DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Skandalen


Någon gång denna höst kurserade ett rykte om att Arbetsförmedlingen valde bort folk med utländska namn, när de skulle skicka folk till vissa arbetsgivare, som hade begärt detta. Jag brydde mig inte om det, det var för otroligt att det skulle vara sant.
Naturligtvis hade jag under mina nära trettio år i Sverige några gånger råkat ut för påhopp för att jag var utlänning. Jag har ju fördelen av att se ganska "svenskt" ut, men min brytning avslöjer mig ännu idag. Visst är det tråkigt att höra ett "jävla utlänning" eller "åk hem igen", men det stoppar man undan. Idioter finns det överallt, inte bara i Sverige. Värre var det, när Expressen med tjugo centimeter stora bokstäver på sin löpsedel förkunnade: "UT MED DEM", när man hade en serie reportage om invandringen. Sen dess har jag inte köpt en enda Expressen, fast jag hade läst den rätt regelbundet innan. Men allt detta kan man svälja, även om det gör ont.
Men dråpslaget kom någon dag senare, när en artikel i länstidningen bekräftade att Arbetsförmedlingen verkligen sållade ut folk. Nu handlade det inte om någon enskild idiot, eller ens en kvällstidning, utan nu var det en myndighet, som företrädde staten! Och det är en viss skillnad, om man i statens namn vidtar rasistiska åtgärder.
Samt naturligtvis var det lika rasistiskt av företagen, som hade begärt detta av Arbetsförmedlingen. Det var kanske inte så konstigt att jag inte fick något jobb?
Sedan dess ser jag lite annorlunda på diskriminering av folk. Därför reagerade jag också på ett reportage i Rapport, där man berättade om två gärningsmän, som hade gjort något kriminellt. En var utlänning, den andre var svensk. Det var bara det att utlänningen namngavs i reportaget, men inte svensken.
En annan form av utlänningshat är gruppförtrycket. När jag kom till Sverige, var det finländare, som man snackade om. Det ville inte lära sig svenska, de bildade ghetton och man måste akta sig för dem, för att de bar kniv allihopa. Nästa grupp var latinamerikanerna, som stal jobben från hederliga svenskar. Dessutom var de flesta inte politiska, utan ekonomiska flyktingar, som kostade staten en massa pengar. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var ju samhällets svar. Fast människorna hade ännu så mycket självaktning att "Ny demokrati" inte hade någon chans. Men allt detta upplever vi på nytt idag, när det gäller flyktingar från krigsdrabbade områden i världen.
Och idag har alla dessa normer fallit. Idag är det inte bara ett parti, som hetsar mot flyktingar, idag är det även stater som i kallt blod låter folk drunkna i Medelhavet. Idag är det även stater som vägrar ta emot flera, även om deras läger har brunnit ner och trettontusen människor står där utan ägodelar, utan mat och utan tak över huvudet. Men nej, VI ska inte ta emot fler. Fy fan, vilken värld!
Det var för bedrövligt att jag dessutom var beroende av en så korrumperad myndighet. Jag var ju återigen inne på mina sista månader av min A-kassa och jag måste ju i alla fall få deras samarbete, om inte mina privata ansökningar gav resultat. Men det senare trodde jag allt mindre på, inte minst efter denna hösts händelse. Tanken på att öppna ett eget företag växte sig allt starkare.
Inte minst då folkomröstningen om EU sammanföll i tiden. Jag skulle kunna använda mig av mina språk och hjälpa till att översätta affärskorrenspondens eller även sköta marknadsföringen i respektive utland.
Hos Arbetsförmedlingen var man förtjust över denna idé. Dessutom hade jag tur, eftersom man skulle starta en introduktionskurs för nya företagare senare i höst. Den skulle jag ju få ta del av i så fall. Man skötte kursen i samarbete med ALMI, som stod för företagsutveckling, riskförmedling, företagslån, med mera.
Jag skulle få behålla samma ekonomiska villkor som hittills under kurstiden, och sedan som startbidrag även de första månaderna under företagsstarten. Allt detta lät ju väldigt bra, därför siktade jag hårt på att förverkliga min vision. Jag började med att köpa en ny dator, den här gången en på vilken monitorn inte satt fast på hårddisken. Det var väl de första modellerna, som såg ut som dagens PC. Windows var dels en stor hjälp, men samtidigt var det frustrerande att man inte längre kunde bestämma fullt ut över vad som fanns i datorn. Och det har ju blivit värre och värre med åren.
Men alla svalde snällt att Microsoft skulle få spionera ut folk. Det dröjde inte alls länge, innan jag hittade USDOJ bland mina besökare, som återkom månad efter månad. Jag var inte förvånad, eftersom jag har en del US-kritik på mina sidor, inte minst i den engelska versionen - men naturligtvis är det principiellt fel. USDOJ läser jag ut som US - Department Of Justice.
Men innan jag började syssla med något företag skulle jag göra en snabbvisit i Wien. Min far fyllde nämligen sjuttiofem.
Han skulle ha festen hos Fernbach, den Heurigen, där vi brukade bo. Men den här gången åkte jag utan något av barnen och jag stannade bara några dagar. På den tiden fanns det ännu service på tågen på kontinenten, då det på varje säte låg en tidtabell för respektive fjärrtag, med anknytningstider i varje station. Det var ingen stor sak precis, men ändå uppskattat, eftersom man kunde följa med på resan på ett annat sätt. I varje station kunde man dessutom se om tåget var försenat eller inte. Det kostade säkert inte många ören per styck att trycka upp papperen för hela året, som samma tidtabell gällde.
         
Jag har ett mycket fint kort på Lena från det året, det måste jag bara få med här. Renate packar upp julklappar på bilden, och hon hade börjat delta i familjens samtal, med sina två år. En del av dessa kommentarer har jag skrivit upp, så att man ska komma ihåg dem. Här är två exempel:
"Jag hade nyss kommit hem från Wien och ville inte laga mat på kvällen, så jag föreslog Anita, att vi skulle äta en pizza på kvällen. Vi talade om det för Renate också, eftersom hon gillar pizza, men jag förklarade att vi måste vänta en stund - pizzan skulle komma snart.
Idag, tre dagar senare, gick jag förbi på kvällen, när jag skulle gå handla. Vi råkade sitta vid köksbordet alla tre, då frågade Renate: 'Kommer pizzan snart?'"
Det andra exemplet är ännu mera fascinerande, eftersom det inte triggades av någonting utifrån: "Igår kväll, efter att ha firat jul hos Anitas föräldrar, var vi i färd med att packa ihop våra prylar, när Renate plötsligt förkunnade: "och tack julen." Helt självmant, utan påverkan och rakt ut i luften, som sammanfattning till alltihop."


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


26.9.2020 by webmaster@werbeka.com