DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Blåst igen


Privatlivet stannade inte av, bara för att jag var upptagen med att grunda ett företag. Jag ska dock erkänna att det mesta av min tid koncentrerades kring det senare. Men jag gladdes med Roland, som äntligen fick ett hyggligt jobb efter att ha varit försäljare i en fotoaffär och även ha jobbat hos McDonalds. Han började hos Siemens som controller och har genom åren avancerat till ekonomiansvarig för en avdelning. Naturligtvis är det hans egen förtjänst, men jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt. Jag har ju för all del varit delaktig i hans uppfostran och därmed ge honom grunderna till framgång. Givetvis flyttade han till Stockholm med sin familj, för att slippa pendla.
Renate fortsatte att underhålla oss med sina uttalanden. Vi hade just ätit vid matbordet, när hon försökte klättra upp på det från sin barnstol. Jag förmanade henne med hopdragna ögonbryn och den "mörka rösten". Sen reste jag mig och gick ifrån bordet, varvid Renate förkunnade: "Han skrämmer!"
Men även motsatsen kunde hände. När jag sen var på väg hem till mig, stod jag redan i dörren och skrattade åt något som flickan hade gjort. Och hon kommenterade genast: "Han skrattar. Han gullig."
Några sekunder senare, när jag sa något till Anita, fast jag redan stod i trappan, på väg hem till mig, upptäckte Renate en försumlighet, som hon genast anmärkte på: "Pappa puss mamma", sa hon.
Veckan därpå satt hon i mitt knä vid matbordet. Anita har en bordsduk med olika frukter som dekoration. Jag plågade Renate med körsbär och plommon och vinbär. Sen pekade jag på en jordgubbe. Hon pekade på en annan jordgubbe - och jag sa: "Nå, vad är det där då?"
"Ris", sa hon och stoppade ett riskorn i munnen, som hade legat kvar där.
Herregud, ungen var inte ens två och ett halvt ...
Nyfiken var hon också. Därför var det viktigt att städa undan fjärrkontroller och liknande, om det inte skulle bli omprogrammerat. En dag glömde Anita TV-kontrollen på rumsbordet. Plötsligt kom Renate ut i köket och utbrast: "Nej men! Händer TV? Den möjk."
Nate, så kallade vi henne, eftersom hon själv gjorde det, var språkligt innovativ också. En gång, när hon inte hade förstått vad jag sa, uppmanade hon mig: "Säga igen." Hon kunde ännu inte frasen "vad sa du", men hon löste det perfekt.
En annan gång skulle hon sjunga "Björnen sover". Där fanns ett ord, som hon ännu inte hade lärt sig att använda, nämligen "honom". Men hon hittade på en egen lösning genom att sjunga "men man kan dock doktorn aldrig tro". Underbart, ersatt med ett känt ord, som också innehåller två "o".
Hos mig fanns det ingen barnstol, därför stod Renate på knäna på en stol, för att nå upp till bordet, när vi fikade. Men hon fastnade med foten i pinnarna av ryggstödet. När vi hade krånglat ut henne, sa jag att det var tur att vi fick ut henne, så att hon inte satt fast. Och hon svarade: "Jag skulle gråta." Då var hon två och ett halvt och fyra dagar. Men hon använde "jag" istället för "Nate" och dessutom konjunktiven med "skulle". Som språkvetare var jag fascinerad av hennes språkutveckling.
Det var inte lika mycket skratt, när det gällde mina andra barn. Det var deras mor, som såg till det, något som jag skulle upptäcka mer och mer.
Trots att jag alltid har betalat underhållet för alla mina barn i tid, ville hon få det bekräftat av myndigheterna. Nåväl, det gjorde ju ingenting. Varför jag tar upp det här, är för att barnens namn finns på ett officiellt papper. Det kan vara bra att komma ihåg om några månader.
Men, när vi pratar om underhållsbidrag, så ska man inte glömma hur orättvist det är utformat. Jag pratar inte för egen sak, för det är självklart att jag skulle bidra till mina barns försörjning. Men Peter och Lena kom ju till mig på helgerna, i regel från fredag kväll till söndag kväll. Man skulle kunna tro att jag så skulle få göra avdrag, motsvarande två dygn, alltså två trettiondelar. Men inte. Dygnen, då de inte var hos mig samtliga tjugofyra timmarna av dagen, räknades inte. Alltså varken fredagen eller söndagen. Dessutom fick man bara göra avdrag, om barnen var hos den underhållsskyldige fem dygn i sträck. Och i så fall hade månaden plötsligt fyrtio dagar, eftersom man bara fick göra avdrag med en fyrtiondel.
En normal månad var barnen hos mig fyra gånger två dygn, alltså en fjärdedel av månaden. Dessutom på helgerna, då man ibland gjorde något speciellt, som medförde extrakostnader, som biljetter, inträden och så vidare. Ändå fick jag inte dra av ett öre.
Det var en ganska bra affär för mödrarna, för det var ju i regel de, som fick underhållet och barnbidraget. Om mannen då betalade elvahundra i underhåll, var det väl rimligt att kvinnan skulle betala lika mycket? Lägg till några hundra i barnbidrag, så var det nära tretusen per barn och månad. Och ofta var kvinnan då barnfri på helgerna. En ganska bra affär, eller hur? Kontigt att kvinnorörelsen var väldigt tyst om sådana saker ...
Jag vet inte, vilka villkor mina kurskamrater från starta-eget-kursen hade, Magnus öppnade i alla fall redan tre veckor efter att kursen var slut. Han öppnade en glasblästringsfirma på Bäckby, där han hade hyrt lokaler.
Bland hans första kunder beställde jag en spegel med min logotype (på bilden syns bara övre delen). Det klarade han galant och då beställde jag champagneglas till Gunnar och Gunilla med två "G", som "omfamnade" varandra. Det blev en fin present och lite starthjälp för Magnus.
Kicki låg ännu i förberedelsestadiet, precis som jag. Men även här hade vi ett utbyte med varandra. Hennes idé var att sy underkläder för hand, så att hon kunde bemöta speciella beställningar i färg och form. Hon skickade ett tygprov, men jag minns inte varför. Det var dock säkert inga underkläder för mig. Hon hade klippt den med den "magiska saxen", som jag hade fascinerats av på kursen. Den klippte inte rakt, utan taggigt.
Å andra sidan hade jag skrivit ner åt henne hur internet fungerade och lite om hur man skrev sidor i "html", som är koden för att framställa sidor. På den tiden fanns det inga färdiga hjälpmedel, utan man fick göra allting själv. Vi kom också överens om att jag skulle ge plats åt henne i min online-galleria, när den väl var färdig. Samma sak gällde Magnus. Jag gjorde det gratis under första året, men jag tjänade ju på att redan i början ha något att visa upp.
Själv fick jag mitt första uppdrag. Och vilket uppdrag sen! En tjej i trettioårsåldern hade också grundat ett eget företag, Cadby hette det. Och hon hade genom kontakter på ABB fått möjlighet att översätta en beställning av ett kärnkraftverk. Men beställningen var på tyska och det var bråttom. Hon frågade om vi kunde ta hälften var, så skulle vi dela på de trettiotusen, som ABB skulle betala henne för det.
Jag svalde tungt tre gånger, men sen accepterade jag. Inte för att jag var någon expert på området, men det fanns internet och tekniska lexika för fackuttrycken, så det skulle fixa sig. Och det blev bara en handfull ord kvar, som jag inte var säker på, men som jag fick bekräftade av en bekant, som jobbade med kärnkraftverk.
Problemet var bara att jag ju inte fick tjäna pengar under ALU-perioden. Och dum, som jag är, frågade jag om jag kunde få betalt först i juli. Fast sen berättade jag också varför jag ville ha det så, att jag inte fick starta min verksamhet ännu, på grund av ALU. Hon lovade naturligtvis att det skulle gå bra, men mina femtontusen såg jag aldrig röken av. Och vad kunde jag göra mot det. Jag kunde ju knappast gå ut officiellt och förklara att jag blev snuvad på pengarna, som jag egentligen inte hade fått tjäna.
Jag hade redan börjat med att lägga upp sidor på nätet, ingen affärsverksamhet ännu, men väl andra artiklar, som jag tänkte integrera. Jag tyckte nämligen att det skulle hjälpa till, om man kunde ge potentiella kunder ett mervärde. Därför började jag med att skriva om sevärdheter i Västerås. Det resulterade i två intressanta saker. Det första var att en dansk turistbyrå gratulerade mig till mina sidor, för att de trodde att jag jobbade hos Västerås turistbyrå. Det andra var att jag fick en förfrågan av en tysk tjej. Hon var intresserad av Sverige och skulle semestra i landet. Hon hade sett mina sidor om Anundshög och frågade om vi kunde träffas, så att jag kunde följa med henne dit och berätta lite. Detta visade ju att internetsidorna skulle komma att fungera, att folk verkligen tog del av informationen där.
Självklart ställde jag upp som guide. Angelika och jag har varit vänner sedan dess. Hon är en fantastisk kvinna, som tillsammans med make och två små barn åkte till Ghana på två år, som utvecklingsassistent. De trivdes så bra där, att de förlängde uppdraget med ett år. Jag kände mig mycket hedrad av att hon frågade mig om råd, innan hon bestämde sig för att åka.
Även fotbollsklubben Franke fick en gratis sida, eftersom Peter spelade i ett av deras pojklag. Naturligtvis la jag upp sidan på alla tre språk, som jag tänkte använda. Svenska och tyska var ju givna, men språket som användes klart mest på internet, var engelska.
Det hade en ganska lustig effekt, eftersom det tydligen finns mycket folk, som heter Franke i efternamn. Och nätet användes redan från början till släktforskning, så att jag fick en del förfrågningar om släkten Franke. Lustigt att folk inte kan eller ids läsa först ... Det måste ändå vara enklare och snabbare än att skriva ett mail?
Ytterligare en omständighet, som låter lite lustig idag, var att jag upplyste eventuella läsare och kunder om att: "Vi spar inte på grafiken, men vi gör den så snabbladdad som möjligt. Det var nämligen så att man ofta fick vänta flera sekunder på att en bild skulle laddas ner, även om den inte var speciellt stor eller tung. Och man riskerade ju att folk klickade vidare, om det inte laddades snabbt nog. Å andra sidan var man tvungen att ha något mer än bara text, för att man behövde ett blickfång. Det var en känslig balansgang.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


08.10.2020 by webmaster@werbeka.com