DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Sommarnöjen


När vi hade kommit hem från vår cykelvecka, åkte Lena på kollo i några veckor. Hon var en rätt utåtriktad flicka, därför trivdes hon stort. Dels för att hon fick nya kompisar, dels för alla "äventyr", livet där bjöd på.
Jag hade gett henne lite fickpengar till någon glass eller godis ibland.
Men också några kronor extra för att hon skulle ringa då och då och berätta hur hon hade det. Nu var telefonen trasig (var det möjligtvis avsikt?), men min duktiga flicka köpte frimärken och skrev brev till mig. Hennes livsglädje lyste igenom breven och jag gladdes dels över detta, dels att hon hittade ett sätt att meddela sig. Mindre glad var jag över alla hennes fel, där stavningen tycktes tillkomma mest genom slumpen. Men jag kunde ju inte klandra henne, när jag tyckte att det var bra att hon skrev brev.
Fast jag förstod ju också att den andra halvan av hennes familj inte tyckte att stavningen var lika viktig. Och därmed kom jag i kläm igen. Skulle jag vara tyst och låta det vara, eller skulle jag öva med henne, när hon var hos mig? Men det skulle innebära att hon upplevde vistelsen hos mig som jobbig, vilket inte skulle förbättra hennes lust att komma till mig. Det var illa nog att hon inte hade några kompisar hos mig. Men om man är någonstans bara två helger i månaden, då är det svårt att skaffa kompisar.
Den enda fördelen jag hade på min sida var datorn. Jag hade skaffat en ny och ställt den gamla i barnkammaren, där de skulle turas om att sitta vid den. Här på bilden sitter Lena dock vid datorn i min arbetshörna.
Jag minns en anekdot, som jag ofta tänker på, när det gäller kvinnlig logik. Lena kom till mig och beklagade sig över att Peter satt för mycket vid datorn. Jag påminde henne, att hon dagen innan själv hade haft väldigt mycket tid att leka på datorn. Och jag kände mig som självaste Kung Salomo.
"Vaddå", svarade hon uppbragd. "Igår satt Peter ju hela dagen framför TV:n och tittade på idrott."
Även min nästäldste meddelade mig via posten, även om det bara var ett vykort. Han hade tidigare låtit göra en förstoring av ett av mina foton från Land's End, där man bara ser en stor klippa mitt i Atlantens vida vatten. Nu hade han och Gunilla gjort en engelsk tågluffning och själv beundrat den sista europeiska utposten. Vidare förmälde han:
"Jag har provat ett antal engelska ölsorter, utan att hitta någon som smakar bra."
Jag höll med honom fullständigt.
Sen ska jag erkänna att jag står inför ett mirakel. Vid genomgången av mitt arkiv från detta år hittade jag ett brev. Det började med "Hej Bernhard", så det var rimligtvis skrivet till mig. Brevet utmärker sig på flera sätt. Dels illustreras texten med små, roliga teckningar, dels är själv texten också rolig och välformulerad. Av informationen framgår att avsändaren har varit på Borgholm, men befann sig nu på Västkusten, där det var dåligt väder.
Dessutom hade hon två barn, samt var nog över medellängd. Hon undertecknade brevet med "Lene".
Men - jag kan med största möjliga ansträngning inte komma ihåg, vem denna Lene var. Det är rätt lustigt, för jag minns alla andra som jag hade minnen av bland mina sparade papper, antingen genom en episod eller genom ett synintryck. Men här är det blankt. Det är desto mer anmärkningsvärt, eftersom brevet både till form och innehåll är tilltalande. Jag beklagar så mycket, Lene, att du har färdats nedför Lethe, glömskans flod.
Jag tyckte att det var på tiden att även Renate fick andas lite kontinental luft. Därför föreslog jag Anita att vi skulle åka med henne till Berlin. Om Anita betalade sin egen biljett, skulle jag stå för resten. Visserligen var vår relation rent platonsk numera, om ens det, men jag tyckte dels att Renate ännu var för liten, för att jag skulle åka med henne ensam, dels skulle hon säkert uppskatta att åka med båda föräldrarna. Idag ångrar jag bittert, att jag inte gav henne mer tillfälle att vara ensam tillsammans med mig.
Men vad vet man väl om framtiden? Ändå började resan med en fadäs. Siffror är ju i regel inga bekymmer för mig. Tågtider består av siffor ... När vi kom till järnvägsstationen skulle jag visa Renate, hur man läste av skärmen med avgångstiderna. Ja sa ungefär:
"Titta. Där står det ... SPRING!"
Jag var säker på att tåget gick 14:37. Men där på skärmen stod det 14:27! Och klockan var 14:27 just då. Vi hade kanske hunnit om tåget hade gått från spår ett, närmast stationshuset.
Men det gick från spår fem, så att vi först måste ta oss över bron - och då kunde vi bara hjälplösa se på hur tåget försvann i fjärran. Nu var det ingen katastrof, eftersom jag hade planerat in gott om tid i Malmö, där vi skulle byta till nattåget. Därför hann vi utan problem ikapp även med nästa tåg. Det enda vi gick miste om var avbrottet i Malmö mellan allt tågåkande.
Det var ett tag sedan jag hade varit i Berlin - och då endast över dagen under förlängda tågbyten. Västberlin kände jag inte alls till, därför var det en mycket intressant resa. Dessutom fanns det äntligen tid att besöka Museumsinsel. Det var ett måste. Att där få gå till Pergamonmuseum med alla bortrövade konstskatter var ju en av mina drömmar.
Den största av alla var att få se Ishtarporten, som har rekonstruerats där. Det var en av stadsportarna i Babylon, som Nebukadnessar II hade låtit bygga. Ända sen jag hade skrivit om 500-talet före Kristus i "För 100 generationer sedan", var det något, som jag ville uppleva. Den blåa skapelsen med väderguden Adads tjur och stadsguden Marduks drake är imponerande i sig. Men den tillåter också en föreställning om hur Babylon måste ha sett ut under storhetstiden, med sina zikkurat (Babels torn) och de Hängande Trädgårdarna. Det var en strålande civilisation, för mer än tvåtusen år sedan.
En annan upplevelse var att man tog inträde i domkyrkan. Det var första gången, som jag hade varit med om det. Sedan dess har man ju infört otyget på flera ställen. Till en del förstår jag det ju, för visst ska turisterna vara med om att stå för underhållet och inte bara lokalbefolkningen.
Men själva grundtanken, att det inte ska vara fritt att beträda en kyrka, är stötande, tycker jag.
Andra minnen är den sönderbombade Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, i början av Kurfürstendamm, som ska påminna om krigets förskräckelser. Och naturligtvis Brandenburger Tor, denna välkända gräns mellan Öst och Väst, som man fritt kunde passera numera.
Vi bodde på ett hotel i Lichtenberg, en del av det forna Östberlin. Hotellet fanns på en våning av ett flervåningshus. Dit kom man via en innergård och en porttelefon. Ett av mina mest uppskattade minnen stod Renate för. Vi var på väg hem och hade just kommit in på gården, då hon plötsligt stack ifrån oss och sprang till hotellingången.
Hon nådde knappt upp till porttelefonen, men hon tryckte på knappen och hävde ur sig: "Ich bin Renate". Dörren öppnades.
Det är med vemod jag tittar på priserna på gamla räkningar. Visserligen åt vi alla tre bara en soppa, men för trettio kronor per portion var även det prisvärt. Och att alltihop, inklusive dryck gick på hundrasjuttio kronor är ju ganska otroligt. Men det intressanta med denna räkning är att man redan anger summan även i Euro. Det var för all del mer än två år kvar innan Euron infördes. Men det var naturligtvis en ypperlig idé att på så sätt lära folk omräkningen till den nya valutan. Det kan ju för all del sägas att just tyskarna hade det enkelt med omräkningen. Det var i princip bara att dela med två, eftersom två Mark blev en Euro.
Det var mycket roligt att se hur Renate tog in omgivningarna, hur hon försökte lära sig, vilka idéer hon hade. Att hon "fullbordade" statyn med pojken och apan var helt och hållet hennes idé.
Klart att jag måste ta kort på det. Fast jag gråter fortfarande, när jag tänker på att berlinresan avslutades med en jättebesvikelse, främst för henne.
Jag hade listat ut att det fanns ett nöjesfält i Berlin. Eftersom jag brukade avsluta resorna till Wien i Prater, tänkte jag att det skulle kunna vara en bra avslutning här också. Dagen innan vi åkte hem, tittade vi först på slottet Sanssouci, Friedrich den Stores lustslott. Jag visste från Wien att besöket på nöjesfältet gav mest intryck på kvällen, därför ville jag även här åka dit, när alla neonbelysningar var på och stämningen blev trolsk. Naturligtvis hade jag under dagen påmint Renate några gånger om vad som väntade.
På så sätt hade jag skruvat upp förväntningarna ännu mera.
När vi sen, vid sextiden började åka ut mot Spreepark, såg man hur Renates ögon glänste och hon sa:
"Det är inte kul att åka dit." Paus. "Det är kul, kul, kul, kul, kul!"
När vi klev av tunnelbanan var det en bit att gå. Konstigt nog började det komma emot oss allt fler människor, ju närmare vi kom. Jag började ana oråd och när vi var där vid tio i sju, blev det till visshet. Man stängde nöjesparken klockan nitton. Det brast för Renate och nästan för mig också, när jag såg henne gråta.
Jag fattade bara inte, hur man kunde stänga ett nöjesfält klockan sju en söndagkväll. Det begriper jag ännu idag inte. Men det hjälpte ju inte min lilla dotter. Hon fick med sig ett gosedjur, som vi kunde köpa i sista minuten, men det var ett dåligt substitut.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


2.2.2021 by webmaster@werbeka.com