DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Äventyret SJ ...


Åter hemma efter utflykten till Berlin, försökte jag naturligtvis att få tillbaka pengarna på biljetten till det missade tåget. Jag hade givetvis försökt byta det redan på stationen, men där upplyste man mig om att jag måste gå via kundtjänst. Jag hade varit tvungen att lösa nya biljetter för tåget vi skulle åka till Malmö med. Nåväl, kundtjänst svarade ju sent omsider.
Visst, det var ännu ett nytt grepp för att "förbättra" kundtjänsten ... Det är därför svenska tåg är fullsmockade till bristningsgränsen. På kontinenten kör man ännu idag med gott om utrymme i vagnarna, så att man på inrikesresor knappt behöver ha någon platsbiljett. Här pratar SJ om att "förbättra servicen" genom att köra tåget fem minuter snabbare från Västerås till Stockholm. Men dessa fem minuter spelar mindre roll för dem, som i rusningstrafik måste stå hela sträckan, för att det finns alldeles för få vagnar.
Men - det skulle bli värre. Jag vet inte exakt hur man hade ordnat det hela, men nu kunde man boka biljetter per telefon. Det fanns bara ett telefonnummer. Därifrån blev man tydligen kopplat till olika personer, som förmodligen satt hemma och "hjälpte till" med försäljningen. Min far skulle fylla åttio senare i höst. Jag skulle naturligtvis åka till Wien och jag tyckte att Roland och Gunnar skulle följa med. Roland ville ta med sig Angelika, mitt äldsta barnbarn. Han ville också ta flyget, eftersom han inte ville vara borta från jobbet så länge. Därför testade jag nämnda tefeonförsäljning, för att boka biljetterna för Gunnar och mig. Jag har skrivit en kladd om vad som hände, steg för steg. Jag hade tittat på förbindelserna och visste precis, hur vi skulle åka. Den 25:e oktober hörde jag mig för om priset. 6076 kronor totalt, men 800 per person med X2000. Tog man ett vanligt tåg skulle det bara kosta 300. Jag pratade md Gunnar, om han kunde tänkas åka lite tidigare. Det skulle gå bra. Dagen efter ringde jag och fick veta att vi kunde ta även X2000 för 300, om vi åkte redan på förmiddagen. Så bra då. Räkningen skulle gå på 5079 kronor.
Biljetterna skulle skickas, så att jag hade dem tre dagar senare.
Den första november (sex dagar senare) hade det inte kommit några biljetter. Alltså ringde jag. Nej, de låg kvar, de skulle skickas den 8:e november. Men man ordnade så att de skickades iväg med detsamma.
Jag fick dem redan dagen efter, tillsammans med räkningen. Den senare gick på 5424:-, men denna maskinskrivna summa var överstruken och med handstil ersatt till 7294:- Dessutom var det fel på biljetterna, det fattades platsreserveringen Frankfurt - München.
Jag ringer alltså igen. 020/75 75 75, som det står på räkningen. Jag börjar med priset. Nej, det kan man inte göra något åt, då måste jag ringa kundtjänst. Angående biljetten, måste damen "sätta sig in" i problemet. Efter tjugo minuter har vi närmat oss lösningen, som innebär en omskrivning av "familjebiljetten" genom Tyskland till två enskilda biljetter. (Det är ologiskt, men jo, det blev billigare enligt henne). Då skulle bara platsbiljetterna fixas. Plötsligt säger det "klick" och ledningen är död.
Jag ringer alltså på nytt och kommer den här gången till en herre. Det tar bara en kvart att sätta in honom i problemet, men när han inser vidden av det hela, säger det klick i ledningen och den är död. Nu vill jag inte anklaga någon för att medvetet lägga på, men så mycket "slump" finns det nästan inte.
Jag ringer en tredje gång och hamnar hos Anna i Krylbo. De andra har säkert också sagt sitt namn, men det hade jag inte lagt på minnet. Fast nu frågar jag explicit om vem jag pratar med. Jag förklarar varför och Anna ber om mitt telefonnummer, så att hon kan ringa upp, om det skulle "hända något". Men det händer inget. Dock är Anna en mycket trevlig och kompetent tjej. Efter ytterligare tjugo minuter har jag fått biljetterna ändrade och dessutom fått reda på vad som "fördyrade" resan. Man hade tydligen glömt att räkna sträckan i Österrike och dessutom en biljett för resan Frankfurt - München. Fast även Anna talar om att jag måste vända mig till kundtjänst, angående priset. När jag lägger på har jag suttit i telefon i åttio minuter.
Två dagar senare. Jag har fått de ändrade biljetterna tillsammans med en ny räkning på 2775 kronor. Jag bör skicka de felaktiga biljetterna till Norrköping, så att jag kan få tillgodo beloppet för dessa. Det beloppet uppgår - skratta inte - till 2778 kronor! Jag ringer kundtjänst och föreslår att man kvittar de båda beloppen. Damen upplyser mig om att hon inte kan hjälpa mig, eftersom hon inte sitter på utrikes. Men hon ska se till att någon ringer mig inom en timme. Tre timmar senare ringer det verkligen någon och vi kommer överens om kvittningen.
Detta är en helt objektiv beskrivning av vad som hände. Jag avstår från att kritisera det hela, för att det finns inte ord. Det enda relevanta, som jag kan komma på är INKOMPETENS! Från högsta ansvarig nivå över planeringen ner till utförandet.
Jag minns en ramsa, som min far brukade citera i sådana lägen: "Zur Post und Bahn, wer gar nichts kann!" (Till posten och järnvägen, de som inte kan något alls.) Förlåt mig, alla som jag kanske trampade på tårna här, men förstå min reaktion efter detta supereffektiva biljettköp.
Men nog om SJ ... I övrigt mådde jag som en prins, sen jag hade fått min framtid tryggad genom förtidspensioneringen. En episod vid sidan av den var att österrikiska staten hörde av sig och frågade om jag någonsin hade förvärvsarbetet i Österrike. I så fall skulle jag kanske ha anspråk på pension från Österrike också. Det lät ju bra. Jag grävde alltså fram alla uppgifter som de ville ha och väntade spänt på min kommande förmögenhet. Nja, det kom ett besked så småningom - jag skulle kunna få åtta Euro i månaden. Fast det krävdes då ett läkarintyg, som bekräftade att jag var "pensionsfärdig". Jag var rädd att en sådan läkare skulle kunna ha avvikande åsikter och att jag därmed kunde riskera hela min status. Därför beslutade jag välvilligt att avstå de åttio kronorna i månaden och sponsra den österrikiska staten med dem.
Det hände inte så mycket under hösten i övrigt. Jag har ett foto från en privat kräftskiva hemma hos mig. Gunilla är nämligen lika tokig i kräftor, som jag är. Därför blev det en helig ritual att vi varje år njöt av några, fast mycket oftare många, kräftor. Stackars Gunnar fick finna sig i det, fast hans känslor gentmot kräftor är ganska indifferenta.
Peter var ju tonåring numera och började komma in i puberteten. Men i det stora och hela var han en snäll pojke.
I någon diskussion på nätet hade det handlat om att någon hade varit rädd för sin far. Sånt får en ju att tänka, därför frågade jag barnen, om de var rädda för mig. Peter funderade en stund och sa. "Nej, jag är inte rädd för dig. Men jag har respekt." Och det tyckte jag var ett alldeles utomordentligt svar.
Renate hade börjat i skolan denna höst. Hon var väl inte överväldigad av tillställningen, hon kunde ju det mesta. Till Fars dag fick jag "en dikt" av henne.
Jag utnyttjade tiden till att utöka innehållet i Netshopen. Bland annat hittade jag tyska texter på nätet, som amatörer hade skrivit. En del av dem gillade jag. Då frågade jag om jag fick översätta dem till svenska.
Jag skulle sedan sätta in dem i Netshopen. Det fick jag naturligtvis, eftersom alla var glada att de blev publicerade, även om det var på ett annat språk. Om jag hittade något bra citat i dessa texter, utnyttjade jag dem också. Jag försökta att visa grafiskt vad texten sa i ord och lägga mina alster i gallerian. Här till höger finns det, som jag är mest stolt över. "Spetsen av en fjärilsvinge har vidrört hjärtat av is. Och nu formas smältvattnet till tårar".
Men jag slutade med både översättningarna och grafiken ganska snart, när jag upptäckte att intresset inte var skyhögt. Synd, för att en del saker är riktigt bra skrivna.
I Wien blev jag förskräckt över att se hur mycket min far hade förändrats på ett drygt år. Visst, han var sjuk och åttio år gammal, men han hade blivit fruktansvärt mager. Det berodde på hans svårigheter att svälja, han hade därför ingen lust till att äta något. Och han vägrade att få droppinfusioner. Men han var i alla fall fortfarande helt klar i huvudet. Det kändes skönt, att han var "där", även om han inte var frisk.
Jag tror att han visste om att han inte hade så långt kvar. Men det som höll honom uppe var nog att han ville vara med om år 2000. Redan när jag var barn, pratade han om att han skulle hyra ett palats på nyårsafton 1999 och bjuda alla han kände. Men då var han femtio år yngre och det var ju samtidigt en förhoppning om att han skulle bli så gammal.
På den tiden var nämligen åttio år en ålder som inte alltför många fick uppleva. Ny blev det ju för alla del ingen fest för honom på nyårsafton, men han fick uppleva år 2000 i alla fall.
Min far var med i en slags förening med andelslägenheter i hela Europa. Men där ingick också en del hotell, bland annat ett i Wien. Han hade ju av logiska skäl inte utnyttjat sina tillgodopoäng på ett antal år, så att han kunde använda dem till att bjuda oss på boendet i Wien. Det var där vi firade hans födelsedag inom familjekretsen. Han bad mig att fixa, så att han kunde få skinnlösa varmkorvar i gulaschsås, eftersom det var något han längtade efter. Han hoppades också att det gick lätt att svälja. På hotellet var man mycket tillmötesgående, så att det inte var några problem. Och trots alla bekymmer var han på ett härligt humör, när vi satt där i hotellrestaurangen.
Det blev ännu en tillställning, nämligen i den vinstugan, där vi hade firat hans sjuttioårsdag. Men det var närmast sorgligt att vara med om den, när man kunde jämföra med hur det hade varit tio år tidigare. En del av hans bekanta fanns inte längre, andra hade glömt bort honom, sen han hade blivit sjuk. Den mänskliga lojaliteten räcker ju oftast bara så länge man själv kan få ut något av den.
Vi stannade bara fyra dagar, bland annat för att grabbarna ju måste jobba. Men för min del var dessa fyra dagar guld värda. Det var ju sista gången jag såg min far i livet.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


12.2.2021 by webmaster@werbeka.com