DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När nu resan med barnen till Rom hade fått ett hastigt slut, funderade jag på alternativ. Jag kände mig ganska underlig inombords. Jag hade själv tappat lusten till att åka till Rom, det hade bara hjälpt till att påminna mig om eländet, som jag nyss hade gått igenom. Å andra sidan fanns det en viss trots där, så att jag i alla fall ville ut och resa. Mitt första alternativ var att ta med Renate. Men hon hade blivit mer och mer mammig, hon skulle inte åka, om inte mamma var med. Men nu hade jag ingen lust att betala hela Anitas semester en gång till, därför hittade jag en kompromiss. Jag föreslog att vi skulle åka till Hamburg några dagar, bland annat besöka Hagenbecks djurpark och ta en båttur i den stora hamnen. Men sen skulle jag åka vidare, medan Anita skulle ta sig hem tillsammans med Renate. Givetvis skulle jag betala även hemresan. Och här kom nästa överraskning. Anita sa nej, hon vågade inte! Hennes tyska var väl inte perfekt, men hon skulle klara sig bra. Jag sa att jag skulle se till att de hamnade rätt på tåget direkt till Köpenhamn och sen var det bara att byta till ett tåg hem till Sverige. Men hon vägrade. Visserligen hade vårt förhållande svalnat totalt, men jag skulle ju göra det för Renates skull. Då skulle hon väl också kunna ställa upp?

Fast hon ville kanske inte att mitt inflytande på Renate skulle öka? Det var ju "hennes" barn. Eller hade socialnämnden lyckats skrämma henne så mycket? Men inte då, då skulle jag väl åka iväg ensam. Jag berättade naturligtvis allting för Gerti under våra nattliga sessioner på chatten. Efter några dagar sa hon att hon skulle kunna ta sig några dagar ledigt hemifrån, så att vi skulle kunna träffas. Det hade jag givetvis ingenting emot. Dessutom talade jag om för Hedi, turistguiden i Wien, att jag skulle nog komma till stan och frågade, om vi inte kunde ses. Det kunde vi, tyckte hon. Och så bar det iväg. Det var en helt ny känsla att vara ensam på resan.

Att kunna slappna av helt, att inte ha ansvar för någon annan - det var en lyx, som jag inte hade varit med om på flera decennier. När jag inte behövde tänka på barns utfodring, deras toalettbehov, eller annat, hade jag även så mycket mera tid för egna reflexioner och nostalgier. Jag återupplevde min första resa, för trettiosex år sedan. Jag mindes känslan av Köpenhamns stora järnvägsstation, det var ju den största jag dittills hade sett. Visst, även Hamburg hade en stor station, men den var mera splittrad, stationshallen var inte så översiktlig som här. Vid överfarten med färjan från Danmark till Tyskland mindes jag när jag för första gången hade sett havet och hur spännande allting hade varit. Jag hade ju bara varit sexton år gammal.

Gerti visste att jag var en stadsmänniska, så hon tyckte att jag behövde andra vyer och föreslog därför att vi skulle träffas i Alperna. Vilken upplevelse det blev. Vildbäckar som störtade nerför bergssluttningen och djupa hemlighetsfulla sjöar - det var syner, som jag ännu inte hade upplevt i mina dagar.

Att vada upp till högst knädjup i en fjällbäck, som så småningom skulle växa sig till en riktig flod var förlösande i värmen. Småfiskarna, bara någon centimeter långa, pickade döda celler från benen helt gratis. Annars betalade folk dyra pengar för att få stoppa sina fötter i något akvarium. Det var inne då. Vår inkvartering var också utan anmärkningar.

Att åka upp på ett berg med en linbana och få en miniatyrvy över byn, som låg därnere vid sjön, var en annan upplevelse. Det var som att ha hamnat i paradiset, av flera själ. När vi fick tid över spelade vi stad-land-berg-flod, men med sjutton olika ämnen. Jag var van att vinna i sådana sammanhang, men Gerti bjöd på ypperligt motstånd. Det var i sanning några förtrollande dagar. När Gerti var tvungen att åka hem, beslutade jag att stanna några dagar till och utforska området ytterligare. Självklart ledde det till flera sidor i Netshopen, som sammanfattas under namnet för området: Salzkammergut. Där finns diverse intressanta artiklar, bland andra om salt, som redan utvanns för flera tusen år sedan på denna plats.

Man tror att saltfyndigheterna upptäcktes genom att djuren kom för att dricka i vattendragen där. De gjorde det för att saltet läckte ut från berget, tillsammans med vattnet. Sin blomstringstid fick stället under järnåldern på 800-talet före Kristus. Denna epok har gett namn åt ett helt avsnitt av tidig, europeisk historia - Hallstattkulturen. Det är rätt intressant att gå i de gamla gruvgångarna och veta att folk har grävt ur dem för flera tusen år sedan.

Fast jag var också i en riktig saltgruva, där det utvinns salt ännu idag. Där lärde jag mig det moderna sättet att producera salt. Man sprutar vatten i stenarna, för att laka ur saltet, som sedan hettas upp för att få bort vattnet igen, så att bara saltet blir kvar. Men jag har också sett Kejsare Franz Josephs sommarvistelse och varit på ett toalettmuseum, där man bland annat kan beundra bidén, som Kejsarinnan Sisi ägde på sitt slott i Grekland. Jag kan bara rekommendera både de historiska, som även de udda artiklarna på denna sida. Allt detta hann jag dock inte med under denna semester, utan jag åkte dit följande år igen, för att det fanns så mycket kvar att upptäcka. Ändå kände jag mig helt nöjd, när jag ställde kosan mot Wien. Det första jag gjorde där, var ett besök på ett internet-café för att sköta mina sidor och för att kolla posten. På den tiden gick det ännu inte att göra det med mobilen. Dessutom skulle det bli spännande att träffa Hedi. Vårt utbyte hittills hade ju främst hållits via e-mail och då mest om sevärdheter i Wien och om hur man skrev sidor på nätet. Vi var dock överens om att jag skulle höra av mig, när jag kom till Wien nästa gång. Första gången vi sågs var dock inte någon större upplevelse.

Det var inte otrevligt på något sätt. Men ett första möte med någon mer eller mindre okänd känns nog alltid lite tafatt och samtalet sprudlade inte direkt. Vi höll fast i våra säkerhetslinor, som var de ämnen vi redan hade pratat om i mailen. Men vi kom överens om att vi skulle träffas nästa dag och hitta på någonting tillsammans.

Och Hedi var bra på att hitta på. Det var egentligen otroligt hur många upplevelser vi kunde packa in i denna vecka. Vi började i Prater. Det var en bra idé eftersom det lättast blir en avspänd stämning där. Vi började med att spela bowling. Jag spelade där mitt livs sista, godkända serie och det måste jag ju spara för evigheten. Med tanke på att jag inte hade spelat på många år, var 185 fullt godkänt.

Dessutom fångade Hedi ypperligt bra min perfekta bowlingstil. Men hon var, som sagt, bra på att fotografera. Att spela minigolf under Riesenrad var heller inte helt fel under en dag, då vi skulle lära känna varandra. Vi blev kompisar ganska snabbt. Vi förblev det sedan utan att någonsin försöka inleda ett mera intimt förhållande. Hedi hade en dotter på fyra, fem år, Helene, men hon var hos sin far denna vecka. Helene var en söt och snäll liten tjej under alla år, som vi träffades.

Som jag också nämnde tidigare, var Hedi officiell guide. Det gjorde att hon kände till det mesta som gick att veta, även om mindre kända sevärdheter. Jag såg och lärde mig mycket nytt. Bland annat visade hon flera inneslutna gårdsplan, som utmärkte sig för sin bebyggelse. Systemet att ha en innegård, som omges helt och hållet av husen omkring, är något som man finner även i moderna kvarter. Man kan sitta ute, utan att vara direkt i trafiken, barnen kan leka utan livsfara och man kan träffa grannar under naturliga former. Jag tyckte att det var underbart att inte vara den som måste ta hand om andra, utan att själv bli tagen om hand för omväxlings skull.

Ett av mina finaste minnen från denna vecka - eftersom det handlar både om kultur och historia - är Schuberts "förtoning av dikten "Der Lindenbaum". Texten har skrivits av Wilhelm Müller i början av 1800-talet. Schubert har tonsatt hela diktcykeln, men "Der Lindenbaum" har blivit en folklig sång.

Mitt foto av linden är ganska unikt. Jag har letat på internet för att få lite bakgrund till sången. Och visst, minnesstatyn av Schubert - som sägs ha skrivit musiken just där - finns lite varstans, men jag har inte hittat någon bild, som också visar trädet och brunnen. Men de hör väl till i högsta grad. "Vid brunnen framför porten där står ett träd, en lind. Jag drömde i dess skugga så mången, ljuvlig dröm." (Min översättning av första strofen.) Den vidare texten handlar om att "jaget" måste ge sig iväg i vidriga förhållanden, men sedan på främmande plats minns lugnet, som fanns under trädet. En text, som jag utan större svårighet kan leva mig in i.

Hedi bodde ganska nära slottet Schönbrunn, Habsburgarnas "sommerstuga". Där hade jag förstås varit många gånger. Men även där kunde Hedi berätta saker, som jag inte kände till, balnd annat om statyerna i parken och den "gamla romerska" ruinen, som byggdes 1778 för att tillfredsställa Kejsarinna Maria Theresias romantiska ådra.

För att rädda lite grann av dess heder, måste sägas att det finns en äkta förebild, nämligen Vespasianus och Titus tempel, som ju byggdes under första hundratalet av vår tideräkning. Men i slottsparken fanns numera också en (vuxen)lekpark med diverse utmaningar. Där fanns klätterstänger med en klocka högst uppe, som man fick plinga i, om man klarade av att dra sig hela vägen uppför stången. Jag hade inte en suck, men Hedi visade prov på oanade färdigheter och hade ingen svårighet att ringa i klockan.

Jag fick istället visa mig på styva linan genom att stå på en betongkloss och vicka den fram och tillbaka så fort som möjligt. Om man var tillräckligt snabb, kunde man få en fontän att spruta upp. Det fanns även andra förlustelser, som en labyrint eller en sifferlek i jätteformat, som man skulle lösa genom att ta rätt väg. Ett besök på tekniska museet stod också på programmet.

På bilden ovan syns det första österrikiska loket, som på 1850-talet trafikerade sträckan mellan Lambach och Gmunden och ersatte på de sista tjugotre kilometrarna hästjärnvägen, som sedan 1827, 196 kilometer lång, gick från Budweis (idag i Tjeckien som České Budějovice) via Linz till Gmunden. Vi ägnade en dag åt Otto Wagners verk. Han var den mest betydande arkitekten i sin tid, kring sekelskiftet till 1900-talet. Han har uppfört ett stort antal byggnader, bland annat stationshusen till tunnelbanan. Av dessa har dock bara en sparats - på Karlsplatz.

Han har byggt många jugendstilhus, som det där Postsparkassen höll till, men även vanliga bostadshus, liksom flera andra byggnationer. Det går bara inte att visa allt, men här syns "Die Kirche am Steinhof", samt hans egen villa, där dock idag bor en annan prominent, konstnären Ernst Fuchs, vilkens verk kan ses i Netshopen. Rekommenderas.

Sen var det dags att lämna Wien för en dag. Gerti hade under våren upptäckt en annons, i vilken man sökte en arkivarie/turistmanager för en liten kommun i norra Österrike, i triangeln som bildas av Österrike, Tjeckien och Tyskland. Det var mitt i ingenstans, men de hade fina villkor, med bland annat gratis bostad och hyggliga lönevillkor. Med Netshopen som referens tyckte jag att det var värt att chansa. Den största fördelen var att det skulle bli mycket närmare att därifrån träffa Gerti då och då. Jag hade skrivit till dem och meddelat mitt intresse, så att jag fick en termin till personlig presentation (något som jag i Sverige lyckades med en enda gång, trots alla försök). Jag fick för all del inte jobbet, men det hade varit värt att pröva.

Tillbaka i Wien fortsatte jag att utnyttja Hedis kunskaper. När jag undrade om hon inte ägnade för mycket tid åt att visa mig runt, svarade hon att det dels var trevligt att se allting privat som omväxling och dels ville hon i alla fall själv fotografera det mesta med sin nya digitalkamera. Men det var inte bara sevärdheter vi ägnade oss åt. Jag såg min första 3D-film, som förresten också var en häftig upplevelse. Ett besök på Konsthistoriska Museet fick inte fattas. Jag brukar alltid ägna några timmar där åt själens upplyftning, när jag är i Wien. På bilden här intill syns Gottfried Semper. Han är väl mera känd för att ha byggt operan i Dresden.

Icke desto mindre är han även arkitekten av Konsthistoriska Museet, tillsammans med Carl von Hasenauer. Idag har musset nära två miljoner besökare under ett år. En på alla sätt underbar semester närmade sig slutet. Men Hedi hade ännu en överraskning i beredskap. Cirque du Soleil, med tonvikt på artistisk cirkus, var ju relativt okänd i Europa. De gasterade i Wien med sin föreställning Saltimbanco. I pausen visade Hedi prov på sin originalitet genom att pröva samtliga masker, som hade lagts ut för publiken. Cirkusen var en mycket bra avslutning, innan tågen förde mig norrut igen. Jag minns denna sommar med stor glädje, eftersom jag fick så många nya upplevelser och fantastiska minnen.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av