DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag började med att rehabilitera min själ, genom att åka till Wien med Peter och Lena. Att komma bort ett tag från alla svårigheter gav frustrationen ett litet avbrott, så att jag orkade med allt elände ett tag till efteråt. Å andra sidan hade jag börjat inse att jag kanske aldrig mer skulle få något jobb. Nu hade jag nyss passerat femtio och åldern talade ju inte direkt till min fördel heller. Därför var jag inställd på att fortsätta med min guerillaverksamhet mot samhället. Men först skulle det bli lite semester, som sagt.

Vår vana trogen skulle vi stanna över dagen någonstans, för att få lite nya vyer. Den här gången blev det Dresden, det gamla kulturella centret, som hade behövt uppleva så mycket under det senaste århundradet. Staden som utplånades av de allierade som en hämndaktion, när Andra Världskriget ändå nästan var över. Sedan följde ett halvt århundrade av kommunistiskt regim, för att pendeln sedan skulle vända och staden bli ett av högerextremismens fäste i Tyskland.

Fast det senare hade ännu inte slagit igenom på sommaren 98. Däremot hade staden byggts upp igen efter originalen och nu kunde man se slottet Zwinger och Gottfried Sempers opera i all sin glans. Semper var också delaktig i skapandet av Burgtheater och de två stora museerna vid Ringen i Wien. Jag använde ju min påtvungna fritid bland annat till att lära mig lite mer om konst och historia. Därför var det roligt att i verkligheten få se en del av det jag hade läst om.

Jag tyckte också att det var viktigt att barnen fick i sig lite allmänbildning. De var visserligen inte så stora ännu, men väl stora nog för att minnas helhetsintrycken. Jag har ingen aning om varför jag skrev på baksidan av räkningen vad vi åt, men det är kul att hitta sådant efter tjugo år. Likså är det intressant att hitta en gammal biljett, som visar priserna från den tiden. Denna biljett gällde för hela familjen under ett dygn. Ställ de tolv mark i relation till två öl, som jag drack på restaurangen, som kostade lika mycket. Och då var ölet bra mycket billigare i Tyskland än här hemma.

Bilden till höger tycker jag mycket om, det är en av de bästa av min far vid den tiden, även om barnen inte uppskattade fotograferandet lika mycket. Vi spenderade naturligtvis rätt mycket av tiden i Wien hemma hos min far. Av kända skäl fick jag inga brev av honom längre, vilket gjorde det så mycket viktigare att utnyttja tiden tillsammans för att prata med varandra. Med min uppfostran och omgivningens påverkan under min ungdom var jag ju mycket mer familjebunden än man är i Sverige, än mina egna barn är. Så var lördagseftermiddagarna vigda åt ett besök hos farmor, där inte bara min far, utan även hans syster infann sig, båda med hela familjen.

För vår del hade väl brevväxlingen ersatt en del av den kontakten, men när nu den också hade fallit bort, fanns bara de få dagarna på semestern, då vi kunde umgås. Min far var fortfarande helt klar i huvudet, men kroppen orkade inte med längre. Det känns så synd om honom, när jag ser på bilden att han hade en handduk lagt över byxorna, för att han nu skakade med händerna så mycket att det hände att han spillde ...   En annan skillnad som syns på bilderna är vinet, som finns med överallt, oavsett om vi sitter hos Heurigen eller hemma i lägenheten. Jag tror inte att jag i vuxen ålder någonsin har varit full, när jag har varit i Österrike. Men vinet hörde till, precis som kaffet i Sverige.

 

På kvällen, på väg hem från min far, måste vi passera vårt café. Båda barnen och jag tyckte att vi kunde gå in en stund, istället för att gå hem och lägga oss. Och det dröjde ju inte länge, innan de hade lämnat sina läsk vid bordet, utan var fullt upptagna med de elektroniska spelen. Sen har jag ett mycket kärt minne från denna kväll, även om jag delvis själv provocerade fram denna omöjlighet. I de flesta lokalerna, som är öppna på kvällen, dyker det förr eller senare upp en blomsterförsäljare.

Jag brukar alltid köpa en ros till mitt sällskap. Det är inte många som gör det, men jag tycker att det helt enkelt hör till god ton. Jag hade ju ingen speciell, som jag var ute tillsammans med, men det fanns några kvinnor bland gästerna. Så jag frågade, vad försäljaren skulle ha för dem per styck. "Arton Schilling", sa han. Det är ett ganska smart pris för att ingen kille skulle vara så sniken inför tjejens ögon, att han skulle ta tillbaka två Schilling på tjugolappen, som han betalade med. Jag hade gått till honom med tanke på att jag skulle köpa fem rosor, en till varje dam. Men sen tänkte jag på hur väl mottagna vi alltid var, när vi kom dit, så jag hörde mig själv fråga hur många rosor han hade totalt. Det var fyrtio stycken. "Vad får jag dem för, om jag tar allihopa", frågade jag. Men han ville inte pruta någonting alls. I normala fall backar jag ur då, men jag var i en hög stämning, för att jag trivdes så bra. Jag tänkte också på alla pengar som barnen hade fått av folk, så att de kunde spela på apparaten. Så, jag köpte rosor för femhundra kronor ... Jag gav en till varje dam, men jag tänkte att alla skulle få ta del av blommorna, om man delade upp dem lite här och var i caféet. Det är självklart att jag med dessa ord gav dem till Irene, som ägde stället. Man rökte inte inne på caféet. Det var långt innan man pratade allmänt om rökförbud. I Österrike är det än idag inte riktigt klart med det. Det finns väl ett officiellt rökförbud, men det är många, som inte bryr sig, med ägarnas goda minne. Ett tag efter att jag hade köpt blommorna gick jag alltså ut för att röka. Efter en stund kom Irene ut. Vi pratade lite om allt möjligt. Hon såg ärret på handryggen och frågade om jag hade varit i slagsmål, bland annat. Och sen sa hon, liksom ur blå himmel: "Och när jag sen kommer till Sverige ..." Jag var mållös. Jag hade inte haft en tanke åt det hållet. Jag tyckte om henne som värdinna, men hade aldrig någonsin haft andra föreställningar. Jag är jättelessen, Irene, du måste ha sett det på mig, hur överraskad jag blev och du måste ha varit ganska besviken. Det var ju en jättekomplimang till mig som karl och jag måste ha varit godkänd även som far. Jag ångrar ännu idag att jag inte kunde spela över det bättre, för att inte göra dig så ledsen. När jag kom till Wien nästa gång hade hon sålt caféet. Barnen var duktiga under resan. Det var alla mina barn, alltid när vi var ute. Men programmet var kanske i tuffaste laget för dem, trots alla förlustelser, som dagarna bjöd på.

Därför var det inte så konstigt att de ibland somnade innan de hade lagt sig tillrätta i sängen. Ett sista minne från den resan är att jag äntligen kom mig för att gå in på Nationalbiblioteket, som ligger i slottet. Trots det är det naturligtvis fritt tillgängligt för allmänheten. På så sätt bildade det också en hygglig bakgrund till mitt värv. Jag hade ju för många år sedan skickat ett exemplar av min bok till Nationalbiblioteket. Men jag hade aldrig kommit mig för att kolla, om den också fanns upptagen i bibliotekskatalogen. Den gjorde det.

Som vanligt tar allting slut förr eller senare. I Wien alltid förr. Det var bara att betala pensionen, lämna begaget inlåst på järnvägsstationen och åka en sista gång till min far över dagen. Samt att konstatera att det inte är gratis att åka på semester. Mitt österrikiska kontoutdrag visade dock att det skulle täcka två semestrar till, om jag inte slösade för mycket. Fast det är lättare sagt än gjort, speciellt om jag är i Wien. Då finns det så mycket, som jag skulle vilja ta med mig, då kommer kostnadsfrågan ofta i andra hand. Dessutom kostar jag på mig åtskilligt mer på en semester än jag gör hemma. Och bara en eller två extra öl om dagen samt drickor för barnen blir ju blir ju åtskilliga hundralappar på en vecka. Men det var värt vartenda öre.

Det var nog den bästa "rehabiliteringen" jag kunde få under det året, då jag kunde glömma allt elände på hemmafronten. Vid åttatiden på kvällen gick vårt tåg, som förde oss upp till Tjeckien, där vi skulle få en liggvagn direkt till Malmö. Fast platserna hade jag inte kunnat reservera i förväg. Det fick jag göra på tåget - om det fortfarande fanns platser kvar. Men det gjorde det. Från det tåget har jag ett annat minne, ett ansiktsuttryck, som jag inte kommer att glömma. Vi hade inte gått och lagt oss ännu, när vi vid midnatt bytte in på Peters födelsedag. Han blev tonåring. När jag nästan hade druckit upp min öl, sparade jag en halv munfull.

Jag gav flaskan till Peter för att fira tonåringen. Jag minns hur hans ögon lyste upp tillsammans med ett brett smil. Han tyckte förmodligen inte att det var speciellt gott, men det var det symboliska värdet, som räknades. Sen var vi hemma igen. Även min första svärmor hade gratulerat mig på femtioårsdagen, men det var ju strax innan resan, så jag hade inte hunnit tacka henne. Det gjorde jag när vi hade kommit hem igen. När jag läste brevet nu, kunde jag inte låta bli att ta med ett urklipp som visar hur jag såg på framtiden.

Det var en något bättre spådom än den som diverse politiker stod för, som tyckte att internet var en fluga, som skulle försvinna lika fort ... Sen kom myndigheternas rehabilitering. Jag erbjöds en uppföljningskurs på datorteket, "för att ytterligare stärka mina möjligheter på arbetsmarknaden". Jag kunde ha spytt åt formuleringen, för jag visste ju vad den var värd. Men det är klart att jag anmälde mig. Det var ju ytterligare två månader, som gav tvåtusen mer än A-kassan. Resultatet blev ganska likt det från första kursen.

Min förstfödde skulle fylla trettio och jag tillverkade ett egenhändigt gratulationskort. Det fick mig att pröva på en ny idé, nämligen att ställa några exemplar på nätet och erbjuda mig att utforma personliga kort efter individuell beställning.

Om det blev en succé? Nja ... Tänk däremot på alla de tusentals gratulationskort, som finns ute på nätet idag. Fast på den tiden hade man ju behövt skriva ett mail, dessutom tänka ut vad man ville ha och sedan vänta någon dag, innan det kom ett färdigt exemplar tillbaka. Jag håller ju gärna med om att det är enklare idag, båda att ladda ner direkt och att välja bland många likadana texter. Men då behöver man ju dessutom inte tänka själv heller. Två veckor före jul, brevet är daterat den nionde, kom en tidig julklapp. Från Arbetsförmedlingen av alla ställen.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av