DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Status quo


Tänka sig att det kan gå rutin i arbetslöshet också. Jag trubbades av. Visst, jag fortsatte att söka jobb, men det var svårt att lägga sin själ i det hela, efter att så många gånger ha fått nej. Det fanns dock återigen ett jobb, som skulle passa mig utomordentligt, som jag nog gärna skulle ha fått. ABB sökte en rektor till sitt industrigymnasium. Men det blev inte den här gången heller. Och ingen annan gång heller.
Fast det var inte något fel på mitt självförtroende. Det fanns något nytt, som kallade sig "Förnyelseföretag". Det måste ha varit ett första försök till bemanningsföretag. Jag har en kopia av ansökningsformuläret kvar, där man rent allmänt skulle tala om, vad man var bra på och vilka jobb man skulle kunna tänka sig.
Jag skrev: "Ge mig sex veckor och jag klarar vilket jobb som helst. Ge mig sex månader och jag klarar det bättre än genomsnittet." Det är naturligtvis inte sant, men man måste bygga på sitt självförtroende, som man behöver så väl, när det bara kommer motgångar.
Men - killen med förnyelseföretaget, som hade haft idén, var nog för tidigt ute, han fick lägga ner ganska snabbt. Jag visste hur det var att vara före sin tid. Inte minst, när jag fick tillbaka alla svar från bokförlagen, som jag hade skickat en förfrågan till, angående mitt numera färdiga allmänbildningstest. Hos Wahlströms var det ju för all del nära - men ändå inte.

Och jag upplevde även överraskningar om hur man behandlades som arbetslös. En del affärer hade gått ihop om ett kombinerat rabatt- och kreditkort, som fungerade som ICA-kortet gör idag. Jag ansökte givetvis, men - hör och häpna - det beviljades inte. Man "tar hänsyn till förhållanden som inkomst, skulder, tillgångar ...", fick jag som svar. Jag slutade alltså handla hos dessa affärer och se, MedMera-kortet finns inte kvar idag, tror jag åtminstone. Men skämt åsido, ett sådant besked är naturligtvis ett slag i ansiktet.
Eftersom jag är ett freak, när det gäller frågesport, tittade jag förstås på Jeopardy, fast jag själv inte hade lyckats komma med där. Men det hindrade mig ju inte att ha idéer om programmet och kanske hitta en bakdörr, hur jag skulle kunna komma med i alla fall. Därför föreslog jag en "Europavecka", där jag kanske kunde få en chans att tävla för Österrike. Hos Jeopardy höll man med om idén, men alla utlänningar är nog inte lika intresserade som jag. Därför hade man svårt att få ihop en uppsättning med bara folk som kom utifrån. Det kan också noteras att jag själv, liksom folket från Jeopardy, använde ordet "utlänningar", som inte alls var något fult. Det var först senare, som man blev "invandrare".
Det hände, som sagt, inget utanför det vanliga, ifråga om kontakterna med samhället. Omvälvningarna hände istället på familjefronten. Det var mina stora grabbar, som stod för förändringarna. Roland gifte sig med Åsa och Gunnar flyttade ihop med Gunilla. Fast de senare två hade mera överraskningar på lager. De skulle förlova sig lite senare på året, utan att någon visste om det - förutom min far. Och jag måste ju tillstå att inramningen var väl vald. De hade åkt till Wien på sommaren och sen passade de på att växla ringarna uppe på Kahlenberg.
Därifrån har man en jättefin utsikt över hela stan. Det är på så sätt man skapar bestående minnen. När man hade vandrat ner från kullen firade man hos en Heuriger, tillsammans med min far och hans fru.

Renate växte och var redan en stor flicka, som hade börjat prata rätt duktigt. Hon var ett snällt barn, men hon var också nyfiken och ville gärna vara med på allt.

I mars sa Anita och jag upp bekantskapet med varandra igen, men i juni fick jag ett kort med nedanstående text. Och ja ... Sen var det bra igen ett tag. Hon jämförde mig en gång med en sådan leksaksgubbe med en tyngd i botten, som alltid reser på sig, när man knuffar ikull den. Men även under de perioder, som vi hade avbrutit vårt förhållande, besökte jag Renate mest varje dag. Samtalen med Anita var väl lite kyliga under sådana tider och vi gjorde inga gemensamma saker.
Men hon kände mig och mitt förhållande till mina barn ganska väl nu och hon visste att jag skulle ta strid, om hon vägrade mig att träffa min dotter.
Som så ofta, så fyllde jag år även denna sommar. Det var för all del inget märkvärdigt med att fylla fyrtiosex, men jag såg presentbordet med böckerna på det. Och då måste jag skriva någon rad. Böckerna fick jag av Gunnar, eftersom han visste att jag var mycket förtjust i TV-serien med samm namn:
"Yes Minister" respektive "Yes Prime Minister"
Det är en underbar parodi på politiken i kampen mellan politikerna, som växlar lite då och då, och den administrativa personalen, som måste få skutan att gå, oavsett vilka partier för tillfället sitter vid "makten". Jag har läst böckerna ett flertal gånger och eftersom jag åter blev påmind om dem, har jag börjat läsa om dem en gång till. Och jag har lika roligt.
Ett annat minne från den tiden har jag från en bekant, som åkte till Eurodisney i Frankrike med sin dotter. Först förskräcktes man av priset, som då var 675 kronor per dag för mor och dotter. Och sedan kom besvikelsen över de extremt långa köerna överallt. Skönt att jag slapp fundera på att åka dit då.
Ett problem, som jag ställdes inför denna vår, var att det blev stridigheter inom MENSA. Och som medlemsombudsman hamnade jag mitt i smeten. En del medlemmar ville bilda en lokalavdelning i Stockholm, men riksföreningen var strikt emot detta. Det handlade om makt och inflytande som överallt. Medlemmar uteslöts eller bröt sig ur och allt detta tillsammans med en hel hög med pajkastning. Jag var mycket besviken, för jag hade en naiv tro på att intelligenta människor skulle kunna lösa konflikter på ett intelligentare sätt. Jag hjälpte till att fixa en lösning och sen gick jag ur MENSA.
Eftersom Peter hade fått följa med mig till Wien förra året, var det nu Lenas tur. Visserligen skulle vi inte utomlands, utan endast till Mosätt i Härjedalen, för att besöka min mor - men det kändes ingen större skillnad i fråga om resornas besvärlighet. Vi åkte först till Stockholm, för att ta nattåget till Östersund. Därifrån gick det tillbaka en bra bit med inlandsbanan till Sveg. Jag påmindes om min allra första resa till Sverige, som sextonåring. Då hade jag också kommit till Östersund och tagit inlandsbanan tillbaka, fast bara till Bryngelhögen, där vi nu också åkte förbi. Som tur var, kom vi fram i tid för att få tag i en av de dagliga två bussarna, som skulle åka förbi avtagsvägen till Mosätt, varifrån vi fick gå någon kilometer för att komma till byn. När det var skollov åkte bussen nämligen inte in den sista biten.
Visst fanns det en underbar natur där, fast bara för mycket av den. För min del kunde jag bara inte begripa, hur min mor klarade sig mitt i ödsligheten.
Nog för att jag förstår vad hon menade, när hon påstod att: "man måste leva med naturen, inte mot den". Det har ju inte precis blivit bättre, sen hennes tid.
Lena tyckte i alla fall att det var roligt att plaska i sjön utmed vägen. Hon biter sig på läppen i förundran över den egna våghalsigheten, verkar det som. Hemma hos min mor fick hon träffa sina kusiner, eftersom även min syster hade kommit för att gratulera på min mors sjuttioårsdag. Hon ser mycket tärd och sliten ut för sin ålder ... Men det är ett viktigt kort för mig, för att det är det sista jag har av henne.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


10.9.2020 by webmaster@werbeka.com