DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag upptäckte en ny, ganska omvälvande sak på internet. Det hade kommit ett program, som hette "ICQ", som gjorde det möjligt att kommunicera i realtid och privat med hela världen - gratis. Dessutom gillade jag namnet, eftersom det blev till "I seek you" om man uttalade bokstav för bokstav. Jag testade naturligtvis genast, men de flesta av mina bekanta var inte lika förtjusta i möjligheterna, som jag var. Jag sökte kontakt med alla möjliga människor, men det blev bara korta och ytliga kommunikationer. Tills jag, kaxigt nog, en dag svarade på en argentinsk tjej, på spanska. Hon ville lära sig engelska och jag hade ingenting emot att förbättra min spanska. Det var så det började med Ciela. Hon heter egentligen Graciela och kallades för Gra av sina vänner. Men hon var inte bara smart, utan även vacker, så jag började kalla henne Ciela. "Cielo" betyder himmel på spanska, men eftersom hon var kvinna, måste man ju ersätta "o:et" med ett a. Hon undrade lite, men jag förklarade för henne att hon var så "himmelskt" vacker - därför måste hon heta Ciela. Vi pratade snart varje kväll med varandra och så småningom flera timmar varje gång. Nu är ju tidsskillnaden till Argentina fyra eller fem timmar, beroende på sommartid eller inte. När hon kom hem vid sjutiden var det ju redan åtminstone elva här hos mig.

Det var tur att jag inte behövde gå upp så tidigt på morgonen. Så småningom glömde vi bort engelskan och förde diskussionerna nästan uteslutande på spanska. Det var roligt, eftersom vi kunde prata om mer än enbart vädret och skvaller. Självklart berättade vi för varandra vilka vi var. Hon var en ganska känd människa i Argentina, eftersom hon ägde en veckotidning och även försökte sig på en egen TV-kanal. Det senare slog dock inte så väl ut, har jag för mig. Och det är klart, ju mera man snackar med varandra, desto närmare kommer man även känslomässigt. Jag tyckte det var gulligt att hon skickade en bok av Gabriel García Márquez.

Hon sa att jag inte behövde läsa den, om jag tyckte att den var för svår. Hon sa också att hon inte hade köpt boken, utan att hon ville att en av hennes egna böcker kom direkt från hennes bokhylla till min. Det sista går naturligtvis rakt in i hjärtat på en romantiker, som jag är. Boken heter "Relato de un náufrago", vilket betyder "Historia om en skeppsbruten". Den bygger dels på en sann historia om en sjöman, som tillbringade tio dagar utan mat och vatten på havet, drivande på en flotte. Han berättade sin historia för en ung journalist, som då var Gabriel García Márquez. Denne blev senare berömd genom sin bok "Hundra år av ensamhet", som så småningom också gav honom Nobelpriset.

Jag hade naturligtvis ingenting emot att lära mig lite latinamerikansk kultur av henne. Hon var också anledningen till att jag gjorde mitt första köp på internet, när jag beställde hem två skivor av Jose Manuel Serrat. Han är visserligen spanjor, men Ciela tyckte att han "hade blivit deras", alltså argentiniernas.

Intressant, men jag föredrar en annan sorts musik.

Av och till måste jag ändå slita mig från datorn och icq, för att det fanns andra saker att göra. Som ett ödets hån började jag få lite gensvar på mina ansträngningar för att få folk att satsa på internet. Till höger finns en av mina första fakturor (den hade jag försett med nummer 201/99, för att 001/99 hade inte sett ut lika förtroendeingivande). En annan idé, som gav lite tillbaka, var att sälja länkar från Netshopen till andras hemsidor. Det var trögt att få någon att betala en viss summa för länken.

Därför kom jag att tänka på att de skulle kunna betala för antalet länkningar, så att de fick valuta för det faktiska utnyttjandet av länken. Men trots framgångarna räckte det knappt till att täcka kostnaderna. Men jag fick ju tillbaka mina utgifter och dessutom apparaturen även för privat bruk. Något annat, som gladde mig mycket var av mer privat natur.

Någon på lasarettet i Uppsala hade läst min berättelse om bypassoperationen. Nu ville man ha synpunkter av mig, om vad jag tyckte borde ingå i en video om operationen. Den skulle visas för patienter innan de fick sina bypass. Jag kände mig båda glad och hedrad.

Nu till en bild, som Peter komponerade alldeles utmärkt, med bollen i förgrunden och en mycket gammal målvakt. Visst, jag hade fyllt femtio, men jag ansåg att det var viktigt att jag hängde med barnen på fysiska aktiviteter. Som tur var, var Lena också mycket idrottsintresserad, även av fotboll. Därför var det inget problem att sticka ner till fotbollsplanen för att få lite motion, om det fanns någon timme över. I övrigt blev det mycket cykling.

Vi ökade sträcklängden allteftersom, för att vi hade stora planer. På den tiden hade Västerås en cykelled, som gick i en ring runt utkanten av staden. Den var tre mil lång och hade fördelen att hela sträckan gick på cykelvägar, så att man aldrig behövde komma ut i trafiken. En annan fördel var att det alltid någonstans fanns en bänk, där man kunde genomföra viktiga vätskekontroller.

Jag brukade själv ta en runda då och då, för att hålla mig i form. Nu genomförde vi tremilen som sista träning innan vår stora utmaning. Jag ville ta med barnen på en cykelvecka. Målet var Gripsholms slott med två olika rutter på väg dit och tillbaka. Enköping, Strängnäs, Mariefred och Eskilstuna var våra hållpunkter. Jag hade lite betänkligheter, för att Lena var ju trots allt bara elva år gammal. Å andra sidan var hon den mest entusiastiska.

Vi planerade allting tillsammans, så att barnen skulle få veta vad som skulle hända och känna sig delaktiga. Dagsetapperna som vi la upp var mellan fem och sex mil långa. Jag fixade sedan övernattningarna i förväg, så att vi inte behövde leta efter någonstans att sova, när vi kom fram. Vi förde dagbok över resan. Även där ville jag att barnen fick del av det hela. Visserligen författade jag berättelsen, men jag ville att de varje kväll skulle tänka efter vad som hade hänt och vad vi skulle ta med i dagboken. Den finns på nätet även nu, med tillhörande bilder. Jag kan bara rekommendera att läsa En cykeltur till Gripsholms slott. Peter var duktig under resan, för det var ju mest han, som fick cykla först. Men han var så stark, så att han kunde slita upp hela träd ... På landsvägen måste ju jag åka sist, så att jag hade koll på hur det gick för barnen, bland annat att de inte cyklade ut för långt på vägen. Men de skötte sig enastående. Jag cyklade själv en halvmeter ute på körbanan, för att ge dem lite "vingelutrymme", men det hade knappt behövts. Fast det var ju inte bara cykelupplevelsen, utan alla de små äventyren på vägen, sevärdheterna och övernattningarna, som gjorde resan minnesvärd. Det var bland det bästa och roligaste, som vi har gjort tillsammans.

Lite mindre bra och roligt var det att jag plötsligt som "pappa till Renate Skoglund" fick en kallelse till barnpsyk. (Lägg märke till att även Renate heter Kauntz, med Skoglund som mellannamn.) Anita hade anmält henne där utan att prata med mig. Nu gjorde jag inte så mycket väsen av det, eftersom jag mindes det lyckade utfallet av min egen sejour hos hjärnskrynklarna. Och Renate var den sundaste flicka man kunde tänka sig, bortsett från att hon var bortskämd. Psykologen uttrycker det som att hon är viljestark, att hon kan bli arg och provokativ. Det blir man, när man inte får några gränser satta. Men tillsammans med hennes intellektuella förmåga invaggade det mig i tron att besöket inte skulle spela någon roll. Vi fick höra en genomgång av psykologens utlåtande, som bland annat klankade ner på Renates kommunikationsförmåga. Hon tyckte att Renate använde ord, som inte var relevanta, när hon till exempel uttryckte att strumpbyxor var "känsliga". Jag tyckte att det var suveränt beskrivet av en sjuåring. Förväntade psykologen sig att hon istället skulle säga att "de känns lena på huden, när man drar på sig dem"? Det är ju onekligen så att varje psykolog har sin egen, intellektuella begränsning och därmed måste ha svårt eller vara oförstående för alla mer utvecklade intellekt. Att Renates sociala kompetens inte var så väl utvecklad, kunde jag hålla med om. Men det var ju inte så konstigt heller. Hon träffade inga andra barn hemma hos Anita, utom en grannflicka, som var tre år yngre än Renate. Under de helger, som hon var hos mig, när även Peter och Lena var här, fanns det absolut inga problem med den sociala kompetensen åt något håll. Jag var sur på Anita, för att hon hade vänt sig till barnpsyk, men jag reagerade inte mot händelsen i sig. Någon vecka senare fick jag en kopia av ett läkarintyg, skriven av en överläkare på barn- och ungdomspsyk. Jag säger ingenting om att det inte fanns någon nämnvärd interpunktation. Jag säger heller ingenting om särskrivningar som "tidig vatten avgång" eller "själv känsla". Men jag tyckte att det var rätt skrämmande att det stod "ingen självdIstruktivitet" och "kognEtiv förmåga". Det är ju ändå vanliga ord i läkarens dagliga yrke. Sådana fel ökar vare sig tilltron till psykiatrin eller på denna överläkare personligen.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av