mycket bara för frukosten ... Dessutom låg pensionen nästan i centrum. Det var bra, eftersom jag ville visa barnen runt i staden. Det var roligt, när de nu var så stora att de inte bara följde med, utan att de även hade en behållning av vad de såg.
Fast i första hand gällde vårt besök min stackars far, som inte hade gjort några nämnvärda framsteg och var mer eller mindre beroende av hjälp. Två dagar i veckan var han tvungen att åka till ett rehabiliteringshem, kanske framför allt för att hans fru skulle få tid för sig själv och även kunna sköta ärenden. Han trivdes inte alls där. Han klagade på att man inte kunde föra någon vettig konversation med gamlingarna där. Därför var det en välkommen omväxling att vi kom på besök.

Naturligtvis blev det även ett besök i Prater och en tur med Riesenrad, världens äldsta jättehjul, som fortfarande är i drift. Fast här var det nog de övriga attraktionerna i nöjesparken som var mer intressanta för barnen. Att åka upp i Donauturm till den snurrande cafeterian med utsikt över staden medan vi fikade, var ett annat uppslag som gick hem. Att gå runt Ringen hörde givetvis också till. I det sammanhanget måste jag tala om att jag tycker om bilden av parlamentet, eftersom jag lyckades att pixla bort alla lyktstolpar och elektriska ledningar för spårvagnarna.

De senare hade redan stört Kejsar Franz Joseph för snart ett och ett halvt sekel sedan. Han tyckte att trådarna förstörde åsynen av de vackra byggnaderna, som han ju var upphov till.
När vi under en av de första dagarna promenerade en bit, för att komma ner på stan, gick vi förbi ett café, som just öppnade. Jag tyckte att det skulle sitta bra med en kopp kaffe. Peter och Lena tyckte nog att det var roligare med den elektroniska spelautomaten, som fanns där. Och eftersom vi måste passera där på kvällen, på väg hem, ville de gå in en stund. En öl har väl aldrig suttit i vägen för min del, så låt gå. På det viset fick vi ett stamcafe, för efter två dagar ansågs vi vara stamkunder.
Ägarinnan till Café Irene, var mån om att integrera mig med de andra gästerna. Det var förresten där, som jag spelade dart för första gången. Förvisso bara på en e-dartmaskin, men då kände jag inte till någon skillnad. Någon dag åt vi också lunch där. Jag åt en rätt med knödel som tillval. Knödel är brödbullarna, som man kan äta istället för potatis, ris eller makkaroner till maten. Jag sa att de smakade bra. Då fick jag receptet av Irenes kille, som stod för matlagningen. När jag väl hade fått lite praktisk övning några år senare, la jag ut receptet i min internationala netrestaurang i Netshopen, här.
Fast det är inte det enda mycket positiva minnet, som jag har därifrån. Det blev familiärt på en gång. En av gästerna tyckte att om jag hade fläcken i pannan, skulle jag kunna vara stand in för Gorbatjov.
Barnen var duktiga på spelautomaten och jagade highscores i de olika spelen. Det hördes också att de hade roligt. En kväll, när jag tyckte att det var hög tid för att gå hem och sova, sa jag att de inte skulle stoppa i mera pengar.
"Men vi har ju just fått hundra Schilling för att spela", genmälde de. Då hade Irene stoppat till dem pengarna, för att hon tyckte att de hade så roligt. Det tog ytterligare en dryg timme att spela färdigt. Jag fick väl offra mig och ta någon öl till ...
Jag hade även börjat med att annat projekt, genom mitt surfande på nätet. Det började med att sökte efter "Kauntz", för att se, vad det stod om vår familj. Min far hade berättat att vi nog inte var så många. Det fanns en familj i München, som hade kommit från Rumänien efter Ceausescus fall och en i Hamburg, som hade bosatt sig där efter första världskriget. Alla som han visste om, kom från Siebenbürgen (Transylvanien) i Rumänien. Men så fel han hade. Jag hittade massor, många i USA, samt flera i Tyskland och Österrike och någon som var kvar i Rumänien. Jag forskade även bakåt i tiden och kom för vår egen familj till början av 1800-talet.
Men jag hittade även Kaun(i)tz i historien, somliga av dem är rätt kända, samt Kauntz(e) i England, där det är bevisat att deras förfäder också var Kauntz. Alla tillsammans är numera över sjuhundra stycken, levande och döda, från hela världen, som jag har lagt upp på nätet. Men - och det är det mest intressanta - allihopa har sina rötter i Siebenbürgen. Synd är att gensvaret har varit mycket svalt, när jag skrev till folk och berättade vad jag höll på med och bad om deras bidrag. När vi ändå åkte hem över Hamburg, gjorde jag upp med Hans, som är morbror till min far, om att vi skulle träffas. Det blev ett jättefint möte på en eftermiddag. Hans gav mig sin familjs släktträd, som ju då efter två leder är samma som vår egen.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


3.12.2020 by webmaster@werbeka.com