DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Trolleri


När jag hade kommit hem igen, väntade vykort från mina äldsta söner.
De var i Spanien båda två med respektive familj, inte så långt ifrån varandra, men inte på samma ställe. Icke desto mindre passade de på att träffas där nere under en dag. Gunnar uttryckte fördelen med semester ganska träffande med sin sista mening på vykortet: "Det är verkligen skönt att komma bort och inte bekymra sig om annat än vilken sprit man ska köpa med sig hem ..."
Jag avundades dem, trots att jag just hade kommit hem själv. I brevlådan fanns nämligen de vanliga rutinerna, med räkningar att betala, kallelser till doktorn och blodtappning och mycket annat mindre angenämt. På remissen här intill ser man hur många prov som väntade mig.
Å andra sidan fanns det trevligare saker att göra också. Jag måste ordna de många foton, som jag hade tagit och jag hade en mängd artiklar att skriva, som skulle införlivas i Netshopen.
Bortsett från allt, var det naturligtvis skönt att få känna sig hemma igen. Jag trivdes jättebra i min lägenhet och även med att kunna göra och låta bli vad som helst och när som helst.
Men ödet har sina nycker. Bara någon vecka efter att jag hade kommit hem, fick jag ett mail från min bror. Man hade hittat en hittills okänd värdepappersdepå, som inte hade kommit med i arvsfördelningen efter min far. Det var inga stora summor och det var väl inte absolut nödvändigt att jag var personligen närvarande. Men ville jag, kunde jag bo hos dem igen i någon vecka. Och vad gör man i en sådan situation? Jag sa i alla fall "ja tack", packade mina prylar och åkte på nytt till Österrike.
Givetvis talade jag om för Gerti, att jag skulle komma igen, men hon sa sig inte ha tid den här gången. Vilket ju var fullt förståeligt i hennes situation.
Sex veckor efter min hemkomst satt jag alltså ännu en gång på tåget söderut. När jag letade i mina gömmor hittade jag åter ett foto, som jag inte kunde placera annat än genom datumet, då det togs. Det ser ut att vara på svenska sträckan, eftersom vagnen liknar X2000, men i övrigt har jag ingen aning vem som tog kortet, vem de vackra kvinnorna är eller varför vi blev fotograferade. Hur som helst ser jag inte ut att vantrivas. Därför föredrar jag en tågresa, för att det ofta finns en avspänd kontakt till medresenärer. Det går inte lika bra, om man på planet måste tränga sig på sin granne.
Den här tiden i Wien minns jag framför allt för två saker. Den första är trolleriet. Geri, min bror, sysslade ju med uppträdanden i olika former, så även med trolleri ibland. Nu hände det sig att han och hans fru var bortbjudna till bekanta och jag fick naturligtvis följa med. Och då hade Geri en av sina galna idéer. Han tyckte att jag skulle utföra ett trolleritrick. Jag hade inte minsta längtan efter att göra bort mig inför främmande människor. Men han gav sig inte. Han visade mig en låda med dubbel botten och påstod att det inte kunde gå fel.
Nu gällde det att utveckla en historia kring det hela. Han föreslog att vi skulle låta en sedel på 20 Euro, alltså ungefär 200 kronor, försvinna. Men det skulle ju vara för enkelt. Vi skulle bränna upp en sedel, som sen skulle återfinnas någon annanstans. Därtill behövde vi naturligtvis en kopia på den äkta sedeln. Det tog oss halva natten att kopiera den så att fram och baksida överensstämde på millimetern. Men det gick ju till sist.
Kopian behövdes, för den måste ju ha samma nummer, som sedeln, som dök upp senare igen. Den äkta sedeln rullade vi ihop och omgav med alufolie och plast. Sen stoppade vi in den i en rulltårta, som vi skulle ha med oss till kaffet.
Så långt, så bra. Lådan fyllde vi med kopian och en annan, äkta sedel. Den äkta sedeln skulle jag skicka runt, så att alla fick se att den var äkta. Sen skulle jag ta den falska och ge till min bror, som satt närmast mig, så att han kunde läsa upp numret. Vi ville ju inte att någon skulle känna den annorlunda papperskvaliteten. Samtidigt bad Geri sin granne att kontrollera att han läste rätt, dock utan att lämna ifrån sig sedeln. Någon annan deltagare fick skriva upp numret. Därmed var alla förutsättningarna avklarade och nu skulle skådespeleriet börja.
Jag la in den falska sedeln i lådan och sa att jag skulle låta den försvinna. Sen lite hokus pokus och sen öppnade jag lådan. Sedeln låg naturligtvis kvar. "Oj då", ursäktade jag mig och prövade en gång till. Med samma resultat förstås. Nu låtsades jag bli sur och sa att vi skulle bränna upp sedeln. Vilket jag gjorde framför ögonen på alla - det var ju bara kopian.
"Så", påstod jag sen. "Nu är den i alla fall borta." Skämtet föll som en sten till marken. Hur kunde jag bränna upp 200 kronor bara så där? Men jag lovade att den skulle vara tillbaka i lådan. Med mera hokus pokus öppnade jag lådan - som nu naturligtvis var tom. Något skamset skulle jag erkänna, att tricket tydligen hade misslyckats. Tills vi sedan drack kaffe och den äkta sedeln uppenbarade sig i rulltårtan. Då blev det naturligtvis en mycket större succé.
Lyckan blev fullständig, när någon sedan frågade mig om jag verkligen hade bränt upp 20 Euro ...
Det andra minnet är att Geri föreslog att vi skulle åka och titta på ett Medeltidsmuseum, som man nyss hade öppnat i närheten. Det var intressant såtillvida att besökarna aktivt fick pröva på en del ovanliga saker. I smedjan insåg jag, varför en smed måste utveckla muskler. Jag skulle platta till en bit av ett järnrör, som så småningom skulle kunna bli ett svärd. Man fick klämma till ordentligt med släggan.
Man fick också pröva på en del gamla vapen, bland annat en armborst och en kastyxa. Det var inte heller något för veklingar. Det var jättesvårt att få yxan att fastna. Självklart fick man även ta på sig en brynja och en hjälm, för att uppleva känslan. Det var absolut värt att ägna några timmar åt.
Geri och Monika hade en hund och fem katter hemma. Jag är mycket förtjust i katter och de gillar mig i regel också. Bilden till höger är dels ganska gulligt, med hunden och katten, som sover i samma korg. Men det är tyvärr den enda bilden jag har på katten, Lintschi, som sannerligen var förälskad i mig. Hon satt hela tiden i mitt knä eller åtminstone bredvid mig. En sådan tillgivenhet har jag aldrig upplevt. Men en knapp vecka efter att jag hade åkt hem, berättade min bror att Lintschi hade gått över regnbågen. Hon var i och för sig elva år gammal, fast jag tror att hon dog av brustet hjärta. Skratta bara, du har inte upplevt det. Händelsen fick mig i alla fall att tänka på hur lite vi vet om så kallade paranormala saker.
Det var en av de få gångerna, att jag åkte direkt från Wien till Västerås, det vill säga utan planerade uppehåll eller omvägar. Därför kan jag idag se, hur lång tid det tog på den tiden. Tåget gick ifrån Wien tio i åtta på kvällen och i Västerås var jag framme dagen därpå klockan 20.37, det vill säga knappa 25 timmar. Det lustiga är att den snabbaste vägen (samma sträckning) idag tar längre, nämligen dryga 26 timmar.
Men då får man dessutom nöjet att byta fem gånger, istället för tre för nästan tjugo år sedan. Allt för kunden? Sällan ... hellre allt för företagen, när man privatiserar precis allt som hör ihop med järnvägen.
När jag hade kommit hem, fick jag en förfrågan av Gallup. Om TV, av alla ting i världen. Jag som knappt ser på TV. Klart att jag svarade, men mycket nytta lär de inte ha haft av mitt svar.

Mera trolleri, den här gången var det dock staten, som stod för att trolla bort min pension. Fast trolleri är en snäll omskrivning för vad det verkligen är, nämligen stöld.
När man tvingade folk att anamma premiepensionssystemet hade jag ändå tur, eftersom bara omkring tio procent av mina pensionspengar flyttades över till det nya systemet. Ju yngre man är, desto värre drabbas man dock.
Att förlora femton procent på ett år är ju inga småpengar, för den som till hundra procent är tvångsansluten till det nya systemet. Idag vet vi ju att sju av tio inte bryr sig om att "placera" sina pengar, utan att de väljer det enklaste alternativet. Varför skulle man då överhuvudtaget tvinga folk in i ett slags spel och dobbel med sina pensioner? Jo, att tillföra börsen en stor mängd pengar, måste ju innebära att kurserna stiger. Det var bra för alla som hade haft pengar placerade i aktier, alltså de redan förmögna. När dessa efter ett tag sålde sina aktievinster, rasade kurserna lika logiskt och den som fick betala var vanliga knegare, som förlorade sina pensionspengar. Det var bara en av svinerierna, som regeringen Persson genomförde.
En liten tillfredsställelse fick jag, när jag fick nästa inhemska inbetalning på mitt österrikiska bankkonto, utan att banken drog tio Euro för transaktionen (se förra kapitlet). Ibland går det ju faktiskt att försvara sig mot organisationer och myndigheter. Fast det vore bättre, om fler gjorde det, som i Frankrike till exempel. Då skulle man kunna uppnå resultat på flera fronter. Fast här är folk alldeles för bekväma, för att ta på sig något extra besvär. Därför har vi det, som vi har det.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


12.6.2021 by webmaster@werbeka.com