DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Nya hotbilder dök upp vid horisonten. Det pratades om utförsäkring. Man skulle inte kunna gå på sjukersättning eller andra bidrag hur länge som helst. En ny fräckhet av samhället, som skulle drabba dem, som redan hade det illa ställt. Jag pratar inte i första hand för egen del, även om det skapade stress för mig också. Men det fanns nog många fler i min situation, som antingen var sjuka på riktigt eller som hade svikits av samhället. Att då hota med att dra undan den sista räddningsplankan är knappast ett sätt som hjälper att komma tillbaka. Jag erkänner gärna att även jag blev orolig. Hela min existens skulle rasa, det lilla jag hade byggt upp skulle raseras. Klart, det fanns socialbidrag. Men innan jag kunde få det, skulle jag behöva belåna min lägenhet och göra av med dessa pengar, innan jag regelbundet skulle få tigga om några ören, bara för att överleva.

I mina hemskaste mardrömmar skulle jag behöva sälja lägenheten och i värsta fall hamna på gatan. Det hade jag sannerligen ingen lust till. Spiken i kistan var att jag fick en kallelse från Arbetsförmedlingen. Min handledare hade slutat, det var någon ny stjärna, som meddelade mig kort och gott: "Jag vill träffa dig den 23/2 kl. 10.00".

Det förtryckta papperet upptog merparten av sidan, men det fanns inget annat ifyllt, förutom namnteckningen, samt en uppmaning att omedelbart höra av mig om jag inte kunde komma då. Till saken hör också att brevet är daterat den sjuttonde. B-posten tog tre dagar, samt i denna knappa vecka måste det ha ingått en helg. Jag bör alltså ha fått lappen dagen innan jag skulle träffa henne. Men nu hade jag fått nog. Här hade jag gått i åtta år utan arbete, trots att jag åtminstone under de första åren hade sökt jobb som en galning. Under alla dessa år hade Arbetsförmedlingen inte lyckats förmedla mig till något annat än diverse löjliga kurser, som arbetsmarknadsåtgärd. Jag beslutade mig för att återigen försöka hitta en lösning via psykvården. Jag var visserligen medveten om att utlåtandet därifrån skulle finnas i mina papper livet ut, men hade det verkligen någon betydelse? Jag visste ju själv att det inte fanns någon anledning till oro över mitt psyke. De som kände mig visste väl också det och alla andra kunde jag strunta i.

Jag ansökte alltså om tid och jag träffade en mycket trevlig kvinnlig läkare. Jag berättade för henne om de senaste åtta åren, samt att jag var orolig för framtiden. Jag gick hårt ut och sa att jag siktade på att få förtidspension, eftersom chanserna att få ett jobb bara minskade, ju äldre jag blev. Hon skickade mig till en psykolog, som genomförde en del test med mig. Att göra ett IQ-test och att lägga pussel var ju ingen större svårighet för mig. Men jag skakade på huvudet ibland och skrev avsiktlig fel, för att stryka över och rätta till svaren. Han frågade om jag hade självmordstankar. Det är väl det sista jag skulle ha, så länge jag inte har blivit en grönsak, men jag ryckte på axlarna och erkände: "Njej ... klart, nån gång händer det väl." Jag måste ha spelat det hyggligt, eftersom han efter en halv dags testning sa till psykiatern: "Ingen mer stress för den här mannen." Det var det bästa örongodiset jag någonsin hade lyssnat till. Jag har ofta funderat på om jag verkligen var så övertygande, eller om psykiatern ansåg att det skulle vara det bästa för mig, för att även hon insåg att jag inte skulle få några fler jobb i mitt liv.

Hon skrev i alla fall ett utlåtande, där hon intygade att ytterligare rehab-åtgärder skulle vara verkningslösa. Samt att situationen var helt varaktig, alltså inte skulle förbättras. Jag måste fortfarande le, när jag läser att jag hade en "svårartikulerad aggressiv laddning". Jag antar att det beror på att jag hade talat om för henne att jag hellre skulle göra ett bankrån än att gå till socialen.

Varför jag undrar om hon genomskådade mig och bara hade medlidande, det var för att hon frågade mig om jag ville ha några piller. Jag avböjde det och hon bara nickade och lät ämnet vara. Några veckor senare fick jag ett meddelande från Försäkrningskassan, att man ville tala med mig om en eventuell förtidspensionering.

Jag skulle förlora någon tusenlapp i månaden jämfört med sjukpenningen. Men jag skulle slippa tänka på vad samhället skulle kunna hitta på i framtiden och inte minst skulle jag slippa Arbetsförmedlingen framöver. Det kunde det vara värt. Jag fick väl försöka att täcka minskningen genom intäkter på min internetverksamhet. Därför tackade jag gladeligen ja och den nittonde maj fick jag papper på att jag nu var förtidspensionär.

Jag tänker ibland hur dumt samhället bär sig åt ännu idag, när man inte utnyttjar resurserna, som människor skulle kunna tillföra. Det spelar härvidlag ingen roll vilken orsak det finns, om det nu är utlänningsfientlighet, ren dumhet eller något annat. Jag är övertygad om att jag hade haft mycket mer att ge till samhället, om man hade accepterat min kunskap och mina förmågor. Nu blev jag istället en minuspost för femton år framöver. Jag tänker också på alla dem som gnäller över att invandrarna lever på bidrag - men jag har ju min egen erfarenhet av varför det blir så. För min egen del kan jag leva med det utan att känna mig det minsta skyldig. Sen är det trots allt så att jag gav samhället en del tillbaka genom min Netshop. Det var under den bästa tiden mer än tjugotusen människor i månaden, som läste någon av mina sidor. Låt vara att samhället inte uppskattar det heller, för att jag fick ännu en gång avslag på min ansökan om Västerås Stads kulturstipendium. Men det var varje månad tjugotusen individer, som förhoppningsvis lärde sig något eller fick glädje av det jag hade åstadkommit. Personligen har jag utvecklats långt mer än jag någonsin hade kunnat göra, om jag inte hade haft all denna (fri)tid till förfogande. Därför är jag den siste som gråter över utvecklingen. Även om det inte var något fel på mitt psykiska tillstånd, tillkom en fysisk olustighet. Man upptäckte att mina blodvärden var för höga och det som skulle avhjälpa det hela var en regelbunden åderlåtning, precis som på medelåldern. Nu kallades detta mera civiliserat för blodtappning, som innebar att jag, precis som vilken blodgivare som helst, fick lämna en knapp halvliter då och då. Det sköttes på vårdcentralen, men överinseendet hade en annan mycket trevlig läkare, Maria Eckerrot, som var överläkare på medicinkliniken på Västerås lasarett. Jag tyckte i och för sig att det var bra med höga blodvärden, det främjade ju syreupptagningen.

Cyklister brukade ju dopa sig, för att uppnå högre värden. Jag framförde mina synpunkter till doktorn, men jag kunde inte övertyga henne om denna fördel. Nackdelarna var större, tyckte hon.

Det ökade bland annat risken för blodproppar. Jag fann mig i det, även om sköterskorna på vårdcentralen inte var något vidare bra på att hitta mina vener i armvecken. Det hände att de behövde sticka i båda armarna flera gånger. De led av detta mer än jag, för jag är inte det minsta rädd för ett nålstick, låt vara att tappningsnålen är ganska grov.

Så där fick jag hålla på i flera år, eftersom mitt blod alltid blev tjockt igen - tills jag flyttade till Belgien, ett decennium senare. Där behövde jag inte tappas en enda gång, låt vara att man tillämpade något högre riktvärden än här. Och sen jag kom tillbaka efter åren i Belgien har ingen brytt sig om att ens kolla mina blodvärden. Eftersom jag mår bra, har jag ingen anledning att ta upp det från min sida heller. Sen Lena till slut hade lärt sig läsa ordentligt, tog hon igen de åren, då hon måste stava sig genom orden. Jag gladdes mycket åt det, så mycket mer eftersom jag förstod att det inte fanns så många böcker hos hennes mor. Under sportlovet denna vår upptäckte jag en annan sak. Peter skulle vara hos mig under denna vecka, eftersom resten av familjen skulle åka bort och han kunde eller fick inte följa med. För mig har det ju aldrig varit något problem att ta hand om mina barn. Förvånad blev jag först, när han skulle åka till sin mor igen och som avslutande kommentar sa: "Så farligt var det väl inte att vara här." Jag blev trots det mindre glad över hans utsaga, för att jag förstod ju att någon måste ha påverkat honom till att tro något annat ... Peter gick nu första året på högstadiet och det innebar ju också ett större eget ansvar. Även här brast det tydligen hemifrån, vilket jag upptäckte, när jag gick på ett utveklingssamtal i skolan.

Skolan hade hittat på ett mycket förnuftigt sätt att skapa ett diskussionsunderlag. Samtliga ämnen hade fått två rutor, där dels eleven fick yttra sig om respektive ämne, dels läraren kunde säga sitt i den andra rutan. Jag fick en ganska dålig kopia, där en del lärare inte var mycket bättre än Peter på att skriva. Men det var i alla fall en vettig utgångspunkt, där jag kunde bilda mig en uppfattning om båda sidornas inställning. Detta även om jag naturligtvis insåg att eleverna inte kunde yttra sina synpunkter till hundra procent. Kontentan av det hela var att Peter var duktig, men lat och framför allt slarvig. Han glömde böckerna och lämnade inte in några läxor, och så vidare. Matteläraren skrev att han skulle vara tacksam om någon förälder ... Resten av meningen fanns på baksidan, men tyvärr inte på min kopia. Men vad än föräldern skulle göra, så var Peter ju inte hos mig under veckan. Jag kunde varken se till att han gjorde läxan, eller att han lämnade in den på onsdag eller torsdag. Lärarinnan i tyska talade om för mig att han inte hade haft med sig boken under hela terminen.

När jag tog upp det med Peter kom det fram att han hade tappat den och inte vågat säga någonting. Jag tänkte tillbaka till när jag själv var tretton - och jag insåg ju att skolan då inte hade varit det viktigaste för mig heller. Men å andra sidan verkade det ju, som om hans mor inte hade någon kontroll alls. Och det är klart - om han där inte har några krav alls på sig och samtidigt blir skrämd för att vara hos mig, då är det väl inte så konstigt att barnen blir påverkade av det. Jag minns ett annat samtal, som jag hade med Lena vid den tiden. Hon klagade på att skrivningarna, som de fick i skolan, var så svåra. "Men ni har väl gått igenom det innan", frågade jag. Och då kom ett fascinerande svar: "Ja, men ska man komma ihåg det också?" Till slut en gladare notis om min yngsta dotter. Den femtonde mars noterade jag: Numera ser Renate även på Jeopardy, där finalfrågan i juniorjeopardy, alltså för femteklassare, har som rubrik "Medicinska hjälpmedel". Vad heter de strålar, som även kan kallas x-strålar, med vilkas hjälp man kan se skelettet? Och Renate är bombsäker: Röntgen. Hon ska börja i skolan till hösten....

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av