DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Gammalt och nytt


Den sjätte januari såg det ut så här, när jag tittade ut från mitt köksfönster. Jag var glad att jag numera i viss mån fick bestämma själv om jag kunde stanna hemma tills det blev bättre väder.
Vid den tiden brukade också kravet på årets återbetalning av studielånet dyka upp i brevlådan. Nu hör det väl till att jag i början ansökte om uppskov, innan jag fick en någorlunda fast inkomst och att jag även gjorde de möjliga barnavdragen från återbetalningsskyldigheten.
Och visst, knappa fyratusen på ett år var inte oöverkomligt. Å andra sidan var det trots allt nästan en halv månadsinkomst för mig. och då är det inte så konstigt att man funderar över nyttan, som ens studier har fört med sig.
På ett personligt plan är jag naturligtvis jättenöjd både över kunskapen som jag fick under studietiden, liksom även över tiden i sig med alla fester och kompisar och livslusta. Men krasst ekonomiskt sett var det ett slöseri, eftersom jag aldrig fick användning för min lärdom i arbetslivet. På tal om arbetsliv fick jag hos försäkringskassan reda på att jag trots min förtidspension fick jobba upp till åtta timmar i månaden. Därför återupplivade jag mitt företag, åtminstone på papperet. Jag tror nämligen inte att jag någonsin deklarerade för någon inkomst. Det lilla jobb jag gjorde gick ju över kulturföreningen. Men det kostade ju ingenting att ha företaget och man kunde ju aldrig veta.
Vintern är absolut inte min årstid, men det fanns andra, som var begiriga efter att få uppleva mycket snö. Därför dök Ciela upp någon gång i februari - och ja, det fanns snö, så det räckte. Jag hade återigen erbjudit henne att bo hos mig, hon kunde ju få ett eget rum i barnkammaren.
Men nej, det dög inte nu heller. Hon tog in på Stadshotellet. Eftersom vi ändå var tillsammans det mesta av tiden innebar det att jag behövde ta bussen ner till stan och hon en taxi ut till mig. Det var inte bara slöseri med pengar, utan även med tid. Dessutom motsvarade det inte alls mina föreställningar om hur en relation skulle fungera.
Ciela hade även presenter med sig. Här stoltserar Peter i argentinska fotbollslandslagströjan. Jag fick ett Mate-Set och och ett halvt kilo av torkat Mate-te. Plantan innehåller en del koffein och hjälper därför att höja koncentrationen, när man är trött. Theophyllinet i plantan vidgar andningsvägarna och hjälper mot astma. Dessutom sägs mate ha en mängd andra hälsofrämjande verkningar, men dessa är inte vetenskapligt bevisade. Dock är tillredningen av teet en nationell specialitet.
Ciela insåg ganska snart att det är kallt på vintern och att det då finns ännu mindre att göra i Västerås. Vi åkte för all del till djurparken i Eskilstuna och frös näsorna av oss. Hon föreslog att vi skulle träffas i Wien nästa gång. Och det är klart, det hade jag inte alls något emot. Där fanns det också tillräckligt mycket att se.
En dag berättade Lena glädjestrålande att hon hade blivit skolmästare i pingis. Visserligen på en mellanstadieskola, men hon slog ju ut alla grabbarna där också. Jag blev givetvis glad, för jag hade under något år innan hyrt ett pingisbord på Sportcenter här i närheten. Barnen och jag tränade en timme där varje fredag. Jag minns inte exakt hur det var, eftersom det kom så mycket skit från deras mor - jag tror att det var för besvärligt för henne att skjutsa barnen de veckosluten, som de inte skulle vara hos mig. På så sätt tog även pingisen slut så småningom. Men träningen hade ju i alla fall räckt för att Lena skulle vinna skolmästerskapet. Titta förresten på hennes vänstra hand, hur den styr in bollen i rätt riktning ...
Det blev ett nytt kylskåp denna vår, eftersom det gamla hade börjat låta som ett flygplan vid starten. Intressant är att priserna på enkla kylskåp snarare har gått ner und de tjugo åren sedan dess. Men sen är ju kylskåpet den enda investeringen jag har gjort i lägenheten, sen jag har flyttat in, om man bortser från att det blev en ny bokhylla ungefär vartannat år ... Badrummet renoverades också, men det stod HSB för.
Naturligtvis har lägenheten blivit rätt sliten under all denna tid. Men jag har alltid dragit mig för allt bök, som en renovering skulle innebära. Dessutom vantrivs jag inte heller. Visst, grejerna är gamla, men det är ju jag också. Och har vi trivts ihop så länge, så ska det väl gå några år till, antar jag.
Det finns förstås en sak till, som har förnyats regelbundet. Det är datorn och allt tillbehör. Men där har det funnits en utveckling, som man bara måste hänga med i. Denna vår kom det en annan nyhet genom bostadsrättsföreningens försorg. Vi fick bredband.
Det var skönt att slippa modemet, med vilket man måste ringa upp varje gång man ville komma ut på nätet. Även det var åtskilligt dyrare för två decennier sedan. 526 kronor i månaden är rätt häftigt. Idag kostar ett snabbare bredband hos samma bolag bara drygt hälften.
Renate brukade komma till mig på lördagarna, då Peter och Lena var här. Här kommer ett klipp från filen med hennes uttalanden, som jag har antecknat lite då och då.
23.2.2001
Sen en tid tillbaka har Renate börjat övernatta hos mig från fredag till lördag de veckorna, som Peter och Lena är här. Nu inför sportlovet är de här en hel vecka, och Renate funderade på att stanna längre. Så hon förklarade för Anita: "Vet du mamma, jag behöver lite semester från dig!"
Som en överraskning kom det ett meddelande om att bouppteckningen efter min far var klar och att jag hade fått ytterligare en mindre summa, som hade satts in på mitt konto i Österrike. Det mesta av de kontanta medlen hade min far ju delat ut personligen till barnen och mig, när vi firade honom på 80-årsdagen.
På tal om jämna födelsedagar hade Gunnar blivit trettio år och det blev en släktträff hos honom och Gunilla i Fisksätra, utanför Saltsjöbaden, dit de hade flyttat för något år sedan. Som tur var (för mig), var det bara ett kortare mellanspel, innan de flyttade tillbaka till Västerås. Sedan var det i alla fall lite lättare att träffas.
Med hjälp av mitt oväntade arv, beslutade jag om en extra resa till Wien. Visserligen hade jag planerat en sådan redan till hösten, dels för att möta Ciela i Wien, dels för att sedan spendera någon tid hos min bror, som länge hade tyckt att jag skulle besöka dem under lite längre tid. Men jag tyckte nog att jag borde ta med Renate på fler utlandsresor. Och eftersom hon gärna ville vara tillsammans med båda sina föräldrar, bjöd jag med Anita också. I eftertankens kranka blekhet kan jag bara konstatera att det förmodligen hade varit bättre, om jag hade åkt med min dotter ensam. Men därom senare.
Vad beträffar Anita, så var vi ju sedan länge bara kompisar. Men jag hade inte glömt att hon lojalt hade sagt upp sig på Studiefrämjandet, när man myglade ut mig, därför hade jag hela tiden en känsla av medansvar. Hur som helst kunde jag inte ta med dem på höstens resa, därför beslutade jag att åka två gånger.
Det hade dessutom fördelen att jag då kom till Wien högst inofficiellt och att vi därför skulle slippa alla släktbesök, som ju var oundvikliga när alla visste om att jag skulle komma till Wien. Och det fanns säkert roligare saker för Renate än att sitta av en mängd tjatiga vuxenkvällar.
I vanlig ordning började jag förbereda relevanta tågtider och kunde konstatera att man numera inte bara kunde hitta allt på internet, utan att man även kunde skriva ut det prydligt på datorn.
I mina annaler har jag sparat en mängd uttagskvitton från bankomater och övriga maskinella kvitton. Men jag upptäckte att färgen bleknade fort. Det går att återskapa någorlunda med hjälp av datorn, därför kunde jag få fram priset för tågresan. Det var dyrt för två vuxna och ett barn. Idag skulle man väl bara betala drygt hälften för en flygresa.
Jag har förresten ännu ett bra exempel på SJs excellenta kundservice.
Att beställa ett häfte med aktuella tågförbindelser i juli, när många semestrar redan är över, har ju knappast något större värde. Jag vet att jag är gnällig, men jag har nog inte företagit någon längre resa med SJ, som inte krånglade till det på något sätt. Om någon undrar varför jag behövde en sådan broschyr, när jag ändå hade allting utskrivet på datorn, så är det så att man ibland vill ändra sina planer under resans gång, eller att man blir tvungen genom förseningar. Därför är det ett viktigt underlag, som gör att man slipper stå i kö för information och liknande.
I Österrike hade jag hittat ett bra ställe att övernatta på, där vi alla tre fick rum och frukost för ungefär 400 kronor natten.
Det blev en bra semester utan familjära förpliktelser. Vi gjorde det som vi tyckte var roligt. För Renates del var det naturligtvis Prater. Hon var kanske lite för gammal för att åka båt, det var nog häftigare att sitta på en levande häst och gå runt några varv. Det jag kommer mest ihåg var att jag åkte Dizzy Mouse tillsammans med Renate, ett slags enkel berg- och dalbana, men med tvära svängar.
Jag hör fortfarande nioåringens glädjeskrik, varje gång en kurva ökade centrifugalkraften. Riesenrad var ett annat måste, för att kunna visa min dotter hur staden såg ut ovanifrån.
Det blev fler tillfällen att åtminstone titta på hästar. Fast dessa var nog mer intressant för mig än för Renate. Travet i Baden hade blivit en tradition, så god som någon annan. Och det var en av de få gångerna, då jag lämnade travbanan med en liten vinst.
Sist, men inte minst, blev det konsthistoria också, för att få med lite kultur från semestern, vilket inte minst Anita uppskattade. Konsthistoriska museet, ett av de finaste i världen, tack vare Habsburgernas samlingar, var ett givet besök, men vi tittade också på utställningarna i Belvedere, med modernare konst, som Klimt och Schiele. Intressant är, att det på inträdesbiljetten anges priset inte bara i Schilling, utan även redan i Euro. Ett bra sätt att vänja befolkningen vid omställningen, som skulle komma till årsskiftet.

Och sedan var det åter en gång dags för att återvända. "Tågledsagaren", som den tyska beteckningen heter, låg som vanligt på varje säte, så att man kunde följa med på resan. Man kunde se var och hur länge tåget stannade, och se tiderna för sina anslutningståg från varje station. Den täckte givetvis hela resan från Wien till Berlin, även om jag bara visar den tjeckiska delen här intill. På sätt och vis är ju detta också kulturhistoria ...


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


31.3.2021 by webmaster@werbeka.com