DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Österrikisk text-TV hade börjat med att tillhandahålla en chatt. Det var ju klart intressant, eftersom man kunde diskutera nyhetsflödet tillsammans med andra. Det var roligt att läsa med, för att jag fick uppleva mer än den torra nyhetsrapporteringen. "Folkets röst" uttryckte mycket tydligare, hur de olika nyheterna uppfattades i Österrike. Men jag vore väl inte jag, om jag inte själv skulle ha synpunkter på diverse inlägg. Man skrev under signatur, så att man inte hade en aning, vem man diskuterade med. Efter ett tag la jag märke till någon "Erato". Erato är historiens musa. Grekisk mytologi och historia är jag intresserad av. Det dröjde inte länge, innan vi hade fört samtalet på ett mera privat plan. Hon ville inte tro att "werbeka" betyder "wem?, samt mina initaler", vilket det ju gör på tyska. Men "werben" betyder också göra reklam. Så småningom tillstod jag ju att jag hade sysslat med reklamförmedling. Då visade det sig att hon också hade ett enmansföretag. En reklambyrå. Detta gjorde att vi pratade ännu mera med varandra, nu även utanför TV-chatten. Det gjorde vi i början via mail, eftersom jag hade fått nog av ICQ. Men vi fascinerades av varandra, både till uttryck och innehåll. Det var som att bli träffat av blixten. Jag har sparat det mesta av det vi har skrivit till varandra och det är absolut ologiskt, omöjligt, oförklarligt. Här ett citat från ett mail, som jag skrev: "Heute sind es drei Wochen, seit wir uns kennengelernt haben … Es ist vollkommen verrückt, was wir da erlebt haben, aber es ist auch die allerschönste Verrücktheit, die ich mir je vorstellen können hätte." (Idag är det tre veckor sedan vi lärde känna varandra ... Det är absolut galet, vad vi har upplevt hittills, men det är också den allra vackraste galenskapen, som jag någonsin hade kunnat föreställa mig.)

När vi hade kommit så långt att vi ibland skrev mer än ett mail om dagen, gav jag upp och föreslog att hon skulle skaffa ICQ. Och på den vägen blev det. Jag förstår att en del av fascinationen berodde på just språket. Jag hade för min del knappt använt tyskan, annat än att skriva brev till min far. Där handlade det mest om fakta och logik. Men att kunna uttrycka mig på mitt modersmål emotionellt, det var absolut nytt. Jag tror att det är lätt att förstå. De flesta här i landet pratar rätt bra engelska. Men tänk dig nu, att du skulle uttrycka emotioner på engelska och jämför det med ditt modersmål. Det är en jättestor skillnad, oavsett hur väl du talar det främmande språket. Nu fanns det dock ett problem. Hon var gift och hade tre barn. Jag vill inte nämna hennes riktiga namn, därför måste jag använda ett alias. Vi kan väl kalla henne Gertrude, eller Gerti, som jag tilltalade henne med. Jag kan naturligtvis inte visa henne på bild heller.

Det som fascinerade mig mest av allt var att Gerti och jag aldrig grälade, aldrig ens hade avvikande meningar under hela vår gemensamma tid. Förutom politiskt, där vi inte alls var överens. Men det var ett ämne, där vi accepterade varandras åsikter, utan att gå närmare in på enskilda frågor. I hennes lokala partitidning hade man tagit upp invandringen som övergripande tema. Detta var alltså för tjugo år sedan, långt innan alla flyktingvågor. Hon frågade mig, om jag inte ville berätta om hur det var att vara utlänning. Det kunde jag väl göra, sa jag, om jag fick använda mina egna ord och mina egna synpunkter. Det fick jag. Men jag hade som krav att det också skulle stå följande (om artikelförfattaren, alltså mig). Enligt egen utsaga är han en "politisk vilde, som - besviken av socialismens högerorientering - inte känner någon partitillhörighet", utan hellre ser en 'förnuftets politik', i vilken sakfrågor är viktigare än partipolitiska principer". Detta gäller i högsta grad ännu idag.

Och när jag ändå var i farten, skrev jag ytterligare en artikel om hur viktigt det är att man lär sig språket i det nya landet och att det mycket väl kan vara befogat med ett språktest, innan man blir medborgare. Det tycker jag nämligen också ännu idag. Men dessa var alltså två av mina mycket få bidrag till pressen i den borgerliga andan. När julen närmade sig, fick jag ett handskrivet brev med posten, som jag läste nyss. Det var nog ett av de finaste breven jag har fått någonsin. Vi pratade naturligtvis mest via nätet och det framför allt på nätterna, när Gerti hade som ursäkt att hon måste jobba.

Hon hade sitt kontor i källaren, där hon var ganska ostörd. Och hon var gift med någon, som inte var så bevandrad i datorfrågor, så att det var en ganska enkel sak för henne att "gömma" våra samtal i datorn. Så småningom var vi båda två mycket förälskade i varandra. Det var jobbigt att bara kunna prata via datorn och inte kunna träffas. Det enda vi kunde göra, var att producera virtuell kärlek. Det var en ganska klen tröst, fast vad skulle vi göra? På så sätt tillkom en konversation på ICQ, som jag har valt att lägga upp i Netshopen. Jag har översatt den från tyska och kallat den för "Intimitet på avstånd". Jag vet att det är en privat sak, men samtidigt har texten i mina ögon en framstående plats i den erotiska litteraturen. Det vore synd att inte ge flera möjlighet till att läsa den. Vi skrev denna text tillsammans under flera timmar en och samma natt. Den är inte redigerad, utan i högsta grad original, ordagrant översatt. Morgonen efter fick jag följande mail (åter igen är det högst privat, men så outstanding, att jag vill att det inte ska försvinna tillsammans med mig): "Det måste bli så. Jag vet, vi hade kommit överens om att skriva först efter lunch, men jag måste tacka dig för denna natt. Jag måste tacka dig för allt det vackra, det fina, det upplyftande, det intensiva, det ömma, det gudomliga, det lidelsefulla, det själsliga och det sensuella. Ibland älskar jag dig så oändligt ömt som en fjäril den unga, oskyldiga blomknoppen, men sedan åter så hett och begärande, som en kvinna vällustigt kan känna mannens urkraft. Men alltid, alltid, alltid älskar jag dig.

Gerti försökte hjälpa till med mina tiotusen frågor. Det hade nämligen gått jättebra fram till nyår, då hade jag fått ihop i runda slängar sextusen frågor. Men det gick trögare och trögare att hitta nya infallsvinklar. En förutsättning var ju att det inte skulle få finnas dubbla frågor. Det blev givetvis också jättesvårt att komma ihåg ämnet på varenda fråga, som jag hade skrivit. Mina femtio frågor i timmen, som jag klarade i början, hade krympt till knappt tjugo, med fallande tendens. Jag uppskattade naturligtvis Gertis försök till hjälp, men det var svårt, eftersom hon inte alls visste, vilka ämnen jag hade tagit upp tidigare. Men jag var ju tvungen att fixa det. Jag tänkte, jag letade i böcker, jag svor och jag skrev en fråga till. Med fyra förbannande trovärdiga alternativ. Sjutusen frågor. Åttatusen. Åttatusenfemhundra ... När jag hade kommit till niotusen tyckte jag att jag hade frågat om allt som finns i världen. Jag tänkte också på de fyra killarna, som uppfann Trivial Pursuit. De hade skrivit de sextusen originalfrågorna på en månad. Men tillsammans, det vill säga femtonhundra per skalle. Jag var ensam sju gånger så många. De sista tusen blev till ett berg, som jag måste bestiga, ett fjäll. De sista hundra bockade jag av på ett papper bredvid. Men jag klarade dem också. I början av mars kunde jag skicka in de sista frågorna. Samtidigt var det ett personligt lyft, att ha gjort det. Jag är nog fortfarande rätt stolt, när jag tänker på denna prestation. Det var tur att jag hade stunderna med Gerti på nätterna, då jag kunde koppla bort allt annat.

Gerti fick ett stort uppdrag. Hon skulle producera en katalog för ett stort varuhus. Det fanns naturligtvis också en del reklam i katalogen, som inte täckte en hel sida och som inte kunde användas som sidfyllnad till annat. Å andra sidan fick det ju inte vara tomma ytor i katalogen. Därför måste man fylla dessa ytor med text, företrädesvis med sådan, som hade anknytning till reklamen. Om den till exempel handlade om öppna spisar, kunde det vara lämpligt att hitta ett fyllningstema som handlade om olika träsorter. Det fick också vara lite längre ifrån själva reklamen. Så kunde man skriva om fönster på olika språk till en annons om gardinstänger.

Eftersom jag just hade blivit klar med mina frågor, undrade Gerti, om jag skulle kunna hjälpa henne. Givetvis skulle hon betala mig för mina insatser. Jag tyckte genast att det skulle vara en rolig idé att pröva. När jag nämnde att jag hoppades att min tyska var tillräckligt bra, eftersom jag trots allt inte hade använt det så mycket innan internet kom, fick jag tillbaka en av de största komplimanger, som jag har fått i hela mitt liv. Jag vill inte skryta, jag vet att det var en förälskad kvinna som hade skrivit detta, men det var också någon, som dagligen sysslade med språk och som själv hade en nära nog övernaturlig förmåga att uttrycka sig. Hon svarade:

Din lilla dumsnut! Jag har aldrit sett någon människa (jag undantar mina klassiska älsklingsförfattare ...), men en levande människa, som förmådde att uttrycka så mycket med ett enda ord, som du. Jag har redan skrivit emellanåt, att du alltid på nytt hittar 'förtrollande' ord. Det menade jag i dess ursprungliga betydelse. Ofta använder du ett ord och jag måste stanna upp i läsningen, för att det framkallar så mycket i mig, för att det helt enkelt överväldigar mig, hur du kan uttrycka så mycket med endast några bokstäver!

Du är en enhet med vårt språk, som få andra! Du anar vid varje ord, att det väl bara har skapats för att uttrycka ett enda ögonblick. Och du hittar sedan, när detta ögonblick har kommit, instinktivt de ordet, som då hör till. Det är en sällsynt gåva och den kan du inte glömma bort!

Så kom det sig att jag blev medarbetare i en österrikisk företagskatalog. Det fanns ämnen, som jag var predestinerad till, till exempel att skriva om hur olika stjärntecken skulle utforma gräsplätterna vid sina hus.

Men även andra ämnen var roliga, inte minst för att jag måste söka information och på sätt själv lärde mig ett och annat. Så är det till exempel inte Petter Johansson från Enköping, som är uppfinnaren till skiftnyckeln, åtminstone inte, om man läser icke-svenska bakgrundsartiklar. Han förbättrade visserligen den ställbara skiftnyckeln som hade uppfunnits ett halvt sekel tidigare i England av Joseph Stubs och förbättrades av fransmännen innan Pettersson förbättrade den ytterligare och tog patent på den. Bahco fick därmed ensamrätten på produktionen. Internationellt kallas skiftnyckeln för engelsman, fransos eller till och med schweizare. Bara ryssarna kallar den för svensk.

Det gick inte att undvika, att våra nattliga excesser bara förstärkte vår önskan att träffas. Samtidigt var det ett stort steg, framför allt för Gerti, för det var ju onekligen en skillnad mellan erotiska fantasier, som vår konversation till en del handlade om, och att träffas fysiskt, som ju bara kunde leda till en sak. Ändå var det Gerti, som kom med ett konkret förslag. Hon hade en veckas kurs inbokad i mitten av april. Hon skulle avboka den och var då en vecka ledig, då vi kunde träffas. Ifall jag ville. Klart, att jag ville. Hon hade hittat ett mysigt ställe en bit ut på landet, där det säkert inte fanns någon, som skulle kunna känna igen oss. I bild syns pensionens reception. Det blev alltså en ny resa till Österrike.

Gerti väntade på mig vid tågstationen, eftersom vårt ställe var rätt avlägset och man behövde bil för att ta sig dit. Det var inget konstigt alls att mötas, åtminstone inte för mig. Det var ingen blind date, eftersom vi redan visste så mycket om varandra. Hon var en mycket vacker kvinna dessutom. Det var bara en lättnad att krama om henne för första gången. Och sen hade vi en veckas tid för varandra, där vi inte längre var hänvisade till ord. Sista dagen skaffade vi ett rum åt mig i Wien, eftersom jag skulle åka hem först en dag senare. Sen följde jag med henne, när hon körde hem, bara för att vara tillsammans ännu en stund till. Hon satte av mig vid järnvägsstationen och jag tog tåget tillbaka till Wien. Det hade varit en upplevelse som inte går att beskriva. Här tog orden slut för oss, trots att vi båda kunde excellera med dem i vanliga fall. Vi hade naturligtvis haft tanken på att flytta ihop. Men det var inte bara våra barn och hennes äktenskap, det var ju också avståndet, som var ett hinder. Fast att avvisa tanken helt kändes också helt fel, därför blev det en kompromiss: vi väntar något år, då är även barnen större.

Jag hade kommit hem lagom till Valborg. Jag tog kort, så att Gerti skulle kunna få en uppfattning om elden. Den traditionen finns ju inte i Österrike. Vi bytte också många andra foton. Jag tror att jag har flera hundra, som hon har skickat till mig, dels med barnen, dels från sitt hem, från omgivningen, från lokala fester och mycket annat. Förmodlligen har jag skickat lika många - bara så att vi skulle få en liten uppfattning om varandras vardag. Våra nattliga sessioner fortsatte naturligtvis, till en början lite mera tillfreds efter vårt möte, men snart tog vår längtan överhand igen, värre än tidigare. Återigen var det lättare för mig, jag kunde ju sova lite längre på morgonen, medan hon måste göra frukost, sköta hushållet i övrigt och sitt jobb dessutom.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av