DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Kursändring


Eftersom samhället inte hade varit mig så väl bevågen under de senaste åren och den sista lögnen till och med hotade min ekonomi, hade även min välvilliga inställning gentemot samhället förändrats.
Jag hade dock ännu inte gett upp mina förhoppningar på att internet skulle utvecklas och jag hoppades fortfarande att kunna slå lite mynt av mina insatser där.
Fast nu, när jag hade blivit tvungen att avregistrera mitt företag, kunde jag ju inte fakturera därifrån längre. Men jag hade under hela tiden försökt att jobba in namnet "Werbeka Netshop". Det skulle vara synd att byta namn nu.
Dessutom hade jag ju allt liggande hos min internetleverantör, så att allt var färdigt för att användas. Det var för all del inte billigt. För det priset jag då betalade för tre månader, får jag nu, tjugofem år senare, ett helt år.
Lösningen var egentligen ganska enkel. Jag behöll namnet och gjorde en förening av mitt företag.
Eftersom jag redan hade inrättat ett bibliotek i Netshopen, där jag hade skrivit en del artiklar om Västerås och om Wien, låg det nära till hands att kalla den för kulturförening. Det var väl både min utländska härkomst, som möjligheten att "gömma" eventuella inkomster, som jag fixade en "internationell kulturförening". För att bibehålla min heder, så fanns den inte bara på papperet, utan den hade en styrelse med förankring i fyra olika länder och den hade även virtuella sammankomster och en redovisning. Den senare dock mest bara på papperet.
Nu, när jag var arbetslös igen, hade jag dessutom mer tid att ägna åt utvecklingen av Netshopen. Det kom även några få framgångar. Det var några hotell, som ville ha en länk till sina egna sidor - för all del för en mycket blygsam summa, men det hände i alla fall något.
Däremot försökte jag sälja reklambanners, som hade samband med innehållet på mina sidor, som på exemplet brevid vid artiklarna om Wien.
Eller att på sidorna om den grekiska mytologin sätta en banner för en grekisk restaurang med texten: "Här äter du som en Gud". Men det gick inte alls.
Jag hade också lagt upp en "bruksanvisning" om Netshopen. Märk väl att detta skrevs innan det fanns sökmaskiner:
Genom att Internet inte ägs av någon, utan får växa fritt, kan det vara rätt så svårt att orientera sig när man är nybörjare. Det bästa sättet är att starta från en fast sida och sedan utvidga sina cirklar alltmer med hjälp av länkarna. Werbeka Netshop kommer att bli en given utgångspunkt.
Man kan ju ha fel ibland ... Å andra sidan skulle jag ännu idag föredra sidor, där jag själv skulle kunna välja vart jag vill, utan att ha ett antal sidor med mer eller även mindre relevant reklam först, som jag måste söka igenom. Sådana sidor med länkar kallades för portaler, innan sökmaskinerna förstörde allting.
Utvecklingen var ändå fascinerande. Medan årsmötesprotokollet 1998 säger att det lästes 17000 sidor under året innan, var siffran fem år senare uppe i nästan en miljon. Sedan tog Google & Co definitivt över och Netshopens sidantal krympte. Det sista protokollet är från 2005.
Internet erbjöd en annan möjlighet, som väldigt många utnyttjade, nämligen släktforskning. Jag hade ju gott om tid, alltså började även jag att leta på nätet. Och visst hittade jag några Kauntz, skrev till dem och fann några, som ville dela med sig av sin del av släkthistorien. Jag visste väl i och för sig att min farfar kom från Siebenbürgen i Rumänien och att min farfarsmor hette Maria, men inte mycket mer. Idag finns det över sjuhundra Kauntz i mitt släktarkiv, levande eller döda. Min familj kom från Donnersmarkt, som idag heter Manarade på rumänska. Krönikan går tillbaka till min farfarsmorfarsfar, som föddes i denna by 1808. Farfarsmormorsfarfar var ännu äldre, eftersom han var en generation äldre. Han gifte sig 1814, men det framgår inte var eller när han föddes.
Nu till lite personligare saker från den tiden. Mina kranskärl blev allt sämre, men envis som jag är, ville jag inte höra talas om doktorer. Personligen tror jag att det var stressen av de yttre omständigheterna med mina föräldrar och firman, som bidrog till stor del att jag blev sämre. Det blev så illa, att jag till slut inte kunde gå de trehundra metrarna från Anita hem till mig, utan att behöva stanna.
Jag var ju tvungen att åter gå till arbetsförmedlingen, där man ville att jag skulle genomföra ett "intressetest", för att se vilka yrken som passade mig. Resultatet var ganska slående. Det visade att jag var en enstöring, som kunde allt utom att jobba med händerna.
Det var också rätt intressant att se, vilka förslag på yrken jag fick av testet: Företagsledare, åklagare, ekonomichef, företagsekonom, controller, administratör vid kommun/landsting, polischef och logistiker i den ordningen. Nog kunde jag tänka mig det mesta där. Jag hade nog också sökt en del liknande jobb. Varför fick jag inte nåt då, när jag ändå var så lämplig?
Fast det var värre än så. Arbetsförmedlingen hade börjat med kurser, där man skulle ta "datakörkort". Det var förstås åter en sån sak, som tjänade till att förlänga A-kassan. Men de behövde lärare till dessa kurser. Jag tiggde och bad om att jag skulle få ta hand om en grupp. Jag menar, jag hade varit lärare och med den tidens mått var jag ett geni på datorn, eftersom de flesta ännu inte hade rört någon. Men fick jag bli lärare?
Inte då, jag var överkvalificerad. Sa man på arbetsförmedlingen. Det är bland det mest idiotiska ordet, som de har hittat på överhuvudtaget. Om man är överkvalificerad kan man ta vilket mindre kvalificerat jobb som helst, väl?
Att papperen efter min mors bortgång fortsatte att droppa in lite då och då, gjorde min hälsa säkert inte bättre. Det sista av dem var daterat den tionde juli, alltså tio månader efter att hon gick bort. När vi sålde stugan stod både min syster och jag som säljare. I mina papper ville de att jag skulle ange min fars namn och adress. Jag antar att det handlade om att min mor var gift med honom för femtio år sedan. Men sådant måste ju myndigheterna kunna se själv, så att byråkratins utväxter hejdas någonstans.
Jag hade sen flera år haft brevkontakt med en kvinna, Eva. Det var roligt att skriva med henne, för att hon skrev lika långa brev som jag. Hon hade hållit på med allt möjligt, men nu beslutat sig att börja plugga igen - till präst. Jag tyckte att det var en intressant kombination, med tanke på hennes liv i övrigt. Men det var roligt, för att hon var duktig på att diskutera och hade rätt annorlunda tankar om religionen. När jag skrev att jag hade lagt av med företaget, insåg hon också precis hur det låg till. Hon skrev: Du pionjärhjärtade visonär - jag är ledsen för din skull. Jag vet på något sätt hur det känns att "fatta hur det funkar" långt innan alla andra gör det. Jag hoppas att du får datakursen för ekonomins skull." Det var ju i princip huvudet på spiken. Det var nog senast då jag började känna att jag ville lära känna denna kvinna.
Jag har ett kort på Peter och Lena från det året, som är rätt slående. De sitter vid bordet och spelar ett frågespel. Frågespel var ett vanligt inslag under alla mina barns uppväxt, liksom bordsspel överhuvudtaget, fast gärna sådana, där man behövde använda huvudet. Det som syns av lägenheten ser förresten fortfarande ut så där. Bara vaxduken är idag av någon senare generation. På kortet flyttar Peter tillfreds sin pjäs, medan Lena inte är lika nöjd med tillvaron. Klart, det var nog inte så rättvist, Peter var ju två år äldre och hade därför logiskt nog en bredare allmänbildning.
Ett bevis på en höjdpunkt av den byråkratiska idiotin fick jag per brev från A-kassan. (Jag vet inte, varför A-kassan alltid använde blått papper, det här är en kopia av originalet.) Det står så här:

Mitt andra ex nya kille var en hygglig prick. Det var ofta han som lämnade och hämtade barnen hos mig. Tyvärr höll det inte så mycket längre mellan dem och under hans efterträdare försämrades situationen avsevärt. Men nu kom han hur som helst två dagar efter att jag hade fått A-kassans skrivelse och det var ju lätt att fixa ett kvitto. Fast, för att vara garderat i alla lägen, skrev vi ett till kvitto, daterat dagen efter, med vilket jag köpte tillbaka datorn för samma pengar. Huvudsaken var ju att A-kassan var nöjd.
Eftersom detta hände i juli, betyder det att kassan behövde från mars fram till dess för att utreda min ansökan. Jag fick för all del pengarna retroaktivt.
Men under tiden hade mina reserver krympt ordentligt. Jag vet inte, vad jag hade gjort, om jag inte hade haft Studiefrämjandets skadestånd. Förmodligen hade jag behövt få socialhjälp.
Trots den relativt knappa finansiella situationen, beslutade jag mig för att åka ner till Wien. Jag visste ju inte, hur länge jag skulle ha kvar min far. Han hade inte blivit sämre, men inte bättre heller.
Här kom nästa fascinerande upplevelse. Jag kan förstå att man kanske behövde en biljett för varje land, Sverige, östra Tyskland, Tjeckien och Österrike. Men att man därutöver i Sverige måste uppdela biljetterna på varje tåg: Västerås - Eskilstuna, Eskilstuna - Norrköping, Norrköping - Malmö och Malmö - Sassnitz ...? SJ:s berömda kundtjänst?

Veckan i Wien var ett litet moraliskt lyft, som det alltid var, när jag kom "hem". Självklart tillbringade jag mycket tid med min far, för att han skulle få lite omväxling. Men det var också bra för mig själv, för att jag kunde berätta om allt elände, som myndigheterna ställde till för mig. Inte för att han kunde hjälpa mig, men det var skönt att kunna prata av sig.
Som vanligt försvann dock veckan på nolltid och det blev dags att styra norrut igen.
På vägen hem gjorde jag en avstickare till Lund. Det syns på biljetten att jag åkte M - LU ...
Jag skulle hälsa på Eva, min brevkompis sedan många år tillbaka. Det gick som det gick, fast i längden gick det inte alls. Jag åkte ner till Lund några gånger under hösten över en förlängd helg, men vi upptäckte att vi inte hade någon gemensam framtid. Det som var synd, var att även vår brevvänskap tog slut. Vi bråkade inte med varandra, när vi skiljdes, men det blev bara något enstaka brev efteråt. Sen rann allting ut i sanden.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av

1.11.2020 by webmaster@werbeka.com