DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Flera problem med myndigheter ...


Lena hade en bra känsla för estetik och en fallenhet för färg och form. Jag pratade med barnen om versmått och förklarade hur en hexameter bildades. Efter att ha hört ett exempel, frågade Lena: "Så här?" Sen levererade hon en perfekt versrad.
Ett bra exempel på Lenas konstnärliga natur var menageriet, som hon byggde med legoklossarna. Visst kan de tyckas vara ganska enkla, men Apis har de långa armarna och Kaninis de långa öronen, som var svåra att få till utan vertikala klossar. Hon hade ju bara ett mycket begränsat antal legobitar till förfogande. Och inte minst var hon ju bara nio år gammal.

Min andra exhustru bytte bostad igen och Peter och Lena fick byta skola. För Lenas del var det enbart positivt. Jag brukade läsa för barnen innan de skulle lägga sig. Bland annat läste jag "Den långa flykten", som jag redan hade läst för Roland och Gunnar. En underbar bok om kaninkolonin, som är tvungen att flytta, eftersom man ska gräva om marken, där de håller till. Boken har så mycket mer att säga mellan raderna, men den är även en jättefin historia för barn. Jag brukade låta barnen läsa en sida, så att de skulle få lite lästräning. Under hela året som Lena gick i andra klass, talade jag om för mitt ex att min dotter var dålig på att läsa. Men nej, det var ingen fara. Lärarinnan hade påstått att Lena inte var sämre än någon annan. Men när Lena nu hade bytt skola, dröjde det ju inte länge innan hennes nya lärarinna upptäckte bristen av läsförmåga.
Eftersom barnen hade flyttat tillbaka till stan hade jag numera möjlighet att själv besöka respektive skola och prata med deras lärare. Den nya lärarinnan pratade med mig om att hon ville sätta in en fördjupad lästräning för Lena. Jag försäkrade henne att jag var djupt tacksam för det. Det tog inte länge, förrän Lena lästa bättre och inom ett halvår hade hon tagit igen det hon hade gått miste om. Nu upptäckte hon själv hur roligt det var och hon hade mest hela tiden en bok i handen efter det.
Jag noterar det här inte i någon vad-var-det-jag-sa-anda, utan det jag vill påtala är bristen på engagemang och intresse hos barnens mor och hur svårt det är för den förälder, som inte ser barnen mer än två helger i månaden. Därtill kommer att det ur barnens synvinkel alltid är den krävande parten, som är den elaka.
Dessutom vill jag påtala bristen på förmåga hos Lenas första lärarinna. Jag kan bara beklaga de barn, som fick gå hela lågstadiet hos henne. Och jag kan bara vidhålla att man måste ställa större krav på lärarnas kunskaper och färdigheter, innan man släpper lös dem på barnen.
Peter var inte lika lyckligt lottad. I hans nya skola använde man en friluftsdag för att åka iväg, så att eleverna skulle lära känna varandra. Att det fanns några idioter bland hans blivande kamrater, som tyckte det var kul att hålla Peters skalle under vattnet i sjön, visar bara att man inte behöver tillhöra CIA för att vara intelligensbefriad. (Det är förresten en av de största paradoxerna i världen, att CIA skrivs ut "Central INTELLIGENCE Agency").
Men tillbaka till Peters skola. Strax efter denna utflykt ordnade man en träff med föräldrarna, som fick enskilda samtal med klassföreståndaren. Där kom nästa överraskning, när jag satt och väntade på min tur. Slutligen kom läraren ut och ropade upp "Peter Ståhlbrand". Jag behövde ett tag att koppla att det var min son. Mitt andra ex hade ju efter skilsmässan frågat om hon fick ge barnen sitt flicknamn som mellannamn. Vilket ju på inget sätt gav någon berättigande att använda det som familjenamn. Fast det är en allmän svensk sjuka att man drar sig för att uttala främmande namn korrekt. Jag tänker inte bara på alla varianter som jag själv har upplevt, från Katz till Krunz, utan även och inte minst idrottsreportrar. Utförsåkerskan Vlhova bara måste heta Velhova, fast bokstavskombinationen även finns i svenskan. Ingen skulle väl säga "täveling" eller "avelång". För att inte tala om alla, som konsekvent säger Sveitsch om det lilla landet i alperna. Ett rätt färskt exempel är allas vår folkhälsomyndighets-Tegnell, som i början av coronaepidemin ondgjorde sig över "Ichgill" i Österrike. Jag känner ju inte till alla orter i Österrike, så jag godtog det, tills jag hörde att det var "Ischgl", som han menade. Även om det ser svårt ut, så finns det en liknande bokstavskombination i hans modersmål, som han hade kunnat använda, nämligen "isglass". Ingen skulle komma på idén att kalla det för "ichgilass". Jag tycker att det är mycket nonchalant att inte ta reda på det korrekta uttalet, även om det ser ovant ut. Låt vara att man kan ha en brytning i ett främmande språk, men varje svensk skulle studsa till om någon utlänning pratade om "sålen sum skiner".
Jag klargjorde ganska tydligt för Peters klassföreståndare vad jag tyckte om att använda fel namn och kom sedan att tala om "waterboardingen". Av Peter hade jag fått reda på att det var lärarinnan i engelska, som hade haft ansvaret. Men att hon satt och pratade med de andra lärarna, som var med på utflykten, så att hon inte ens hade märkt vad som hade hänt. När jag berättade för klassföreståndaren att jag borde ta en hink med vatten och hälla ut över henne framför hela klassen, blev han alldeles vit i ansiktet och stammade: "Nej, nej, gör inte det."
Det kan hända att jag inte blev så populär hos denne man, men jag hoppas att han i all fall kom ihåg mina synpunkter för framtiden.
Jag fick uppvaktning av Skattemyndigheten också. Två år efter att min mor hade gått bort, upptäckte man att man ville ha uppgifter om att vi hade sålt min mors stuga. Eftersom boupptäckningsmannen hade försäkrat mig att hela ärendet var avslutat, hade jag inga onda aningar, när jag lämnade uppgifterna ifråga. Desto större överraskning blev det, när Skattemyndigheten nu ville ha pengar, eftersom försäljningsvärdet översteg inköpsvärdet med femtontusen kronor.
Jo, men min mor hade ju grävt en brunn på tomten, bara det gick på tjugotusen, talade jag om för dem. Men de ville ha papper på det. Jag hade inte kvar några, eftersom jag hade blivit försäkrad om att allt var klart. Det var dock ingen ursäkt. Jag överklagade.


Det hjälpte inte. Nu var det ingen förmögenhet, det rörde sig om knappa tretusen. Men för det första var det inte mitt fel och för det andra var det ytterst orättvist. Visst, jag hade kanske kunnat åka till Sveg och ta reda på några papper - men det hade förmodligen kostat lika mycket, om inte mera. Sen är det väl så att om jag "på heder och samvete" undertecknar självdeklarationen, så måste jag väl kunna underteckna på heder och samvete att min mor har grävt en brunn. Och att det inte är gratis bör man begripa, om man har nåt i huvudet. De kunde ju också ha talat med boupptäckningsmannen för att få bekräftat vad jag påstod - men det ingick inte i deras uppgifter ... Allt detta dessutom två år senare. Det var verkligen en bedrövlig höst. Men det var inte slut på eländet.
Arbetsmarknadsstyrelsen hade fått en idé som verkade mycket bra för att komma från en myndighet. Man inrättade en databas, där arbetssökande kunde ställa in sina meritförteckningar. Då kunde arbetsgivarna gå in och leta efter folk direkt och gå förbi den odugliga Arbetsförmedlingen, som plockade bort folk med utländska namn.
Jag satte alltså upp min meritförteckning i denna databas. Den var ju inget att skämmas för.

Fast plocka bort namn gjorde Arbetsförmedlingen ju på företagens begäran - och nu kunde företagen tydligen plocka bort dessa direkt - eftersom jag inte fick en enda förfrågan. Jag vet inte, kanske finns det så många fler, som är bättre än jag. Men om jag ska vara ärlig, så förstår jag inte, varför jag inte fick något jobb. Visst, jag skulle fylla femtio nästa gång, men jag hade ju trots allt femton år kvar.
Och sen hittade jag något, som gjorde mig riktigt, riktigt arg.
Kommunen hade gett ut en turistguide över Västerås. Redan på omslaget står "Wilkommen" med bara ett "l" - men framför allt står det högst upp "Deutche" - det är både felstavat och grammatiskt fel ... Jag hittade mer än HUNDRA felaktigheter i denna lilla broschyr! Och det när jag själv förtvivlat letade efter jobb! Jag säger ju inte att det skulle ha gett jobbet till mig att översätta denna skrift. Vilken tyskspråkig person som helst hade gjort det bättre. Och nog kände de till mig också på kommunen. Förra året hade man haft mage att föreslå att jag skulle lägga upp ett telefonregister över kommunanställdas anslutningar på mina Västeråssidor i Netshopen - gratis!
Vilka förbannade idioter sitter där i kommunen, som inte kan lägga ihop två och två? Fattade de inte att detta i det närmaste var ett sätt att skrämma bort turister, när man skyltade med så "gedigna" kunskaper? Var detta Västerås-nivå? För att inte tala om självgodheten hos den som tog på sig jobbet och inte hade minsta insikt om hur dålig han var på tyska. Och sånt folk betalar vi med skattepengar!
Det var, som sagt, ingen rolig höst alls, förutom att jag hade blivit frisk igen. Och det var nog det viktigaste. Fast om all denna stress var bra för en som opererats ganska nyligen?
Jag gjorde dock en upptäckt, som jag hade mycket glädje av de kommande åren. På Västmanlands läns museum hittade jag en mängd årsrapporter från Västmanlands Fornminnesförening. De såldes för en krona styck. Jag köpte alla, som fanns tillgängliga.
I dem fanns det historien och berättelser om olika byggnader och företeelser i länet. Många av dem hade jag ingen aning om. Hur många vet om att det fanns varggropar i Västerås utkant så sent som i början av 1900-talet? Andra sevärdheter, som jag kände till, som Djäkneberget eller Anundshög, fick jag lite bakgrund till. Och jag beslutade att titta på en del av dessa in natura - jag var ju stark igen och kunde cykla utan betänkligheter. Min första resa, fast det var ganska sent på året, förde mig till Rytterne och dess kyrkoruiner. Givetvis integrerade jag de nyvunna kunskaperna samt bilder från utflykten på Västeråssidorna i Netshopen.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


16.12.2020 by webmaster@werbeka.com