DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Katastrofhösten


Den här sommaren började jag få ont i bröstet. Fast bara när jag gick till fots. Nu gick jag alltid i ganska rask takt, jag har fortfarande svårt att finpromenera. Det gjorde ont under bröstbenet, alltså mitt i. Jag trodde att det berodde på att jag började få dålig kondition. Därför försökte jag att gå ännu mera, för att träna upp konditionen, även om det gjorde ont.
Dessutom låg jag på lasarettet för första gången i mitt liv. Det var inget allvarligt, men det gjorde ont. Jag hade fått någon inflammation i buken. Fast efter två dagar utan mat, utan bara med dropp, var det hela över igen och jag kunde gå hem.
Nu var det också så dags att ALU tog slut och jag kunde äntligen börja få inkomster. Jag skulle få starta-eget-bidrag till slutet av februari.
Det var i princip lika mycket, som jag hade haft från A-kassan. Fast nu var det Försäkringskassan, som var huvudman.
Jag ville verkligen satsa på mitt företag. Men för säkerhets skull frågade jag på Arbetsförmedlingen vad som skulle hända, om jag inte lyckades. Skulle jag få samma A-kasseersättning som tidigare? Javisst, inga problem, svarade man. Och som vanligt var jag blåögd igen och nöjde mig med det svaret, istället för att begära detta i skriftlig form.
Juli var inte den allra bästa månaden för att starta en ny verksamhet - alla var ju på semester. Jag försökte ändå att faxa så mycket som möjligt, för att tala om att jag fanns. Idag funderar jag på hur många faxar verkligen lästes, när folk kom tillbaka från semestern ...
Att juli inte var någon höjdare fick även Helene erfara, som var en av oss fem från kursen, som satte igång med egen verksamhet. Hon hade hyrt en källarlokal, eftersom det var prismässigt överkomligt, och försökta att sälja kläder i stora storlekar.
När jag inte spammade med faxar eller ringde till telefonsvarare i oändlighet, jobbade jag på att förverkliga min idé med internetsidorna. Nu fick jag ju tjäna pengar genom att lägga upp sidor år andra. Så uppstod Werbeka Netshop och därför har jag också "werbeka.com", alltså en .com-adress, där "com" står för "company", alltså företag.
Dels för att det inte skulle vara alldeles tomt, dels för att jag gärna ville hjälpa till, la jag upp mina kurskamraters företag, samt naturligtvis mitt eget. Som vi vet idag, är ju näthandeln en guldgruva. Min idé som sådan var ju bra, men den kom bara tjugo år för tidigt. Nog för att enstaka människor tittade på mina sidor, men det var ju en nyhet och som sådan mycket suspekt, så affärer blev det inte av.
Fast jag fick faktiskt en kund, som ville göra reklam för sina semesterbostäder i Spanien. Hon skickade kort, som hon hade tagit på in- och utsidan av sina radhus och jag la stolt ut allt detta på alla tre språk i Netshopen. Hon fick förmodligen inte heller något napp, liksom jag aldrig fick betalt för mitt jobb. Men jag hade i alla fall haft en riktig kund.

Barnen växte, Peter fick sin sedvanliga gräddtårta, när han fyllde år och jag tog med sedvanlig stolthet kort på min kreation. Lena skulle börja skolan till hösten. Hon hade blivit duktig på att cykla, därför gav vi oss ganska ofta ut på helgerna, med turer, som blev allt längre med åren.
Renate fortsatte med att underhålla familjen med sina uttalanden.

Hon tyckte inte om att jag gick hem, när jag hade hälsat på under eftermiddagen. Hon försökte ofta att öppna min jacka, när jag hade knäppt den, eller få mig att stanna med andra tricks. När det inte hjälpte, bytte hon taktik. Hon ville "smöla med", som sedan utvecklades till "Nate smöla med" och till "jag vill smöla med", tills det blev ännu mera klartext: "jag vill inte säga 'hej då, pappa'".
Hon höll också på att bli en berömdhet inom kvarteret. Vi var på ICA och handlade, då det kom en äldre dam och började prata med Renate. Om hon var den duktiga flickan, som kunde prata så bra, och liknande. Varken Anita eller jag kände tanten. Nate var inte så intresserad av henne heller, men hon hade i alla fall anständigheten att vänta, tills damen var några hyllor längre bort, innan hon konstaterade: "Tanten bara pratar skit ...
Renate la inte fingrarna emellan, när hon tyckte till. Hon hade just fyllt tre, när jag kom på besök och frågade vad hon hade haft för sig under dagen. Hon stod vid bordet och lekte. Först svarade hon inte, så jag hjälpte henne med en fråga: "Har du varit hos Margit?" Margit var dagmamman. "Ja", sa Renate. "Vad gjorde du där då", frågade jag vidare. "Jag lekte och sen kom mamma och vi gick hem och sen kom du och stör mig!" Vad säger man?
Den tjugosjunde juli skrev min far ett av de många breven, som vi hade skrivit till varandra under trettio år. Fyra dagar senare fick han ett slaganfall. Han repade sig någorlunda bra. Han var inte förlamad, men han behövde lite stöd på vänster sida, när han promenerade. Han hade lite svårt att svälja, men han kunde prata och var klar i huvudet - fast han kunde inte skriva längre. Lustigt, hur olika en stroke kan slå till.
I nästa brev, i vilket hans fru berättade hur min far mådde, försökte han skriva en hälsning på slutet. Det gör än idag så ont att se, hur han ansträngde sig för att hålla lite kontakt - men det var ju hopplöst. "Beste Grüsse" kan jag läsa med möda. Sen står "Dein Vater R.K.", eftersom han brukade avsluta sina brev så.

Jag ville givetvis åka ner till Wien direkt, men hans fru tyckte att det var bättre att vänta lite, tills han skulle komma hem igen. Nu låg han ju några veckor på ett vårdhem för rehabilitering.
Det var inte alldeles enkelt att koncentrera sig på att sätta igång ett företag under dessa omständigheter, men jag fortsatte väl att försöka. Jag använde bilder på mina barn till att göra ett flygblad, som jag gick och delade ut bland företagen här på Bäckby. Eftersom jag tyckte att bilden på Renate var så bra, använde jag den även till en annons i lokaltidningen.
Resultatet var skrämmande. Inte ens en enda förfrågan kom, för att inte tala om något uppdrag. Ingenting alls. Det var som att kasta pengarna rakt i sjön.
Under kursen, som jag hade gått under våren, hade vi av ALMI fått tillfälle att prata med företagare och att presentera våra idéer. Varenda en, av de fyra eller fem som jag pratade med, hade tyckt att mina tankar var helt riktiga, att det var bra att hjälpa till att exportera svenska varor till tysktalande länder.
I verkligheten märkte jag att det inte alls var så. De stora företagen hade sitt eget reklamfolk, som skötte kontakterna med utlandet. Och de mindre företagen var helt enkelt inte intresserade av att ge sig på den internationella marknaden.
ALMI ska ha ett plus i kanten. De försökte verkligen att hjälpa till. Jag fick bland annat gå in som konsult och ha föreläsningar om minnesträning, men även om gruppdynamik i några av deras utbildningar. I det senare använde jag mig av material, som jag hade framställt till utbildningen av cirkelledare hos Studiefrämjandet. Dessutom fick jag hålla introduktionskurser om internet för andra företagare. Och hör och häpna, där fick jag faktiskt två kunder, som nappade på idén om att ha hemsidor. De ville visserligen ha egna sidor och inte komma med i min Netshop, men det var i alla fall lite förtjänst.
I september hade min far kommit hem igen och då åkte jag till Wien, företag hit eller dit. Jag ville med egna ögon se, hur han mådde. På vägen ner hände det till slut att jag missade anslutningen i Hamburg, för att danskarna medvetet sölade med genomfartstrafiken. Men på baksidan av biljetten noterades förseningen, samt att jag även fick åka över München, om det skulle gå snabbare. När jag sen äntligen var framme i Wien, blev jag positivt överraskad.
Bortsett från problemen med att skriva och att svälja, såg han ut och betedde sig precis som vanligt. Det är klart att han måste trappa ner med aktiviteterna utomhus och framför allt med sina resor. Sedan han var i pension hade han ju åkt flera gånger om året på kortare eller längre resor. Det var det slut med nu. Han klarade dock att gå några hundra meter till Heurigen för att få sig ett glas vin då och då. Allt som allt kände jag mig dock åtskilligt lugnare, sen jag hade sett hur han hade det.
Det var också min far, som först påpekade att mina smärtor i bröstet förmodligen kom från hjärtat. Han skulle få rätt, även om jag inte trodde på det. Jag hade väl aldrig haft några problem med hjärtat och jag var ju inte så gammal heller ännu. Fyrtiosju år ... I våras hade jag fortfarande spelat fotboll med Peters ungdomslag.
När jag hade kommit hem igen, deltog jag i ett historiskt val, nämligen första valet till Europaparlamentet. Eftersom jag då, som nu, är övertygad om att det behövs ett gemensamt, om inte enat Europa, gjorde jag det med en viss tillfredsställelse. Helt allmänt är det bra om gränser försvinner, inte minst med tanke på alla krig, som Europa har upplevt genom historien. Jag trodde och tror också att det är viktigt att vara en ekonomisk enhet, som balans till de stora ekonomierna, som USA framförallt, men även Japan och Kina. Tyvärr var ju folket inte beredd att acceptera Euron. Det hade varit en garanti för att kronans värdeförlust äntligen hade stoppats.
Fast sist, men inte minst, hade det också en personlig betydelse för mig. Ty - efter trettio år betydde det, att jag hade rätt att vistas här i landet utan att behöva förnya mitt "permanenta" uppehållstillstånd hos polisen vart tredje år.
Naturligvis fortsatte jag arbetet med firman, så fort jag var hemma igen. Jag försökte fortfarande att få företag bli intresserade av att göra reklam i Netshopen. Jag gav två exempel: "En helsidesannons i en av landets stora dagstidningar kostar i genomsnitt 93750 kronor. För dessa pengar får du en egen sida i Werbeka Netshop - på tre språk - i 31,25 år!" Eller jämfört med 30 sekunders reklam i TV, skulle det räcka i 40,8 år! Det var fullkomligt meningslöst, misstron mot det nya var för starkt.
Jag brukade ringa till min mor minst en gång i veckan. Jag vet att det inte var mycket, men rikssamtal var fortfarande dyra på den tiden. Den tolfte oktober ringde jag henne på eftermiddagen. Min mor lät trött, men vi pratade i alla fall en stund, tills hon ville sluta, för att sjuksköterskan snart skulle komma. En halvtimme efter att jag hade lagt på luren, ringde sköterskan till mig.
"Jag beklagar, men jag måste meddela att din mor har avlidit." Det tog ett tag innan jag fattade, jag hade ju nyss pratat med henne. Slutligen begrep jag att det inte var någon pervers person, som ville skoja med mig, utan att det var sant. Jag blev alldeles tom i huvudet. Det var nog den största chocken som jag har upplevt i mitt liv. Jag minns bara att jag slog upp ett halvt vattenglas med whisky och svepte det. När jag någorlunda hade kommit till sans igen, ringde jag min syster. Sen gick jag över till Anita, för att jag behövde träffa någon. Men resten av den dagen har försvunnit i en dimma - fast det berodde inte på whiskyn.
Nu fanns det förstås mycket att tänka på och mycket att göra. I Österrike sätter man inte in nekrologer i tidningen. Åtminstone inte i Wien, det kan hända att man gör det i lokala blaskor. Istället låter vi trycka upp ett kort meddelande, samt datum för begravningen och skickar ut denna "Partezettel".
Jag antar att ordet kommer av "part = skiljas". Jag beslutade att göra meddelandet själv på min dator. Det var det sista personliga jag kunde göra för henne. Man brukar ha en sentens, ofta ett citat ur bibeln, högst uppe. Men jag tyckte att jag fångade hennes väsen bäst genom att betona hennes naturbundenhet. Jag skrev: "Den som lever i samklang med naturen, fortsätter att leva i den." Och jag har en känsla av att hon skulle ha gillat det.
Fast det fanns många andra saker att tänka på. Hon skulle ju begravas i Västerbotten, i Vindeln hos sin make.
Alltså måste man fixa transporten, det fanns otaliga myndigheter som skulle underrättas på båda orterna. Det skulle pratas med begravningsentreprenören, med blomsterhandlare, med ett ställe, där man kunde ha begravningskaffet, med någon boupptäckningsman, någon stenhuggare och mycket annat. Och allt detta per telefon, då man först måste hitta rätt nummer. Där hade internet ännu inte kommit så långt, att man kunde få fram uppgifterna där.
Roland hade tagit körkort och köpt en bil under tiden, därför åkte jag med honom upp till begravningen. Jag hyrde in mig på Hotell Vindeln (till ett, vad jag tycker idag, helt vansinnigt högt pris för den tiden, dessutom i en sådan "metropol"), men då var allt detta bisaker. Jag gick i alla fall som en zombie under dessa veckor.
Min syster hade naturligtvis också kommit med hela familjen, samt några människor som bodde i närheten och som hade känt min mor. Och Elna, min första svärmor. Gunnar och Roland bodde hos henne. Och hon sa ifrån att jag inte kunde bo ensam natten efter begravningen, utan att jag också skulle ligga över hos henne. Tack Elna!
Under själva begravningen hade jag en ganska konstig upplevelse. Just när sargen sänktes ner i jorden, kom det en känsla av lugn över mig. Det var nästan som om jag hade fått ett goskännande av min mor, för att jag hade fixat allt. Men självklart kan det ha varit min egen tillfredsställelse över att det hela var avklarat.
Efter ceremonin bjöd vi hela begravningsföljet på fika i ett lokalt konditori. Min svåger hade tipsat om en boupptäckningsman från Sveg, dit skickades alla fakturor. Det är han, som har ringat in datumen, jag har ingen aning till vilken nytta. Lite senare tog stenhuggaren en bild på gravstenen, när han hade åter satt den på plats.
Jag har lite svårt med kyrkogårdskulten i vår civilisation. Själv vill jag inte tvinga mina efterkommande att ha känslan av att "man borde" åka till graven. Om de läser ett kapitel i Netshopen varje gång de tänker på mig, kommer de mycket närmare mig än framför en jordhög.
Därför har jag själv heller aldrig mer varit i Vindeln. Det skulle varken hjälpa min mor eller mig om jag stod vid hennes grav. Det väsentliga är att hon finns kvar i mitt huvud och i mitta hjärta.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av

19.10.2020 by webmaster@werbeka.com