DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Datorteket


Djungeltelegrafen på arbetsförmedlingen har sedan länge vetat om att man skulle starta en utbildning, som skulle leda till att man fick ett "datorkörkort", det vill säga att man lärde sig grundläggande fakta om en dator, samt en del software, som ordbehandling, databas och kalkulation. Det hela skulle gå under namnet "Datortek".
Jag hade bönat och bett att ge mig jobbet som handledare. Jag hade ju lärt mig på egen hand att hantera en dator, så det skulle jag alla gånger kunna lära ut. Men nej. Antagligen var jag för överkvalificerad.
Vad man gjorde istället, det var att man skickade mig till datorteket för att lära mig allt det, som jag kunde bättre än handledarna. Det skulle ske som "rehabiliteringsprogram", för att anpassa mig till arbetsmarknaden igen. Jag var ju förklarad som pucko för tillfället.
Nåväl, det betydde ju att min ekonomi var tryggad för tre eller fyra månader framåt, för att jag skulle få ersättning från försäkringskassan under den tiden, som ju betalade två tusen mer i månaden än A-kassan.
På datorteket gick det till så att vi fick dela på en dator, två och två.
Man skulle "lära varandra". Jag fick dela dator med en kille som hette Gunnar. Det var meningen att medan en skulle lära sig teorin om hur man handskade programmen som ingick i kursen, skulle den andre jobba aktivt vid datorn. Man skulle ju tenta av de olika delarna, för att få sitt datorkörkort. Redan första veckan tentade jag Windows och PC-användning med 36/38. Roligast var det, när min "partner" var sjuk - för då kunde jag ha datorn för mig själv. Jag kunde då jobba med egna projekt. Så gjorde jag till exempel en grafik över hur mina sidor i Netshopen hade utvecklats under 1997. Och det var ju rätt imponerande. Antalet sidor som hade lästs hade under det året fördubblats, jämfört med december 1996.
Jag ska inte vara alltför negativ mot datorteket. Visst var det slöseri med tid för att det hände alltför ofta att jag inte hade något att göra, om jag inte hade tillgång till en dator. Men det var ett avbrott mot att sitta hemma ensam vid datorn. Det fyllde ju en social funktion också att kunna umgås med nya bekantskaper. Det flesta var unga, men det fanns även några stycken som var äldre än jag. Självklart utnyttjade jag en del av mina nya bekanta i eget syfte. Jag frågade vad de tyckte om Västerås och satte deras svar i min Netshop, med tanke på att kunna presentera Västerås ur olika blickvinklar. Sifforna finns fortfarande kvar, även om de efter mer än tjugo år kan vara något förlegade. Men jag vill samtidigt att Netshopen fyller en historisk funktion, därför behåller jag gärna de flesta sidorna. På varje sida anger jag ju det datumet, då den senaste ändringen har skett, så att alla kan se, hur aktuell informationen är. Synpunkterna på Västerås samlade jag på en sida, som jag med hjälp av allitteration kallade "Vi vänliga Västeråsare vill virtuellt visa världen var vi vistas varje veckodag".
Självklart ordnade vi själva även en julfest under någon kväll, något som inte ingick i kursen. Jag konstaterade dagen därpå att alla dök upp, åtminstone fysiskt.
Varje vecka skulle man nämligen skriva en dagbok om vad man hade gjort. Det är rätt roligt att läsa anteckningarna i dagboken. "Jag tycker att det är ganska oorganiserat, som det funkar nu" är en av mina första anteckningar. Men jag berömde också handledarna, som kunde sin sak.
Med dem kunde jag också diskutera teoretiskt om datorer under "spilltiden". En av dem hjälpte jag med att sätta upp en hemsida och lärde honom hur man satte upp sådana. I dagboken läste jag att jag klarade att skriva 252 tecken löpande text på en minut på tangentbordet. Det var väl hyggligt bra. Jag tror inte att jag klarar mycket mer än hälften idag, framför allt inte lika felfritt.
Jag noterade även perifera saker i min veckorapport. Till exempel att jag hade "öppenhjärtliga diskussioner", som det heter på diplomatspråk, när det inte blir något resultat. Jag hade sådana med företagen på Bäckby, om att lägga upp dem på nätet. Men motargumentet var att det var för tidigt - det skulle kosta mer än det gav tillbaka. Mitt vanliga problem alltså, att jag var före min tid.
Tyvärr blev datorteket allt sämre med tiden med krånglande datorer, filer som försvann och liknande, som gjorde att motivationen blev ännu sämre. Behållningen var gruppen som sådan och därmed den utökade sociala kontakten.
Jag fortsatte att lägga ut mina krokar, skrev till företag eller besökte dem. Dock fortsatte det också att gå trögt.
Fast jag fick ett napp, där jag lärde mig nya saker. Jag avslöjer inte hos vem det var, för att jag vill inte att deras rykte ska bli lidande.
Men jag begrep ju att det var bra för mig att de ville betala mera traktamenten än arvode, speciellt när de inte ville se några kvitton. Nu spelade det egentligen ingen roll för mig, för jag ämnade inte betala någon skatt för föreningens del. Jag skulle naturligtvis se till att utgifterna blev alldeles för höga. Men det var ju en bra sak att komma ihåg för eventuella framtida behov.
Min yngsta dotter kunde vara rätt så fräck av och till. Men hon var det i så hög grad att man blev alldeles mållös och sen måste man skratta och då är det för sent att banna henne. Vi satt och fikade, när Renate förmälde:
"Jag vill ha en kaka till."
Som så många gånger förr, talade jag om för henne att hon inte skulle säga så, utan fråga om hon fick en kaka till.
"Jaja", säger min femåring då. "Kan jag få en till, lilla gubben?"
Jag kan ju bara undra, var hon får allt ifrån. Men å andra sidan var hon enormt duktig. Strax efter sin femårsdag hade hon börjat skriva själv och i princip lärt sig själv. Det enda jag hade lärt henne, det var att känna igen bokstäverna, bland annat genom tangentbordet. Men att utforma bokstäverna med en penna hade hon börjat med helt självmant. Formen ska vi inte tala om. "Från Nate till pappa" kunde det stå, ibland i en båge, ibland ord för ord nerifrån coh upp. Hon hade ritat en flygande dinosaurier, en Archeopteryx och hade skrivit bredvid: ARKIÅPTRUKS.
En annan gång satt jag och tittade på TV, medan jag drack ett glas vin. Det var en knapp månad efter jul. Renate aktualiserade en visa och sjöng:
Hej pappa-gubben slå i glasen och låt oss ruskiga vara."
När jag på skoj klappade henne på baken, sprang hon ut i köket till Anita. Hon drog ner byxorna och beklagade sig:
"Titta, jag är röd i baken, för att pappa smällde till mig. Säg åt honom att han inte får göra så med din dotter." Fem år, som sagt ...
Det var öppet hus på Stadshuset, därför åkte jag med Peter och Lena ner på stan, för att titta. Där såg vi att Lantmäteriförvaltningen hade utlyst en tävling. Man skulle gissa avståndet från Stadshuset till Domkyrkan. Det var nära att vi tog storslam, för trots att vi hette Kanutz vid tillfället, var det vi tre som hamnade på de fyra första platserna. Jag missade med sjuttioåtta centimeter, men barnen firade en dubbelseger. Jag kommer inte ihåg vilka priser vi fick, men det var i alla fall bra gissat.
I april tittade jag på en föreställning, som kom till genom en bekant och som hade hjälpt henne till internationella framgångar. Lidija är ett estetiskt geni och hon hade stor del i att denna föreställning blev av. Jag kände Lidija sen hon var femton, sexton. Hennes föräldrar hade kommit hit från Serbien. Hennes mor städade på Studiefrämjandet i några år. Men sen, när Lidija hade blivit stor nog fick hon ta över städjobbet. Jag satt ju ofta kvar på jobbet, när vi stängde officiellt, för att jag uppskattade lugnet efter alla telefonsamtal och besök under dagen. Ibland var jag kvar, när Lidija kom för att börja städa. Hon var en pigg och vaken tjej, som gärna förde djupa konversationer. Sen har vi mötts vid flera olika tillfällen i livet. Vi träffades aldrig regelbundet, men det kändes alltid som om det hade varit igår senast.
Föreställningen hette "Quo Vadis", som betyder "vart går du" och lär ha sitt ursprung i ett möte mellan Petrus och den uppståndne Jesus utanför Rom. Fast det har bara i begränsad utsträckning med handlingen i det här framförandet att göra, som istället handlade om "gemenskap, fred och kärlek - på och till vår jord", vilket det annonserades som. Lidija hade komponerat musiken och spelade den själv, medan andra framförde texter och bilder. Det skedde långt före Greta Thunberg, men hjälpte lika litet då.
Fast Lidija är, som sagt, en allkonstnär och när vi nu ändå hade träffats igen, ville jag ha med några av hennes bilder med i Netshopen.

 

Hon hade gjort illustrationerna till en barnbok, "Sjung med Anna", som hade kommit ut året innan. Personligen tycker jag ännu mera om hennes svart-vita blyertsteckningar. Även några av dessa finns att se här i galleriet i Netshopen. En av dessa hänger glädjande nog på väggen vid mitt skrivbord.
Eftersom det hade kommit in lite pengar till föreningen, hade jag råd att köpa en ny dator. Dessutom blev det min första scanner, vilket var ett annat enormt framsteg.
Nu kunde jag scanna in direkt och behövde inte först ta kort med digitalkameran. Sen var det ju enormt att få en 15-tums monitor till datorn. Den var ju hela tre tum större än den förra. Vilken upplevelse det dessutom var att få en bättre skärmupplösning. Att kunna se grafiken i 800x600 pixel gav ju en dittills oanad skärpa och storlek.
Sen fyllde jag femtio. Jag hade bjudit Anita samt alla mina barn med respektive och mina barnbarn på en pizzeria i all enkelhet. Vi skulle inte ha haft en chans att rymmas alla i min lilla lägenhet. Och till större utsvävningar hade jag inte råd med, inte minst för att jag tre dagar senare skulle åka till Wien med Peter och Lena.
Mina två stora barn följde sedan med mig hem för att fira med lite starkare varor och det blev en sen kväll. Det blev faktiskt en mycket tidig morgon, då diskussionen kom in på kapplöpning. Gunnar och Roland tyckte båda att de skulle vara snabbare än den andre. Därför gick vi helt enkelt till den näraliggande mellanstadieskolans löparbara. Det var en enkel sextiometers betongbana, men det räckte ju för våra syften. Detta trots att det hade regnat under natten och att det var fuktigt och att någon enstaka pöl fanns kvar på banan. Med tanke på hans resultat i skolmästerskapen, trodde jag nog på Gunnar. Men Roland vann. Nu föreslog jag att de skulle byta bana, att underlaget kanske hade spelat in. Och i ett anfall av whiskyomtöcknat övermod sa jag att jag också skulle springa. Jag kom tre meter, sen halkade jag på någon blöt fläck och gjorde en raklång störtdykning. Jag hann få fram högerhanden för att dämpa fallet. Konstigt nog dock med handryggen före, som blev ganska uppfläkt. Det var inget allvarligt, men jag skulle ju behöva bära resväskor om någon dag bara ... Grabbarna hade redan varit så långt före mig, att de inte ens hade märkt att det i resultatlistan skulle stå "DNF" (did not finish) bredvid mitt namn. Roland vann igen förresten, tror jag att jag minns.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


27.12.2020 by webmaster@werbeka.com