DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Massförintelsevapen


I mars började George W Bush och Tony Blair från Storbritannien sitt privata krig mot Irak. FNs säkerhetsråd hade inte tillstyrkt detta "preventivkrig", som George "Dabljo" Bush behagade kalla det för. Jag undrar ännu idag, varför varken han eller Blair hamnade i Internationella domstolen i Haag ...
Anledningen till kriget angavs med att Irak skulle äga massförintelsevapen. Det hittades inga sådana och världen förstod rätt snabbt att det istället var Iraks olja, som de två krigshetsarna hade varit ute efter. Jag ska inte närmare gå in på okkupationsmakternas grymhet mot lokalbefolkningen - det bara är så att soldater blir till vilddjur, när de hamnar bland "fienden".
Personligen hade jag klart tagit ställning emot detta amerikansk-engelska överfall och brott mot folkrätten. Jag försökte framföra mina synpunkter, bland annat i Netshopen, men naturligtvis till ingen nytta. Folk i min omgivning kunde inte bry sig mindre om vad som hände långt borta i Irak. Hälften tyckte dessutom att det som skedde måste vara rätt, eftersom USA stod bakom ...
Och visst, det hade ju gått ett decennium sedan USA bombade halva Balkanhalvön för att få Serbiens Milosevic och några krigherrar till domstolen i Haag.
Då hade det varit några fler, som hade tyckt att USA inte skulle bland sig i Europas angelägenheter. Men det hade man ju redan glömt.
Något som jag inte kommer att glömma, det är två bilder från TVs barndom och Vietnamkriget. På den tiden hade man inte för vana att varna tittarna "för obehagliga bilder". Nåväl, dessa bilder sitter fortfarande kvar på näthinnan. Dels den nioåriga, nakna, brinnande flickan, som rusar mot TV-kameran, efter att ha blivit träffat av napalmkrevader. Och dels soldaten, som ledde en guerillakrigare fram mot kameran, satte pistolen mot dess tinning och tryckte av.
Egentligen borde man visa dessa bilder dagligen - utan förvarning. Då skulle folk kanske vakna och inse, vilka grova brott ett krig medför, oavsett vem som för det.
Att man nu under Irakkriget kom på att en helikopterbesättning tävlade i prickskytte mot en grupp civilbefolkning, gjorde saken inte bättre. Ingen av dem hamnade i domstolen i Haag, eftersom USA har ett specialavtal med Västvärlden, att deras soldater inte får ställas inför Internationella domstolen. Hur i helvete nu någon någonsin kunde gå med på det?
När jag ändå håller på: jag anklagas ibland för att vara ryssvänlig. Fel. Sovjets inmarscher i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968 är lika förkastliga, som USAs alla krig i världen. Att man, liksom i Ukraina, passivt stödjer sin egen, etniska befolkning - det är inte bra, men man tar trots allt inte aktivt del i stridigheterna. I motsats till USAs i högsta grad aktiva inblandning, fördelad över hela världen.
Däremot står jag fast vid att inte bara Rysslands, utan hela det forna östblockets kultur står högt över den massproducerade film- och musikindustrin, som USA lyckliggör oss.
Helt oavsett dessa ohyggligheter längtade jag efter Gerti. I slutet av mars köpte jag därför en tolvdagars interrailbiljett och åkte till Österrike igen. Visst, det var inte så lätt för Gerti att komma ifrån, bara för att jag fick för mig att hälsa på. Vi träffades ju för all del, men bara kort tid. En gång när jag var på väg till Wien och en gång när jag åkte tillbaka. Jag förstod väl att det var mycket värre och inte minst mycket mera stressigt för henne än för mig.
I Wien hade jag en dispyt med min bank. Jag fick ju av och till en betalning av Gerti för mina artiklar, som hon fortsatte med att be mig om att skriva. Det är klart att hon skickade pengarna till mitt österrikiska konto, alltså en inrikesbetalning. Banken drog i alla fall närmare hundra kronor per transaktion. Det tyckte att jag var som att behandla en utlandskund. Nåväl, det fanns en lösning på det också. Jag bytte bank och angav adressen till Margit, min fars fru. Slut på problemet.
I Wien träffade jag Hedi under någon dag. Hon visste att man restaurerade Karlskyrkan och att man därför hade ett enastående tillfälle att se freskerna i taket på närmare håll, för att man hade monterat in en hiss i byggnadsställningarna. Mer om kyrkan och takmålningarna finns på mina sidor i Netshopen, nämligen här.
 
Jag har ett speciellt förhållande till denna kyrka. Dels tycker jag att den är ganska snygg, dels var den ett av mina motiv, när vi skulle ta bilder om Wien, inom ramen för fotoundervisningen på yrkesskolan. I mina ögon blev bilden så bra, att jag tillverkade en förstoring av den. Tyvärr har denna förstoring under årens lopp gått sin egen väg. Här ovan till vänster finns en digitalkopia av originalet och till höger samma motiv från nyare tider. Det är samtidigt av historiskt värde, att se hur omgivningen har förändrats.
Hedi är också en ytterst praktisk lagt kvinna. När jag ändå var där, passade hon på att frakta bort sitt gamla kylskåp, och det var jag ju lämpad för, tyckte hon.
Samtidigt upplevde jag en smärre chock, när det började snöa. Det var ju april och det var i Wien. Det var vid den tiden vi flyttade ut till sommarstugan, när jag var barn!
Fast det hänger kanske ihop med en annan iakttagelse, som jag har gjort på senare år. Jag tror nämligen att årstiderna håller på att förskjutas. Hösten blir allt varmare, det snöar knappt alls före jul längre, här i Västerås, medan våren låter vänta på sig. Som i år, då vi i slutet av maj har haft en helg, då man kunde gå utan jacka. Jag vill inte spekulera i orsaken till det, men jag tycker att det är uppenbart att det händer något.
Jag åkte närmast skytteltrafik till Österrike under det här året. När jag var hemma, skötte jag bland annat mina läkarundersökningar.
I det här fallet visade de att jag skulle överleva ett tag till (även om arbetsprovet var en aning gammalt. Karim Janzi var en jättebra läkare, men tangentbordet hörde inte till hans närmaste vänner ...) Eftersom det inte var något fel på mig, var jag tre dagar senare åter på väg söderut.
Jag åkte ännu en gång på en interrailbiljett, eftersom den gav mig friheten att gratis åka kors och tvärs genom Österrike. Gerti hade ju förra året visat mig en del av landet, som jag inte alls hade varit bekant med - och jag tänkte fördjupa mina kunskaper om dessa landsdelar. Sorgligt är bara att biljetten till Köpenhamn tur och retur, trots femtio procent rabatt, kostade hälften så mycket som 3 veckors Interrail.
Jag åkte först till Wien, eftersom Hedi tyckte att vi skulle kunna gå på upptäcksfärder tillsammans igen. När jag talade om för henne att det var lite väl dyrt att ligga ute på hotell under så lång tid, hade hon vänligheten att erbjuda mig att bo hos henne. Det kunde jag givetvis inte säga nej till och som bilden visar, trivdes jag nog rätt bra dessutom.
Ett av Hedis specialområden är Zentralfriedhof. Det är en av Europas största kyrkogårdar, där det ligger runt tre miljoner gravsatta. De flesta är givetvis vanliga dödliga (förlåt vitsen), men där finns också en mängd hedersgravar för mer eller mindre kända personligheter. Det är inte alla, som verkligen ligger där, en del av "gravarna" är bara minnesstoder. Det gäller till exempel Mozart, detta geni, som dog utfattigt och begravdes någonstans, som ingen kommer ihåg. Andra hade begravts på diverse andra ställen, men exhumerats och flyttats till Zentralfriedhof. Åter andra, som Österrikes presidenter, har en egen rondell framför kyrkan, där de hamnar allteftersom. Allt detta gör att Zentralfriedhof hör till stadens sevärdheter och därigenom lockar en mängd turister dit. Och i Hedis fall finns det väl ingen celebritet som ligger där, som hon inte känner till. Därför var det ett måste, att vi också åkte dit, trots min inneboende aversion mot kyrkogårdar.
Jag menar, jag behöver ingen gravsten för att minnas dem som jag vill minnas. För mig är det mycket viktigare att kunna minnas dem när som helst och inte för att jag nån gång om året sätter en blomma på en grav. Jag tycker nog också att det är viktigare att folk vet vad Beethoven gjorde, än att de står framför en vacker gravsten och inte vet vem han var.
Men jag vet ... jag tycker inte alltid som alla andra. Ganska sällan faktiskt, om jag ska vara ärlig. Men inte alla har fått någon äregrav. Vivaldi dog i Wien och begravdes på en dåtida kyrkogård, där det idag istället finns det Tekniska universitetet. Där finns en minnestavla över denna begivenhet. Jag hade inte haft en aning om att Vivaldi vare sig hade varit i Wien eller avlidit därstädes. Men det gick inte en dag, då jag inte fick lära mig något nytt av min privata Wien-guide.
Som gentjänst tog jag med Hedi till Baden och travet där. Det hade istället hon inte upplevt tidigare.
Trots allt utbyte längtade jag efter att få träffa Gerti, som återigen hade lyckats med att hitta en vecka för oss tillsammans. Vi skulle träffas i Salzburg och därifrån skulle vi åka tillsammans till vårt "gömställe". Men jag kom en dag tidigare och hade sålunda lite tid för egna upptäckter. När jag den senaste tiden hade sett så många musikergravplatser, kunde det vara lika bra att fortsätta på det musikaliska temat. Mozart föddes ju i Salzburg, därför föll det naturligt att besiktiga hans födelsehus på Getreidegasse. Det är en riktig turistmagnet, trots att det för tillfället hade staplats upp en del skräp framför huset.
Inne i huset fanns det många mer eller mindre intressanta objekt, inte bara tillhörande lille Wolfgang, utan även pappa Leopold och syster Nannerl. Till exempel Leopolds - i egenförlag utgivna - violinskola trycktes 1756, med avbildningar baserade på fyra kopparstick. Sådana klenoder framkallar onekligen lite högaktning hos mig.
Undrar om "Dekalogin om Bernhard Kauntz liv och leverne" kommer att finnas på en USB-sticka på ett museum om 250 år?
Sedan var det äntligen dags. När vi ändå var i Salzburg skulle vi förbättra vår bildning och vandra upp mot fästningen "Hohensalzburg", för att få i oss lite historia och inte minst en bra vy över stan. Fram till 1803 var Salzburg under regentskap av ärkebiskopar ett eget furstendöme. Därför finns det ännu idag så otroligt många kyrkor i Salzburg. Sedan sekulariserades området och införlivades 1805 oblodigt till det Tysk-romerska riket, som Kejsar Franz  året därpå upplöste och istället grundade Kejsardömet Österrike. Och eftersom Salzburg hade varit under Habsburgarnas förvaltning mellan 1805-1806, var det naturligtvis ett argument i förhandlingarna med Kungadömet Bayern, som också var intresserat. Även Napoleon var inte helt ointresserad av att överta området. Men efter Napoleonkrigen kom det forna ärkebiskopsdömet slutgiltigt till Österrike.
 

Ett ord om väderläget på de två bildern ovan: det vänstra tog jag den dagen jag var ensam i Salzburg, det högra däremot nästa dag, när Gerti och jag var uppe i borgen.
Det blev återigen en underbar tid tillsammans, nästan en vecka. Vi hade även den här gången hyrt in oss på en frukostpension på landet, ganska avskilt från den övriga civilisationen. På dagarna gjorde vi utflykter, på kvällarna hade vi före de fysiska även mentala övningar. Jag har hittat en kladd från dessa dagar. I ett rutnät på 5 x 5 rutor skulle man fylla i bokstäver, så att de bildade ord. Man fick en poäng per bokstav i ordet, fick man ihop ett ord på fem bokstäver, fick man en bonuspoäng. Kruxet var att man skulle säga varannan bokstav, som båda måste använda. Jag brukar vara ganska bra på sådana saker, därför vill ingen spela med mig fler än några enstaka gånger. Men Gerti var ett tufft motstånd. Om man lägger ihop de tre försöken på bilden, förlorade jag faktiskt med en poäng.
Naturligtvis rusade tiden dubbelt så snabbt som vanligt under dessa dagar och Gerti måste alldeles för tidigt åka hem igen.
Jag hade någon dag kvar till hemresan och jag beslutade mig att spendera en dag i Linz. Det är ju Österrikes andra stad och jag hade hittills bara åkt igenom på min väg till Wien. På väg till Linz åkte jag förbi den karakteristiska Traunstein, som sticker upp i höjden en dryg kilometer från sjön med samma namn. Denna sjö är Österrikes djupaste med sina 191 meter och till ytan den fjärde största. Jag tog kortet genom tågfönstret på en sträcka som hela tiden får en att utbrista i ah! och åh! i olika tonarter.
På tal om sjön, så bildas den av floden Traun, som hade sitt ursprung i den lilla alpfloden, där Gerti och jag vadade upp till knäna under förra året. Traun rinner genom sjön och mynnar så småningom i Donau.
Där har den ett genomsnittligt utflöde av 135000 liter i sekunden.
Av någon anledning övernattade jag dock inte i Linz, utan i Amstetten, ungefär halvvägs mellan Linz och Wien. Jag minns inte, varför jag gjorde det, kanske för att jag antog att man skulle kunna övernatta billigare utanför en större stad. Jag åkte ju gratis på tåget med min interrailbiljett. I alla fall har jag bevis för att jag måste ha varit där, eftersom jag har kvar ett kvitto från en juvelerare. När jag såg kvittot, kom jag också ihåg att jag köpte örhängen till Renate där.
Nästa morgon åkte jag ganska tidigt till Linz, jag ville ju utnyttja dagen. Jag låste in mitt bagage i en lucka på järnvägsstationen och hade bara en plastkasse med mig, där jag hade kameran och andra saker, som jag skulle kunna behöva under dagen. Mitt tåg gick först sent på kvällen. Det blev en varm dag. Det blev till och med en mycket varm dag. Jag hade bara en kortärmad skjorta på mig, men att gå omkring mitt i stan gör det inte svalare precis. Så skjortan och jag var ganska snart genomsvettiga. När jag sedan kände att jag måste dricka någonting, sökte jag in mig på en skuggig uteservering och beställde en öl. Jag fick min öl, men jag tyckte att de tittade lite lustigt på mig. Ölet rann ner som ingenting, så jag tyckte jag skulle ha en till. Samtidigt var det mycket vätska och jag hade inte ätit något efter frukosten. Helt enkelt för att det var för varmt. Fast samtidigt ville jag ha något litet att tugga på.
Nu finns det någonting speciellt i Österrike, som kallas för "Salzstangerl". Det blir till " liten saltpinne" om man skulle översätta det.
Den består av vetedeg, som har rullats ihop och gräddats och som man sen har strött över lite grovsalt och kummin. Jag älskar dem, just för att jag inte kan få dem i Sverige. Dessutom var saltet viktigt efter all vätskeförlust. Men nu tittade serveringspersonalen inte bara, utan frågade vänligt, om man fick komma med notan. Jag blev först lite förvånad, men jag insåg ganska snart varför de reagerade på det sättet.
Här kom jag, genomsvettig, med en plastpåse i handen, som en annan hemlös, och försökte få några gratis öl och lite i magen, trodde de väl ... Som tur var kunde jag betala för mig. Ändå ska de ha beröm för att de serverade första ölet utan invändningar - av medlidande kanske, på egen risk.
På kvällen kunde jag sedan kliva på mitt nattåg mot Hamburg, där jag upprepade tillvägagångssättet från dagen innan och gick i skjortärmarna och en plastpåse i handen på upptäcktsfärd över dagen. Som tur var, blev det inte lika varmt. På senare tid hade jag varit så ofta i Hamburg, att personalen på järnvägsserveringen kände igen mig ... Därför kände jag också igen mig ganska väl, åtminstone i trakterna runt järnvägsstationen. På natten gick det vidare till Köpenhamn.
Men jag var ännu inte klar för att resa hem, jag hade ett ärende till. Jag skulle närmast till Halmstad.
Under några år hade jag spelat ett fotbollmanagerspel på nätet och bland annat skrivit en blog över "FC Kauntz" diverse framgångar och bakslag. Vi blev ett gäng killar, som gjorde lite mer av spelet än genomsnittet - därför föddes idén om att vi skulle kunna träffas. Och denna träff skulle bli nu i Halmstad. Vi var ett ganska stort gäng och det var roligt att få uppleva ansiktena bakom fotbollslagen. Vi körde någon typ av femkamp med minigolf och liknande och hade en fest på kvällen. Jag hade via turistbyrån fått tag i ett ställe att övernatta på.
Och när jag ändå var i Halmstad, skulle jag naturligtvis också titta på Carl Milles "Europa och tjuren", som står på Stora torg. (Det heter faktiskt så, utan bestämd artikel.) Verket är ju ett mytologiskt motiv, som påminner om hur prinsessan Europa lekte med sina tjänarinnor på stranden i Egypten, när de såg en ståtlig tjur skrida fram i sanden.
Kaxig var hon ju, Europa, så att hon gick fram till tjuren och smekte honom trots de andra flickornas varningar. Fast är man prinsessa, så är man. Europa blev allt modigare och till sist satte hon sig på tjurens rygg. Men då satte tjuren av, rakt ut i vattnet och simmade ändå fram till Kreta. I verkligheten hade nämligen de grekiska Gudarnas chef, Zeus, förvandlad sig till tjur, eftersom han fann behag i den ystra prinsessan. Och eftersom Europa var först att komma till Europa, heter Europa just Europa. Hon födde sedan tre lika mytologiska söner och på så sätt utvecklades de europeiska släkten.
Mot kvällen till följde sen sista etappen hem mot Västerås.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


2.6.2021 by webmaster@werbeka.com