DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Werbekas födelse


Det blev en hektisk vår. Det första, som en ny företagare får lära sig, är att det finns massor med mer eller mindre väl genomtänkta blanketter, som ska fyllas i och skickas till diverse myndigheter. Det förföljer den stackars företagaren genom hela sin verksamhet. Ändå skulle man kunna göra det mycket smidigare, till exempel genom att automatiskt momsregistrera och ge tillstånd för en F-skattsedel, när anmälan om företaget görs till Patentverket.
Min finansiella situation för 1995 hade klarnat något. Fram till mars skulle jag få utbildningsbidrag, eftersom jag skulle gå "Grundstenen", en elementär kurs för nya företagare. Från april till juni skulle jag få ALU-bidrag igen och från juli till december skulle jag få ett starta-eget-bidrag, allting i samma ekonomiska omfattning, som jag hade fått från A-kassan hittills. Det var inte så värst mycket, med tanke på att det skulle kosta en mindre förmögenhet att få igång företaget. Men jag skulle ju för all del få behålla de intäkter jag kunde skaffa själv. Däremot fick jag inte skaffa några intäkter under ALU-perioden.
Fyrahundra netto per arbetsdag blev mellan åtta- och niotusen i månaden. Minus underhåll för tre barn, minus hyra och mat - då blev det inte mycket kvar, vare sig till mig eller till företaget. Som tur var, hade jag en bra kudde kvar på banken från Studiefrämjandets "skadestånd".
Sen började alltså företagarutbildningen. Vi var sexton stycken, som deltog i kursen. Många av dem kom nog med på grund av arbetsmarknadsåtgärder. Såvitt jag vet var vi bara fem stycken, som verkligen startade ett företag efteråt. För min egen del var det dock självklart att försöka.
Jag hade ju sedan ett halvår jobbat med diverse förberedelser, ändå sedan jag hade mig beslutat för att pröva. Jag hade författat och skickat iväg en mängd skrivelser. Jag skaffade adresser till tidningar och frågade om deras annonspriser, jag skaffade en CD med uppgifter om alla reklambyråer i Tyskland, slog i telefonböcker här hemma och mycket annat. Jag gjorde även sammanställningar över olika typer av tidningar, så att jag skulle kunna ha en ungefär referensram.
Jag ville vara väl förberedd, när jag äntligen skulle komma igång. Min tanke var ju att jag inte bara skulle översätta affärspost, utan också förmedla kontakter och hjälpa till med annonsering mellan tysk- och svenskspråkiga företag. Jag kunde överhuvudtaget tänka mig allt, där jag genom min perfekta tvåspråkighet och min kunskap om respektive länder hade en fördel.
Kursen var bra, så bra den nu kan bli om man har åtta veckor, under vilka man ska utbilda blivande företagare i allt som hör till. Men vi fick bra underlag och bra information om mycket. Fast det är klart, det skulle läras ut ämnen som bokföring, juridik, marknadsföring, företagsekonomi och mycket annat, samtidigt som det gavs tillfälle att arbeta med den egna visionen och testa av idéerna mot kurskamrater och lärare.
Att arbeta med en egen verksamhetsplan och att utveckla en logotype skulle vi också hinna med.
Och det var nu, som Werbeka föddes. Jag hade gått igenom massor med olika alternativ, men Werbeka var dels dubbeltydigt, dels hade det det tyska ordet för "reklam = Werbung" i sig. Dubbeltydigheten finns dock på tyska, där "wer" betyder "vem" och "be" och "ka" är mina initialer med tyskt uttal. Kunde Ingvar Kamprad, så kunde jag. Naturligtvis gjorde jag logotypen även på svenska och engelska.
Att vara tvungen att skriva ner en verksamhetsplan var god hjälp. Man fick redan nu tänka igenom strategin om hur man skulle lägga upp sitt företag. Förutom lokalfrågan (nedan) fick jag tänka igenom hur jag skulle sköta marknadsföringen, vilka inventarier eller tjänster jag behövde köpa eller hyra, med mera.

Under kursens gång kom det första glädjebudet. En reklamförmedling i Rostock svarade och ville gärna samarbeta med mig. Länge leve deras minne. Tyvärr blev det det enda företaget som överhuvudtaget svarade på mina förfrågningar. Men det visste jag ju inte då, så glädjen var stor. Att de kanske själva inte var världsbäst, som valde vit text på ljusblå bakgrund, är en annan sak ...
Men det fanns flera uppmuntrande händelser.

I Dagens Industri (ja, jag läste sånt på den tiden) fanns en stor rubrik, som spelade mig rakt i händerna. Det skulle jag ändra på ... Men det var inte allt. I vår länstidning skrevs det:

Ja men, då så. Då hade jag ju ytterligare en uppgift. Det behövdes säkert någon som på tyska gjorde reklam för Västerås. Det kunde ju knappast se bättre ut inför min start som affärsman. Jag var i alla fall full av hopp och kunde knappt vänta på att det skulle bli höst, eftersom jag inte fick tjäna något under ALU-perioden.
Kursen fyllde också en social funktion. Det var roligt att se andra ansikten igen - under arbetslösheten hade min umgängeskrets varit relativt liten. Dessutom var det bra att alla hade samma målsättning, eller låtsades åtminstone ha det. Man kunde diskutera upplägg och liknande under rasterna.
Naturligtvis hade vi också en fest under kursens gång. En blomsterförsäljare kom förbi lokalen, där vi satt. Av gammal, god, österrikisk vana köpte jag en ros till alla damer i gruppen. Det uppskattades och jag fick följande tackkort. Men jag har glömt vilken "klubb" som avsågs.

Eftersom Päivi var bra på att göra arrangemang av torkade blommor, fick jag dessutom tillbaka mina rosor efter ett tag, något som jag uppskattade minst lika mycket, som kvinnorna hade gjort. Tack, flickor!

Även de åtta kursveckorna gick och på det officiella avslutningspartyt hade jag beslutat mig för att stå för en del av underhållningen. Jag gillar ju siffror och jag kunde en del tricks, som kunde vara lite förbluffande. Dessutom hade jag en hum om mnemonics, alltså minnesteknik, som jag kunde skryta med. Det var flera år sedan jag hade kört mitt "program", därför reserverade jag mig mot ringrostighet. Men det gick bra och därmed var kursen slut. Nu gällde det bara att omsätta det vi hade lärt oss. För min egen del gick jag över från utbildningsbidrag till ALU-bidrag ...
Jag passade på att intensifiera mina utskick och förfrågningar till resebyråer, hotell och förlag och så vidare. Tyvärr var gensvaret mycket dåligt. Bland de få svaren som kom tillbaka på mina utskick i företagets namn, fick jag ett som kom mig att gapflabba. Svaret var nämligen ställt till:
Oxenstiernas, Axel
Werbevermittlung Werbeka
Gata 14
S 724 78 Västerås
Fast så gammal var jag ju ändå inte ännu.
En till viktig sak var att jag hörde mig för om kostnaderna för att sätta upp egna websidor, för att jag började inse betydelsen, som de skulle komma att få framledes.
Det fanns ännu inte några vettiga providers inom landet, därför var jag tvungen att hyra in mig i USA till att börja med. Det var dyrt, men jag ville ha allting klart till min riktiga start, när jag äntligen skulle få tjäna pengar. Redan nu fanns tankarna på en Netshop, som skulle fungera som något slags webhotell, där företag kunde göra reklam för sig. Det låg ju helt i linje med min affärsinriktning.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


05.10.2020 by webmaster@werbeka.com