DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Peter och jag


I början av juli åkte Peter och jag till Wien. Det var ju ett mycket bra tillfälle för mig att vara tillsammans med honom lite längre och samtidigt visa honom att världen var större än Västerås, samt ge honom lite bakgrund om var jag hade mina rötter. Visst, han hade ju varit i Wien två gånger förut, men nu var han så stor och inte minst även så förståndig, att han skulle ha lite mer behållning av resan.
Vi åkte över Berlin och Prag, för att jag var lite nyfiken på hur det såg ut nu, när järnridån hade fallit.
På vägen ner åkte vi direkt till Prag, dit vi kom tidigt på morgonen. Vi låste in bagaget och gav oss ut på stan för att göra lite sightseeing. Wenzelsplatsen, Rådhuset, Karlsbron och Hradcany, slottet, är ju absoluta måsten. Jag var mycket imponerad av min sjuåring, att han var så bra på att marschera, eftersom vi promenerade hela dagen. Det är klart att det behövdes en vätskekontroll av och till.
Så mycket hade det inte förändrats i Prag, sen jag var där senast, för många år sedan. Fast en förändring var McDonalds. De förkunnade på skyltar, utspridda över hela stan, att de nu hade öppnat fyra "restauranger" i Prag. Det var ju absolut ingen förbättring, eftersom det hjälpte till att driva de mysiga, familjeägda krogarna i konkurs.
Samtidigt har jag ett annat minne, som fortfarande sitter fast på näthinnan. Vi var på väg ner från slottet, när mitt undermedvetna registrerade en gammal dam. Hon var enkelt, men propert klädd och hon stod vid några avfallshinkar. Hon letade efter mat, som de många turisterna bara slänger. Och hon var hungrig, för att hon började genast äta på en bit baguette, som hon hade hittat. Vi var redan halvt förbi, då det skar till i hjärat på mig. Jag sa åt Peter att vänta, sprang tillbaka och gav henne en femtiolapp. Jag blir nästan fortfarande tårögd nu, när jag minns den förvånad tacksamma blicken, som hon gav mig. Jag förstod ju inte vad hon sa, men jag log åt henne och nickade och gick igen. Länge leve kapitalismen ... så mycket bättre det har blivit!!!
Vi hade ju varit igång sedan tidigt på morgonen, men det blev nästan midnatt innan vi kom hem till min far, där vi skulle bo, eftersom vi inte var så många. Dagen efter tog vi det lugnt och åkte bara ner till Prater på dagen. Jag ville också titta på datortillbehör, men upptäckte till min förvåning att det var billigare i Sverige. Kronkursen hade fortsatt neråt, nu skiljde det inte mycket. Man fick bara 138 Schilling för hundra kronor. Nästa dag gick vi på cirkus. Paradnumret kan ses här brevid. Killen har alltså en dolk i munnen, spets mot spets med en sabel, där det högst uppe står en bricka med några glas. Samtidigt hänger han med ena handen i en gunga och gymnastiserar.
Peter var ännu i en ålder, då han blev mer imponerad av elefanterna och lejonen, som sprang i manegen rakt framför oss, där vi hade platser på andra raden. Och eftersom det ändå låg på hemvägen, tog vi en runda genom Prater igen. Det är ju så enkelt, när det inte kostar något inträde.
Det var en lustig upplevelse, när min far visade ett av de nyöppnade vadhållningsbyråerna och vi bland spelobjekten hittade svenska matcher. Fast det var ju ganska onödigt att spela på dem, det kunde vi lika gärna göra hemma.
Jag ville givetvis att Peter skulle ha ett fint minne av den här resan, men även att han skulle få se "min" stads sevärdheter. Det ju inte minst viktigt för mig att mina barn får en glimt av platserna, där jag växte upp. Därför stod det härnäst en promenad utmed Ringen på programmet. Det är ju onekligen en av de mest imponerande gatorna, som jag känner till. Den kom till i mitten på artonhundratalet, när Kejsar Franz Joseph lät riva stadsmuren. Tillsammans med det öppna fältet, som låg utanför muren, blev det en bred cirkel runt stan, eller det som dittills hade varit stan. Allt utanför hade ju varit förstäder. Och på det numera fria området lät kejsaren bygga alla dessa monumentala byggnader, som gör Ringen så karakteristisk.
Jag har skrivit en artikel om Ringen, intresserade kan följa denn länk: Ringen - En juvel bland världens gator. Där finns Rådhuset och Burgteater, Österrikes ledande skådespelshus. Där ligger Universitetet och Operan, liksom ingången till den nyaste tillbyggnaden till slottet.
Inte minst finns där de två monumentala museerna, det Kulturhistoriska och det Naturhistoriska museet. Det var till den senare vi var på väg. Annonserna hade nämligen lovat att det fanns en utställning med dionosaurier, som rörde sig. Nu var det kanske rätt gulligt för barn, men även Peter blev definitivt mer imponerad av det tjugosju meter långa skelettet av en Brontosaurier, som hade satts ihop i ett rum. På detta museum finns också den drygt tjugotusenåriga kvinnofiguren "Venus von Willendorf", som tillhör en av de äldsta kulturföremålen, som våra förfäder har skapet.
Medan vi tog oss fram till olika platser i Wien, letade jag presenter till alla dem där hemma. Det var också åtskilliga bokaffärer, som jag skummade igenom, efteråt oftast med några stycken böcker i en kasse. Det var viktigt för mig att ta med någonting att läsa härifrån, så att jag inte skulle tappa ännu mer av mitt modersmål. Tack och lov var ju internet redan under utveckling - det blev inte minst ett bra sätt att hålla kontakten med tyskan sen.
En annan personlig behållning under denna resa var kvällarna tillsammans med min far. Peter måste ju gå lägga sig ganska tidigt på kvällen och sedan hade min far och jag några timmar till allmänt tanke- och idéutbyte. Jag hade ju inte så många tillfällen att göra det. När jag kom med hela familjen fanns det bara inte plats åt alla i hans lägenhet. Då fanns det oftast ingen möjlighet att bara vi två satt och filosoferade i all gemytlighet med ett glas vin eller två.
Peter var inte bara duktig, utan han var snäll också. Det noterade även min far, eftersom han kommenterade: "Han är ju ännu snällare än Roland och Gunnar var." Precis som mina två äldre grabbar fascinerades Peter också av att spårvagns- och tunnelbanestationerna ropades ut i högtalaren, samt att det fanns en linjeförteckning i varje vagn. Han hade snart lärt sig stationerna på de linjer, som vi frekventerade mest.
Följande dag blev det andra djur, som vi tittade på. Som alltid, när jag semestrar i Wien, hör det till att åka ut till Baden och travet där.
Min far och hans fru följde med och även min faster. Hennes man hade nyligen gått bort, så hon var glad över att få lite sällskap. Prata om nybörjartur. Fyra av hennes sex satsningar gav vinst! Hon tyckte att det skulle bli hennes nya hobby. Naturligtvis fick även Peter satsa. Han var stor nog nu för att begripa programmet och han visste, varför han tog just dessa hästar. Han vann också i två lopp, men det var ju favoritsegrar, så han fick inte så mycket tillbaka. Även jag lyckades med några insatser. Det var inga storvinster heller, men det täckte förtäringen från hela eftermiddagen. I Baden kan man nämligen sitta i uterestaurangen och titta på loppen.
Men som vanligt tar allt roligt slut ganska fort och vips hade sista kvällen kommit. Även den har sina traditioner, alltså blev det ett avslutande besök i Prater. Där finns diverse "hästkapplöpningar" också, där hästarna flyttas fram genom att rulla små klot i poängsatta hål, eller genom att spela på en flipper och ta poäng. Peter vann på båda mot åtta, tio vuxna, inklusive mig. Tanten, som skötte ståndet med flipprarna utbrast: "Det är ju inte möjligt. Den lilla pojken har vunnit!"
Peter stormtrivdes naturligtvis, inte minst för att han numera också fick åka "halvstora" karuseller.
På bilden ovan trycks han ordentligt ut av centrifugalkraften, så att han behöver hålla i stången - men han hade roligt. Till slut tänkte jag, att jag skulle åka någonting tillsammans med honom. Vi hittade en snurra, som ljuset flashade i, men som bara gick runt, runt. Den kunde vara lagom, tyckte jag. Man sattes fast i stolar mot den cirkelrunda väggen, så att man tittade mot centrum. Jag var rädd att det skulle bli för häftigt för Peter, så jag skojade friskt med honom före starten, för att lugna honom. Sen satte snurran igång och stolarna började rycka upp och ner. Men han skrattade bara under hela åkturen. Och sen, när attraktionen hade fått upp farten, var det i häftigaste laget - för mig. När kinderna började åka upp mot öronen av centrifugalkraften insåg jag plötsligt att jag höll på att bli gammal ...
Kvällen avslutade vi lika traditionellt i Schweizerhaus med griljerade fläsklägg och tillsammans med alla dem, som vi inte hade hunnit träffa. Diverse fastrar och kusiner hade kommit, samt en del bekanta till mig, så att det till slut blev en trevlig sista kväll för mig med. På väg hem fick Peter sockervadd som var nästan hälften så stor som han själv och under bilden hade jag anmärkt: "En mörk, varm kväll, och Riesenrad och Prater - man måste ha upplevt det, för att kunna förstå ..."
På rutten över Prag - Berlin - Malmö kunde man fortfarande lämna in väskor som resebagage. Det var tur, för allt som vi köpte och fick skulle helt enkelt vara för mycket att kånka på. Vi hade fått en gammal resväska av min far, som vi också fyllde och skickade upp tillsammans med vår egen. Över Hamburg - Köpenhamn gick det inte längre att skicka bagaget - danskarna hade slutat med den servicen. Det kallas för kundservice! Sedan dess har jag undvikit att flyga eller åka tåg över Köpenhamn, om det bara var möjligt.
På kvällen klev vi sedan själva på tåget för att åka sovvagn direkt till Berlin. Det var min tjugonde resa till Sverige - idag har jag tappat räkningen. Vi hade en halv dag i Berlin, innan vi måste ta tåget till Malmö för att därifrån åka nästa nattåg till Stockholm.
Jag frågade Peter om han tyckte att det var roligt att komma hem igen. Och det tyckte han nog. Men det har varit jättemånga nya upplevelser för honom, så det var förståeligt, även om jag inte tyckte likadant. Men för att få en värdemätare, frågade jag om det var roligare än vinterns skidsemester, som han hade åkt på, tillsammans med sin mormor. Här behövde han lika lite tid för att utbrista i ett "Jaaa!" och efter en liten stund lade han till "Mycket!" Då kände jag mig lugn igen.
I Berlin hann vi inte med så mycket, vi måste ju äta både frukost och lunch på de sex, sju timmarna, som vi hade väntetid. Vi gick dock mot Alexanderplatz, det höga TV-tornet är ett jättebra riktmärke. Och ja, världsklockan stod också kvar. Sen drog vi oss naturligtvis även mot Brandenburger Tor, för att se hur det såg ut numera, utan gränskontroll. Vi gick en bit utmed "Unter den Linden", men då började det regna. Det var förresten det enda regn som föll på oss under de nära två veckor, som vi hade varit på resa. Men då var det bara att återvända till stationen och inta lunchen där.
När vi kom till Malmö konfronterades vi genast med SJ:s uppfattning av kundservice. Här hade man ett internationellt tåg, som anlände.
Man hade också ett tåg mot Stockholm, som många av resenärerna skulle fortsätta med. Vad vore då naturligare än att man ställer anslutningståget på andra spåret vid samma perrong, så att resenärerna ska få minst obehag. Men nej, inte här inte. Utan vi fick släpa bagaget hela vägen ner till stationshallen och leta efter rätt perrong. Men då fick vi förklaringen. Det var en perrong, där man hade byggt en spärr. Där satt de tre konduktörerna och kontrollerade biljetterna. Jag protesterade givetvis, men fick till svar att det var ett bättre sätt, eftersom de då inte behövde komma och störa mitt i natten, för att kolla biljetterna. Det var ett dumt svar - för att de lätt hinner kolla biljetterna innan folk har lagt sig. Nåväl, vi var ensamma i kupén - till Hässleholm. Då kom den första medresenären och "störde" i alla fall. Någonstans kom det ytterligare två under natten.
När vi gick av i Stockholm såg jag en av konduktörerna och jag berättade för henne om "störningarna". Jag talade om för henne att hon borde föra vidare klagomålet, eftersom de satt närmare källan än jag - men då kom det fram. Hon svarade: "Men det är ju vi, som har velat ha det så."
Här lät man alltså varje dag dussintals trötta resenärer springa fram och tillbaka, bara så att personalen kan sitta på sina feta arslen, istället för att göra så som tusentals andra sovvagnskonduktörer ute i Europa. Kundtjänst, som sagt.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


10.9.2020 by webmaster@werbeka.com