DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Operationen


Innan jag hade åkt till Wien hade jag varit hos doktorn för mina smärtor i bröstet. Hon tog ett EKG och till min lättnad såg det bra ut. Fast hon tyckte i alla fall att jag skulle göra ett arbets-EKG, där jag skulle få cykla. Hon skickade iväg en remiss till lasarettet, men förklarade att det kunde ta ett tag, eftersom det var stor belastning på ergometertesten.

Fast det dröjde inte så länge, kort efter att jag hade kommit tillbaka fanns kallelsen där. Och nu var resultatet inte lika roligt. Mitt hjärta fungerade bra i viloläge, men vid ansträngning hängde det inte med. Därför skulle jag på en ny undersökning, angiografi, för att undersöka hur hjärtat, men framför allt kranskärlen såg ut.

Det såg inte alls bra ut. Jag hade förträngningar på tre ställen, som man skulle behöva göra något åt. En ny remiss till en hjärtspecialist följde. Han sa att jag fick välja själv. Antingen kunde jag fortsätta att leva med smärtor, som bara skulle bli värre - eller så kunde jag opereras.
Jag var skräckslagen. Allting i mig vägrade acceptera det. En hjärtoperation! Jag som dittills hade varit friskare än den berömda nötkärnan. Men doktorn lyckades att övertala mig till det, som han ansåg vara det enda rätta. Jag skulle opereras på Akademiska i Uppsala någon gång efter nyår. Åter skulle jag vänta på en kallelse därifrån.
Ett exempel på att jag även tänkte på det värsta scenariot, framgår av en skrivelse, som jag lämnade till Anita. Sett så här i efterhand var det kanske lite melodramatiskt, men å andra sidan visar det mitt sinnelag. Anita var fortfarande skyldig mig en stor del av det lån jag hade gett henne för flera år sedan. Om jag nu inte skulle klara operationen, var det ju Renate som var värst utsatt, eftersom Anita var ensamförsörjande. Peter och Lena hade ju en ny familj och de stora grabbarna var ju vuxna.

Allt som hände i samband med kärlkrampen beskriver jag mycket summariskt här, eftersom jag utförligt har berättat om tiden kring operationen i Jeltsin och jag, som finns att läsa i Netshopens bibliotek. Jeltsin, det amerikainsatta fyllot efter kuppen mot Gorbatjov, skulle genomgå samma operation som jag, fast någon vecka tidigare.
Därför valde jag denna titel, när jag under konvalescensen mycket detaljerat skrev ner allt som hade hänt. Inte bara fakta, utan inte minst alla mina motstridiga känslor kring hela situationen. Jag gjorde det dels som terapi, för att "skriva av mig", men dels också för att andra, i samma läge som jag, skulle få ta del av mina upplevelser och erfarenheter. Glädjande nog är det fler än femtusen som har läst hela berättelsen. Förhoppningsvis har jag kunnat hjälpa dem genom att dels lämna information, låt vara en subjektiv sådan. Men dels även att minska deras rädslor, genom att visa att jag hade överlevt trots mina egna stora farhågor inför operationen.
Om du har tid och lust, rekommenderar jag att följa länken ovan och själv läsa vad jag har skrivit. Det är dock en ganska omfattande berättelse, som man inte klarar av på en kvart. Fast det är inte bara mina personliga upplevelser, utan en hel del fakta, som är nog så allmänbildande.
Det blev spring till doktorer, undersökningar och lasarett under hela hösten. Det blev också piller och recept, som jag fick börja tänka på och ta dagligen; numera är det snart ett kvarts sekel sedan. Det är ofantliga mängder kemi, som jag har stoppat i mig på den tiden. Men å andra sidan har de förmodligen hjälpt, eftersom jag fortfarande är vid liv.
Däremot har jag aldrig tagit någon Nitromex, nitroglycerintabletterna, som man ska ta vid akuta behov. Jag hade aldrig något akut behov.
Höll jag mig stilla, var allt i sin ordning och om jag behövde gå någonstans var det inte akut heller, eftersom det var förutsebar, att jag skulle få ont.
Även om det handlade mycket om min hälsa och den kommande operationen denna höst, gick livet ju vidare. Ett (mindre) lustigt minne har jag från Västerås Kulturråd.
De delar årligen ut kulturstipendier - och med tanke på Kulturföreningen Werbeka, men inte inte minst med tanke på innehållet, sökte jag ett stipendium. Det blev tji, med argumentationen att internet inte var kultur. Jag hade börjat att presentera konst på mina sidor, dels egna, av bekanta och av stora mästare, de senare med en kort biografi. Här intill finns det ett verk av Anita - Stonehenge.
Nu är jag rätt säker på att åtminstone hälften av ledamöterna inte hade en aning om vad internet var. Därför kunde man slå ihop allt det som fanns där, oavsett vad det var, till "internet". Det är återigen ett exempel på hur det går om man är före sin tid.
Jag sökte naturligtvis också "riktiga" jobb, men det var lika illa som tidigare. Däremot fick jag lite ströjobb, bland annat en översättning angående ett arv, som jag hittade papper på. Ett annat, annorlunda jobb sökte jag också - som frågeskribent till Jeopardy. Jag gjorde arbetsprovet och de skulle höra av sig vid behov. Men det behovet fick de tydligen aldrig.

Däremot gjorde jag en annan upptäckt. Försäkringskassan betalade sjukpenning med min senaste lön från Studiefrämandet som beräkningsunderlag. Det hade för all del gått fem år sen dess.
Men även sjuttiofem procent av den blev i alla fall dryga tvåtusen netto mer i månaden än jag fick från A-kassan.
När vi ändå pratar om ekonomi, gjorde jag en annan upptäckt. Jag hittade underlag från min tjänstepension. Det som anges där är bruttobeloppet från 65 år.
Det i sig är löjligt efter så lång anställning, men till saken hör att jag ännu idag får ett nettobelopp som är mindre. Och det, trots att det är tjugofyra år sedan. Fast resten försvann väl i förvaltnings- och diverse andra avgifter. Sånt tror man inte, förrän man är i pension och upplever det själv.
Julen kom och gick. Det var mycket blandade känslor, för självklart funderade jag på om det kanske var min sista. Operationen hängde som Damokles svärd över huvudet på mig (det satt fastbundet med endast ett hästtagel över huvudet på honom). Samtidigt längtade jag efter operationen, eftersom kärlkrampen blev allt sämre.
Jag minns inte, av vem jag fick tipset, men det ledde till att jag gjorde min första affär över internet, eftersom den närmaste internetbokhandeln då bara fanns i England.
Jag ville absolut läsa boken innan jag opererades, eftersom den skulle belysa, vad den australiska ursprungsbefolkningen åstadkom genom vilja och positivt tänkande. Och den var värd varenda penny, eftersom den hjälpte mig enormt mycket. Jag tror i och för sig att den hjälpte rent fysiskt också, men framför allt var det psykologiskt viktigt att läsa den.
Sen var det alltså dags. Fast ändå inte. När jag kom till lasarettet installerades jag och dagen var fylld med olika prover och samtal, som skulle förbereda mig för tiden efter operationen. Jag skulle akta mig för att bli förkyld, eftersom det skulle vara ett helvete att behöva hosta. Jaha, i februari ... När jag samtidigt anmodades att göra en daglig promenad, när jag hade kommit hem igen.
Det var full rulle tills på kvällen. Hjälpsam som jag är hade jag anmält mig till ett forskningsprojekt, där man skulle ta EKG under ett helt dygn, samt några dagar efter operationen. Det var sju elektroder på överkroppen, som var kopplade till en bandspelare, som tejpades fast vid höften. Vad gör man inte allt för vetenskapen? Fast innan detta dygn hade gått, hade jag förbannat den där apparaten flera gånger.
Sen, på kvällen, fick jag åka hem igen. Jag skulle inte opereras i morgon, på fredag, så jag skulle kunna vara hemma under helgen. Först gladdes jag över att kunna vara hemma, istället för att ligga på lasarettet, men hemma var det inte så roligt, för att jag hela tiden tänkte på att det blev allvar snart.
Det jobbigaste denna helg var att säga "hejdå" till barnen, men ändå försöka verka glad. Jag hade trots allt kommit över min värsta rädsla genom att förbereda mig mentalt. Enligt alla odds borde jag ju överleva. Sen skulle det kanske göra ont, men det gick väl också över. Huvudsaken var att det hjälpte. På söndag vid lunchtiden åkte jag till Uppsala igen. Jag tog en sakta promenad till lasarettet och där rökte jag min sista cigarett (trodde jag). Då var klockan 14:10, den 9:e februari 1997.

Det följde massor med nya prov och på kvällen blev det ett besök på intensiven, där jag skulle ligga några dagar efteråt. Och även om tiden gick sakta, blev det till slut måndag. Det lustiga är att mitt minne svek helt och hållet från denna morgon. Klockan tolv kördes jag ner mot operationssalen, rekonstruerade jag. Vid halvfem ringde man sen till Anita och berättade att det hade gått bra. Hon skulle i sin tur informera alla mina barn.
Mitt egna första minne var att någon sa: "Hej, jag heter (namnet har jag glömt)". Jag ska torka dig i pannan, du är lite svettig där."
Jag frågade vad klockan var. Det var ett på natten. Men det var viktigare att jag fortfarande hade livet i behåll. Då hade det förhoppningsvis gått bra. Även minnet från dagen efter är mycket diffust. Intressant nog hade jag varit helt smärtfri den dagen, förutom då de drog ut de tre dräneringsslangarna, som satt kvar i magtrakten.
Andra dagen efter ingreppet stod jag - bokstavligen - på egna ben igen. Jag klarade mig till och med ensam till toaletten, vilket var ett roligare alternativ till att använda flaskan. Jag ville också äta i matsalen. Jag hade nämligen inte ont, det gick bara lite långsamt. Efteråt förstod jag ju att jag måste ha varit ganska morfinstinn under den tiden. Man började dock snart trappa ner det hela, vilket jag inte minst kände på humöret.
Jag fick min EKG-bandspelare igen, som jag nu skulle ha i fyra dagar. Gunnar kom och hälsade på. Jag blev glad och talade om hur bra jag mådde. Men senare berättade han att han ändå hade blivit förskräckt av att se mig. Alltså måste det ha varit en skillnad mellan hur jag kände mig och hur jag såg ut.
Fast jag kunde åka till hemlasarettet på måndag, en vecka efter operationen. Om någon undrar hur jag efter så lång tid kan minnas alla detaljer, så kommer det sig att jag nyss har läst min "Jeltsin och jag"-berättelse, som ju är mycket mer detaljerad. Men ett minne, som har stannat kvar utan anteckningar, det är professionaliteten, kunskapen och vänligheten hos personalen på hjärtavdelningen. Ni har absolut varit den toppsjukvårdspersonal, som jag någonsin har mött! Ett jättetack!


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


18.11.2020 by webmaster@werbeka.com