DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Räddningen


När vi hade kommit tillbaka från Wien var det ju åter industrisemester och därmed ingen vidare chans på framgång med jobbsökningen. Å andra sidan tickade mina dagar ner, innan jag skulle bli av med A-kassan. Det fanns väl knappa två månaders respit för mig.
Jag hade numera insett att det inte var så himla enkelt att få ett nytt jobb, även om jag inte kunde begripa varför det var så. Mina kvalifikationer var väl nog så bra, tyckte jag. Jag kunde inte göra mer än att skicka iväg ansökningar om jobb. Att arbetsförmedlingen inte var någonting att räkna med, hade jag också insett vid det här laget. Min största rädsla var att de skulle skicka mig till något ställe som Samhall, bara för att få ihop kravet på sex månaders jobb. Nu fanns det dock möjlighet att få arbetslivsutveckling, kort ALU. Det var visst staten som gick in och betalade samma belopp, som A-kassaersättningen. Det viktiga var att det räknades som arbete, inom ganska fria gränser. Man hade väl infört det för att hålla arbetslöshetssiffrorna nere. Inte för att jag förstod vilken nytta det skulle kunna ha för mig. Jag hade ju trots allt redan fått cirka tjugo års utveckling i att jobba.

Nåväl. Fortfarande fanns ju risken att de skulle sätta mig på att kratta rabatter eller något annat kvalificerat jobb. Det kunde jag inte riskera, alltså måste jag ta hand om problemet själv. Jag hade nu redan varit medlem i MENSA i några år, hade avancerat till testövervakare och medlemsombudsman. Folk anmälde sig till testerna centralt och vår sekreterare skickade ut namnuppgifterna till den testövervakaren, som bodde närmast. Det blev några stycken om året. Då var det väl inte mer än rätt att föreningen också gjorde någonting för mig. Jag pratade med ordföranden och lade fram ett färdigt koncept. Det enda jag behövde, var att MENSA godkände behovet av mitt arbete. Och det var en självklarhet att ordföranden skrev på att ett sådant behov förelåg.
Mitt koncept var att konstruera ett allmänbildningstest som verkligen skulle vara utslagsgivande och dessutom evaluera det genom att låta minst hundra personer svara på frågorna, så att alla skulle kunna inplacera sina egna kunskaper sedan. Det är klart att jag hade gjort det lätt för mig, för att det fanns ingen som kollade mina arbetstider eller vilka framsteg jag gjorde med testet.
Å andra sidan är det också så att om jag gör ett jobb, så vill jag göra det så bra jag kan. Det blev ett bra test - jag fick mycket positivt gensvar. Jag försökte välja testpersoner i varierande ålder och med olika bakgrund, delvis i samarbete med arbetsförmedlingen, så att resultatet verkligen blev rättvisande. Jag tror att jag lyckades rätt bra.
Jag hade naturligtvis en baktanke också, för att få dubbel vinning av mitt jobb. Jag tänkte att jag skulle kunna erbjuda det färdiga testet till bokförlag för utgivning, tillsammans med några andra frågesportfrågor inom olika områden. Men det blev tji. De ville inte ha det. Det var ett stort misstag, tror jag. För att när jag började med mina websidor, lade jag ut testet där. Det blev succé direkt. I början var det upp till tvåtusen personer i månaden, som tittade på testet. Idag har testsidan öppnats 230000 gånger, även om det naturligtvis blev färre med tiden.
Det finns nog inte många böcker, som har kommit upp i sådana upplagor, även om bara hälften skulle ha köpt mitt alster. Bokförlagen får alltså skylla sig själva. Testet ligger fortfarande online, så man kan fortfarande göra det - men två, tre frågor har förstås blivit "gamla" efter tjugofem år. Fast de flesta handlar om "evig" allmänbildning. Om du är intresserad, kan du följa länken här: Testa din allmänbildning. Du bör få öka ditt resultat med så där tio poäng, för tiden som har gått.
Därmed hade jag i alla fall säkrat min ekonomiska situation för den närmaste tiden och det kändes skönt. Det är onekligen mycket stressigt att inte veta hur man ska få mat på bordet och tak över huvudet ...
Med dessa problem lösta kunde jag tillåta mig några mer avslappnande övningar. Fast jag märkte att det var lättare med rockringen, när man fortfarande hade en midja, som man kunde rulla den runt på ...
Något som jag fortfarande gläds åt däremot är bilden här nedan, eftersom det är den enda, där jag har alla mina fem barn på samma kort och dessutom mitt äldsta barnbarn.
På familjesidan hände det inte så mycket annat än att Gunnar träffade Gunilla och det blev så allvarligt att de presenterades för varandras respektive föräldrar. Jag kunde bara gratulera honom till denna relation, eftersom jag från början fick bra kontakt med min blivande svärdotter, som hon dock aldrig skulle bli officiellt. Men eftersom jag har full förståelse för att folk kan vilja leva tillsammans utan att vara gifta, så var detta inte heller något störande moment. Det är hellre tvärtom, när nu samhället också började anpassa sina moraliska och juridiska lagar till att folk "bara" blev sambor.
De små barnen växte och utvecklades på alla sätt, så där började de oroliga tiderna för Renates skull också att blekna lite grann. Helt kommer jag aldrig att glömma den tiden.
Jag fick ett annat besked, som jag anammade med glädje. Tingsrättens slutliga beslut kom och även om rätten inte godkände mina extra krav på övertid och helgtillägg, så höll man med om att Studiefrämjandet måste betala mig ränta på de försent utbetalda pengarna. Nu var detta finansiellt helt ovidkommande. Men tvärtom, just att det rörde sig om en så försumlig summa, ungefär hundrasextio kronor, gjorde det extra gott att Studiefrämjandet ansågs vara skyldig.
En av arbetsförmedlingens storslagna insatser var att jag fick göra högskoleprovet helt gratis. Till viken nytta, jag hade ju redan en akademisk examen ... Jag gjorde det i alla fall och fick ihop 1,8 poäng. Det var jag inte helt nöjd med, men det var godkänt i alla fall.
Jag gjorde en annan upptäckt, som skakade om min idealbild av världen lite grann. Av en slump fick jag tag i en svensk översättning av en bok av min favoritförfattare.
Eftersom språk alltid har intresserat mig och inte minst för att jag själv höll på med översättningar av och till, började jag jämföra den svenska versionen med det tyska originalet. Och se - jag upptäckte åtskilliga och ganska stora skillnader. En liten del av handlingen, som dock gick genom hela boken, hade inte översatts alls, utan helt enkelt lämnats ut. Och i övrigt fanns det enstaka avsnitt, som också hade fallit bort, eller som hade kortats ner mer eller mindre. Nå ja, det är inte hela världen, men egentligen är det ju en form av bedrägeri, såväl mot läsaren, som även mot författaren.
Slutligen fick jag ett positivt besked, som också kan relativeras. Även om jag hade räknat med att mitt avgångsvederlag inte skulle taxeras i klump, utan fördelas på mina anställningsår, fick jag besked av skattemyndigheten att det blev så. Det innebar att jag fick drygt femtiotusen tillbaka på skatten. Sämre dagar finns det. Samtidigt, även om det för mig personligen var glädjande, är det ju egentligen fel. Det innebär ju att varenda direktör, som lämnar företaget med miljonfallskärmar, dessutom också får en kraftig skatterabatt. Det är någonting en vanlig knegare aldrig kommer i närheten av.
Det visar ytterligare hur samhället fördelar resurserna så att de rika blir ännu rikare.
Efter en hel del glädjande nyheter var det dags för en dämpare igen. Jag anmälde mig till Julsalongen, som Västerås Konstförening anordnande tillsammans med Konstmuseet. Jag anmälde fem av mina verk, men det var ingen tavla som antogs. Det kan nog vara svårt, om man inte är medlem i föreningen, antar jag ...
Strax före nyår fick jag ett brev från min far, där han talade om att A2-viruset grasserade i Österrike. Enbart i Wien fanns det femtiotusen sjuka. Jag tar upp detta här, för att vi i skrivande stund har stora problem med Coronapandemin, eller Covid-19, som den ju också heter. Då kan man naturligtvis sätta dessa siffror i relation till vad vi upplever idag.
Under det halvåret, som sjukdomen har funnits, har det blivit knappa elvatusen sjuka i Wien ... Eller säg att det i hela Sverige under samma tid endast har funnits drygt åttiotusen sjuka. I hela landet, med sju gånger fler invånare ... Det är alltså inte ens dubbelt så många som det var under någon vecka i Wien 1993.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


13.9.2020 by webmaster@werbeka.com