DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Gott och blandat


Kallelsen till tandläkaren är inte så spännande i sig. Det finns dock några saker att nämna om just tandläkaren. Han hette Staffan Ahlstrand och han var samma årgång som jag. Han var inte någon vanlig tandläkare, han var en trollkarl. Han jobbade bort min paniska rädsla för tandläkare, när jag först kom till folktandvården och därmed till honom på 70-talet. Han skötte mina tänder föredömligt, så att än idag alla tjugosju, som jag har kvar, är mina egna. Han öppnade egen praktik nere på stan så småningom. Jag följde självklart med dit. Idag är han förstås i pension sen några år tillbaka. Tack för allt, Staffan.

Sköterskan hade bokat min besökstid till 7.30 på morgonen. Hon måste ha varit ny, eftersom efter ett tag visste alla att jag inte var i tandläkarform på förmiddagen.
Men nu till saken. Jag tog med kallelsen för att det finns frimärken på den. 3:90 plus 0:60 närmare bestämt, alltså 4:50 totalt. Idag skulle detta porto gå på tolv kronor, nära nog tre gånger så mycket, sålunda.
Från nästan exakt samma datum är Alectas uppgift om min tjänstepension. Jag vet att den är löjligt liten. Det är ytterligare en sak, som jag kan tacka Studiefrämjandet för.
De betalade nämligen inte in någon ITP under mina första tio år där. Men det är återigen inte det jag vill visa här. Utan jag vill visa att jag för nästan tjugo år sedan skulle ha en tjänstepension på 963 kronor i månaden. När frimärkena har gått upp till det nästan tredubbla, så borde pensionen rimligtvis också göra det, eller hur? Den borde alltså vara omkring 2500 kronor. Med facit i hand vet jag idag att min tilläggspension uppgår till - hör och häpna - 1230 kronor. Det är äckligt att se hur illa försäkringsbolagen bedrar folk!
Samhället ville kommunicera med mig på andra sätt också. Man byggde om centrum i Västerås, så att det blev mera fotgängarvänligt. Trafiken bannlystes förutom bussar och taxin, medan gångvägarna breddades och till och med fick en och annan sittbänk, om man skulle tröttna efter alla inköp i affärerna.
Även min åsikt efterfrågades av länsblaskan. Och eftersom jag är fotgängare, kunde jag väl inte tycka annat än att det skulle bli bra. De kunde ha tagit ett bättre kort, men jag har alltid tyckt att utsagan är viktigare än utseendet ...
Fast även högre makter än en enkel landsortstidning ville få kontakt med mig. Som speciell uppmuntran hade man i brevhuvudet klistrat in ett foto av en någorlunda snygg kvinna. Jag tycker dock att hennes hår är lite väl tillplattat. Men som utrikesminister vill man kanske visa lite stramhet bland alla kollegor?
Hur som helst, jag skulle få göra min stämma hörd, när det gällde sammansättningen av det österrikiska parlamentet. Det jag framför allt reagerade mot, det var att hon lät en hel del partipolitik flyta in i brevet, som i övrigt handlade om hur man skulle gå tillväga, för att få röstkort. Med det kunde man sedan åka till ambassaden i Stockholm och avlägga sin röst. I det läget tycker jag att utrikesministern är representant för staten och inte partipolitiker.

Och när vi ändå håller på med myndigheter, fick jag även ett brev från migrationsnämnden. Det var dags att få mitt permanenta upphållstillstånd förlängt och instämplat i passet. Migrationsnämnden är ju än idag inte känd för sin smidighet, men man borde ändå ha hängt med och vetat att EU-medlemmar fick röra sig fritt inom EU, utan att behöva några tillstånd eller stämplar. Jag antar att alla andra utlänningar också fick samma meddelande.
Vilket var slöseri med både arbetstid, porto och framför allt skattepengar. Men logik är ju ännu idag inte någon styrka hos dem.
Nästa händelse var att min yngsta dotter fyllde ett decennium. Renate var en mycket duktig flicka i alla avseenden utom ett. Skolan klagade på att hon var dålig på att räkna. Nu är räkningen inget favoritämne hos hennes mor heller, därför fanns det väl inte den nödiga uppmuntran hemifrån, antar jag. När jag fick veta det, ville jag givetvis ändra på det, eftersom det är viktigt att kunna räkna. Det är inte svårt heller. Man behöver bara kunna multiplikationstabellen, precis som man måste känna till bokstäverna för att kunna läsa. Multiplikationstabellen är långt ifrån så jobbig, som folk gör det till. Visst, man måste lära sig ett fyrtiotal resultat, eller produkter, som det heter på mattespråk. Fyrtio? Ja visst, eftersom 4 gånger 7 är lika mycket som 7 gånger 4. Där faller hälften bort. Om man sen räknar bort alla multiplikationer med 1, faller det ytterligare tio bort. Men resten måste man träna, där finns det inga genvägar. Det finns ett mycket enkelt sätt att lära sig grunderna. Vi fick göra det, när jag gick i skolan. På så sätt lärde vi oss inte bara räkna, utan vi behövde sedan aldrig sätta något "i minne" vid uträkningen.
Man tog alltså ett valfritt, inte för högt tal och multiplicerade det med två. Resultatet tog man gånger tre. På så sätt gick man till nio. Det resultatet dividerade man med två, sen med tre, och så vidare, till nio. Det fanns flera fördelar med det. Man behövde aldrig "ställa upp" något i en division, utan kunde räkna allt i huvudet. Och när man hade gjort allt, slutade man på samma siffra som man började med. Så enkelt kunde man kolla själv om man hade räknat rätt.
Nu ville jag inte göra det för svårt från början, därför föreslog jag att Renate bara skulle räkna till sex och skippa divisionen. Om hon gjorde två sådana om dagen skulle hon snart se att det inte var så svårt. 4 x 2 = 8 x 3 = 24 x 4 = 96 x 5 = 480 x 6 = 2880. Det behövde inte ta mer än tio minuter, inte ens i början. Eftersom jag visste att mina ord inte gällde, försäkrade jag mig både med Renate och Anita om att det var o.k. Jodå, Renate skulle göra det och Anita skulle se till att hon gjorde det.
När jag efter någon dag kom förbi igen, frågade jag hur det gick med räkningen. Renate hade inte gjort något. Jag frågade alltså Anita, varför hon inte hade gjort det.
"Nej, hon tyckte att det var för jobbigt", svarade hon.
Jag satte på mig kläderna, smällde igen dörren och gick hem. Jag är fortfarande förbannad. Inte på Renate. Det är logiskt att barn drar sig, om de bara kan. Men det var banne mig även hennes mors ansvar att hon lärde sig. Dessutom var det ju en hur tydlig signal som helst till Renate, att hon inte behövde bry sig om vad jag tyckte. Men vad skulle, vad kunde jag göra mera? Och jag mindes alltför väl hur det hade gått med Peter och Lena.
Efter någon månad träffade jag Renate när jag var på väg till affären. Hon tyckte att jag skulle komma och fika igen, som förut. Jag gjorde det, men förhållandet till Anita har varit rätt frostigt sedan dess. Dessutom fick Renate nycklarna till min lägenhet och fick själv komma, när hon kände för det. Något som hon också gjorde sedan, lite då och då.
Jag funderar ibland om det verkligen är så många män, som inte bryr sig om sina barn. Eller om detta påstås av just de fruntimmer, som driver iväg karlarna - i feminismens namn?
Gerti hade en bekant, som ville öppna en website om sin verksamhet. Hon föreslog mig. För oss hade det fördelen att jag måste åka till Österrike en gång till, för att personligen prata om det, samt för att ta några foton, som jag kunde använda på sidan. Givetvis blev jag också bjuden till en modevisning, som hölls just då.
Och vem kunde säga nåt om att jag även tog bilder, som jag inte använde sedan ...? Här ovan finns ett exempel. I övrigt var det naturligtvis ett gyllene tillfälle för Gerti och mig att träffas under två dagar. Hon hade några kundbesök på programmet den ena dagen, men hon sa att jag kunde följa med henne. Jag tyckte att det var smått vansinnigt att folk skulle se oss för mycket tillsammans. Men hon skrattade bort det och tyckte att vi i alla fall inte hade så mycket tid att umgås i verkligheten. Hon presenterade mig sedan som kollega. Det syns på den vänstra bilden att jag heller inte alls mådde dåligt av att få några fler timmar tillsammans. Men ingenting varar för evigt och jag satt på tåget tillbaka alldeles för tidigt, tyckte vi båda två.
Väl hemma igen hade jag mycket att göra, dels måste jag sätta upp den nya hemsidan och dels på mina egna sidor skriva om alla sommarens begivenheter. Explosionen i Netshopen syns tydligt i diagrammet, som jag skickade ut till mina kunder.
I det här fallet gällde det Björnögården. Den röda stapeln var det senaste årets resultat, den gröna visar resultatet året innan. Visst var det här ett extra bra resultat, men så hade jag också fått en länk från kommunen till mina sidor om Västerås. Överhuvudtaget var denna tid den allra bästa, vad beträffar besök på mina sidor. Jag var ju relativt tidigt ute på nätet med dem.
Dessutom handlade de om många olika ämnen. Den som letade i en sökmaskin fick långt ifrån lika många träffar som idag. Då var det bara logiskt att det var flera, som kom och läste mina artiklar. Men ju fler som satte up egna hemsidor och ju mer kommersialiserade sökmaskinerna blev, desto längre bak hamnade jag i dem. "Money talks" även här och blåögda idealister är inte så efterfrågade. Dessutom handlade det i dubbel bemärkelse om pengar, för att jag hade helt enkelt inte råd att kosta på mina sidor lika mycket som ett storföretag eller en kommun.
Den andra händelsen var långt mindre trevligt. Det högg till i ryggen, när jag klev upp en morgon. Nå ja. Det gör ont, men det hade hänt förr och det skulle gå över på några dagar. Så när jag hade släpat mig till toaletten och skulle resa mig därifrån, högg det en gång till. Och nu strålade det ner i benet, ända till tårna. Jag minns inte, hur jag klarade av att komma till soffan. Efter två dagar, då det knappt hade blivit bättre, ringde jag till vårdcentralen. Där var det någon sjukgymnast, som talade om att jag hade klämt en nerv och att det skulle ta lång tid, innan jag skulle bli bra. Han skickade mig till vattengympa.
Det var ju för all del en ny upplevelse, inte alls otrevligt, i kroppstempererat vatten. Fast det hjälpte inte heller nämnvärt. Klart, allteftersom blev det bättre trots allt, men det tog två år, innan jag var helt återställd.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


16.5.2021 by webmaster@werbeka.com