DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Argentinskt besök


Efter att ha pratat med Graciela i stort sett varje kväll på ICQ, skulle hon komma och hälsa på i Västerås i början av juli. Då var det ju vinter i Argentina och jag visste att hon alltid brukade åka iväg på semester, när det var kallt. Då kunde hon lika gärna komma till Västerås, tyckte jag. Jag var medveten om att Västerås som resmål inte kunde konkurrera med de ställen som hon brukade besöka. Men å andra sidan förutsatte jag att jag personligen kunde väga upp en del av bristen.
Hon hade tagit ett rum på Radisson Plaza och det var där vi möttes för första gången. Jag var rädd att jag skulle behöva prata spanska hela tiden. Det är bra mycket jobbigare än att skriva.
I det senare fallet har man ju mera tid att tänka. Men hennes engelska var ganska bra, fast hon påstod motsatsen. Därför blev vår konversation en blandning av spanska och engelska.
Nu var sevärdheterna i Västerås ganska snabbt avklarade, precis som väntat och damen började bli lite rastlös. Pricken över i:et var sedan den sjunde juli, när det regnade och temperaturen sjönk till sju grader. Jag minns detta på grund av de två sjuorna. Hon var nästan gråtfärdig, när hon visade mig kortet som hon hade tagit från sitt hotellrum. Jag håller med om att det inte är den mest inbjudande utsikten.

Hon visste ju om att min ekonomiska situation inte gick att jämföra med hennes, därför föreslog hon att vi skulle åka till Stockholm för två dagar. Hon skulle bjuda på hotellet. Nu är ju detta en av mina ömma tår. Bara det faktum att hon hade så mycket mer pengar än jag gav mig en vag känsla av obehag. Jag var ju väl medveten om att jag inte kunde hålla jämna steg i ekonomiskt hänseende. När vi åt ute betalade vi omväxlande, men det var inga bekymmer. Å andra sidan hade ju jag stått för maten, när hon var hemma hos mig, så jag accepterade väl.
Fast jag visste att hon hade råd, störde det mig lite att hon slösade i onödan. I mina ögon var det inte nödvändigt att hon sprang till frisören varannan dag, mer eller mindre bara för att bli kammad. Likaså tycker jag att det var ganska onödigt, att hon tog en taxi till hotellet klockan fyra på morgonen, när hon hade varit hemma hos mig till dess. Jag försökte övertala henne att stanna kvar, men det var hopplöst.
En annan sak, som jag tyckte var överdrivet, var att hon inte ville att man skulle ta kort på henne, när hon inte visste om det. Annars skulle det ju kunna hända att hon inte var till sin bästa fördel. Divalater. Till hennes försvar måste jag säga att hon aldrig ens lät påskina att hon hade mycket pengar och att hon lät mig ha kvar min värdighet. Förutom en gång, just i Stockholm och det är jag fortfarande ganska sur över. Vi hade varit inne i affären hos en juvelerare i Gamla Stan. Jag dröjde mig med avsikt kvar ganska länge och efter ett tag gick hon mycket riktigt ut för att ta sig en rök. Då passade jag på att köpa ett bärnstenssmycke. Jag ville ju inte betala det framför ögonen på henne. När vi kort därefter satt på en bänk gav jag henne smycket. Och hon frågade om jag hade betalat det ... Och fast jag bekräftade det, gick hon tillbaka till affären för att kolla. Jag vet inte, vad hon sa eller frågade därinne, eftersom jag satt kvar och var förbannad. Hon hängde bärnstenen i alla fall kring halsen sedan.
Vi åt hos den österrikiska krogen "Zum Franziskaner" nere vid Skeppsbron, men i gamla stan hittade vi också en argentinsk restaurang. Där förtärde vi en "asado", alltså en jättestek, som är typisk för Argentina.
En av eftermiddagarna träffade vi också Roland, samt Gunnar och Gunilla på en ölkrog.
Vi skiljdes som vänner på flygplatsen, utan några löften, men i förvissning om att det sista ordet ännu inte var sagt på ICQ och att vi skulle fortsätta våra samtal. Som helhet sett kände jag mig ganska nöjd med hennes besök. Vi hade haft rätt roligt tillsammans och mycket att tala om allt möjligt. Ciela var en världsöppen och allmänbildad kvinna, som kunde prata om mera än skit om andra. Och bara det är ju ett plus.
Även denna sommar fyllde jag år, 52 närmare bestämt. Det lustiga var, att jag kände mig gammal då. Ha! Jag hade ingen aning om vad som komma skulle! Allvarligt talat, jag trodde ju inte att jag skulle ha några av mina bästa år framför mig.
Lena fortsatte att utveckla sitt sinne för färg och form. Undrar om det är hennes österrikiska påbrå, som lät henna använda spiralformerna. Det är ju konstnären Friedensreich Hundertwasser, som hade lyft upp spiralen till konstform ...
Intressant är också att det finns en första antydan till hennes personliga namnteckning.
Gunnar var mindre konstnärlig, men nog så talande, när han satte tre utropstecken på ett vykort. På framsidan fanns en bild av fläsklägg och öl från Schweizerhaus i Wien, där han och Gunilla traditionsenligt hade spenderat någon kväll, när de var i Wien. Det är väl en av de få traditioner, som Gunnar är intresserad av att föra vidare ... På hemmaplan spenderade vi åter en hel del tid på cykelsadeln.
Peters och Lenas största bedrift den sommaren var att cykla fram och tillbaka till Sala Silvergruva på samma dag. Här hemifrån räknat är det väl i det närmaste tio mil. Barnen klarade det galant, även om Lena ju bara var tolv år ännu.
Som jag nämnde förut, var Graciela bland annat också innehavare och ansvarig utgivare för en veckotidning, "Estrategas". Hennes besök i Sverige resulterade ganska omgående i en artikel i tidningen. "Kan vi imitera Sverige?" eller mera fritt översatt: "Kan vi ha Sverige som förebild?" Artikeln handlar om att det finns tio gånger så många trafikolyckor i Argentina som i Sverige. Hon förordar bättre utbildning, bättre kontroll och hårdare straff som medel för hur man ska kunna uppnå bättre trafikvett i Argentina.
Ciela var även en mångbegåvad kvinna. Jag hittade ett självproducerat vykort från henne, där framsidan utgjordes av en egen målad bild av en blomstervas.
Och när vi ändå pratar om kreativitet och sköna konster, så hittade jag ett brev från Poetry.com i mitt arkiv.
Ja, jag har ett svagt minne att jag skickade in en dikt till tävlingen, "North American Open Poetry Contest", som de anordnade, men jag kan med bästa vilja inte komma ihåg, vilken dikt det var. Jag har ju aldrig skrivit någon dikt med engelska som originalspråk. Därför måste det ha varit en översättning från tyska eller svenska.

Jag tror också att jag skrev översättningen på hexameter och att det nog var därför jag kom med i deras urval. Mitt verk skulle också tryckas i en samlingsbok (som de naturligtvis ville att man skulle köpa). Men jag var mest intresserad av priserna, boken fick vara. Och priserna kom tyvärr inte heller.
Poetry.com finns förresten kvar på nätet. Jag kollade nyss, men även där har min dikt försvunnit nerför glömskans flod. Det finns dock en hygglig samling av poesi, även internationell sådan, med namn som Lorca, Goethe, med många fler - men det mesta är naturligtvis översatt till engelska, vilket ju aldrig kan bli lika bra som originalet.
Slutligen har jag några sammandrag från denna höst, som visar, hur samhället fungerade på den tiden. Hos Willys kunde jag redan handla med mitt VISA-kort, även Pizzerian La Siesta tog kort, men de många kontantuttagen visar, att det inte alls var speciellt vanligt med möjligheterna till kortbetalning. Inte fanns det någon internetbank heller, utan man betalade räkningarna med postgiro.
Den andra sammanställningen är från Telia och visar en förteckning över mina telefonsamtal under några dagar. Internetuppkopplingen betalade man ju per tidsperiod och även om det inte kostade skjortan, var jag benägen att koppla upp mig under lågprisperioden, mellan klockan 18.00 och 09.00, då det bara kostade hälften. Lördag-söndag var det lågpris hela dagen. Timpriset låg på knappa sex kronor.
Förteckningen visar också att jag redan då spenderade tre, fyra timmar om dagen till att jobba eller surfa på nätet. Att jag gick in flera gånger om dagen, berodde på att jag så snabbt som möjligt ville lägga ut nya sidor, som jag hade skrivit till min Netshop.
Den sista anmärkningvärda förändringen var att jag blev utesluten ur A-kassan på grund av min bristande betalning.
Det hade dock helt och hållet varit min avsikt, ty vad skulle jag med A-kassan till, när jag hade fått pension.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


18.3.2021 by webmaster@werbeka.com