DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Byråkrati i kvadrat



Den som tror att man är gift, när man har gift sig, har inte räknat med byråkratin. Åtminstone inte, när flera länder är involverade.
Förutseende nog hade vi begärt att stadshuset i Västerås skulle utfärda äktenskapsbeviset på engelska. Till vad nytta? Belgarna ville i alla fall ha det översatt till nederländska. Av en behörig översättare, som vi fick betala själva. När vi hade skickat in översättningen också, kom det ett nytt svar. Märk väl, att det då redan var april ... Man talade om för oss att det inte fanns någon stämpel på certifikatet. Vi berättade för dem att man inte stämplar sånt i Sverige. Nix. Det måste finnas en officiell stämpel, för att man skulle godkänna vårt äktenskap. Som tur var, skulle vi i alla fall åka till Sverige veckan efter. På stadshuset i Västerås skakade man på huvudet. Men man hittade någon stämpel ändå och tryckte dit den ... och sen äntligen var alla nöjda. Man kan ju bara skratta åt sådana dumheter.
Fast det var inte åt dessa dumheter, som vi skrattade på bilden ovan, utan det skedde på vårt bröllopsparty i Belgien, när vi hade kommit hem igen. Vi hade bjudit ungdomarna på en fest och de kom mangrant. Femke var en av dem. Jag vill inte framhäva henne, men jag tycker att det är en mycket bra bild, därför får hon en hedersplats i min berättelse.
På bilderna nedan finns det några fler av våra gäster. Vi avslutade kvällen med charader, vilket givetvis ledde till ännu mera skratt.

 
Det är också anledningen till varför de flesta tittar till höger på ena bilden. På den andra är det Nick, som är i färd med att få de andra att förstå, vad han vill uttrycka.
Det är självklart att Anns barn, Rebecca och Laurent också var med för att fira. Klockans sena timme vid det allmänna uppbrottet tydde på att folk hade haft nog så trevligt, antar jag.
Någon vecka senare kom också Anns tredje barn, Olivier, på besök från England. Leisa var förstås också med och även Isabella, som nu hade blivit ett drygt halvår gammal.
Det var en underbar tid. Jag hade funnit mig tillrätta i vad jag tyckte var mitt nya hemland - vi ska strax se att inte alla tyckte det. Men jag tyckte om miljön, där vi bodde halvvägs ute på landet, men ändå inte hade längre än en mil in till storstaden Bryssel. Jag hade lärt mig språket så pass att jag kunde förstå det mesta och även börja uttrycka mig själv på nederländska. Fast de flesta fortsatte prata engelska med mig. Och inte minst blev det vår igen, så att jag kunde utöka mina upptäcktsfärder på cykeln. Och just på våren var det en upplevelse.
Jag hade cyklat på vintern också, eftersom det aldrig blir riktigt kallt i Belgien. Bilderna härintill är dock tagna i slutet av mars, alltså en dryg månad tidigare än den första skira grönskan visar sig i Västerås. Körsbärsträdets ymnighet är ju överväldigande.
Magnolieträden bedårar med sina blomster, som dock ack så snabbt faller av igen och blir till en blombladsmatta under träden. Men sen är det inte minst vattenhålen utmed vägen, som gör det trevligare att cykla än det är i Sverige. Varje liten by har sin bykrog och ibland finns det även en krog utan by alldeles intill, som " Den Haas - Haren" här på bilden.
Ibland åkte Braem med mig, bara för skojs skull. Det är klart att det var roligare att dricka en öl i sällskap och att ha någon att prata med. Jag hittade rätt många udda saker, som jag då ofta tog kort på. Som den här porten, på väg mot Londerzeel, som står mol allena, egentligen utan funktion. Men visst, det är vackert järnsmidesarbete och även pelarna gör intryck med sina blomsterkrukor ovanpå.
Det här huset med naturtak, om det ny är halm eller vass, var iögonfallande och värt ett kort. Fast det är klart, det skulle vara mindre roligt, om det började brinna i eller kring huset.
 
Till och med när man lyfter ögonen uppåt, ser man saker, som man inte är van från himlen över Västerås. Kondensstrimmorna efter många flygplan visar tydligt, att området kring Bryssel är hårt trafikerat även i luften.
Från början var det Braem, som arbetade med LR. LR var ett så kallat MLM-företag, alltså med ett multi-level-marketing system. Det innebär att den som värvar nya medlemmar/försäljare fortsättningsvis kommer att få en liten procentandel av sina adepters intäkter. Braem var hyggligt framgångsrik, därför utnämndes han vid en företagsträff till "Junior Manager". Vid det tillfället fick han även hålla ett föredrag om vad LR stod för.
 
Det var genom honom, som Ann kom in i företaget, han hade värvat henne. Ann tände på alla cylindrar. Men hon var duktig. Snart hade vi de första träffarna hemma, dit bekanta bjöds in, för att prata om fördelarna med LR:s produktserie.
I mötet ingick också en demonstration med praktisk användning av produkterna. Själv var jag ingen vidare expert på skönhetsbehandlingar och jag tänkte inte bli det heller. Första gången tittade jag på, inte minst för att Ann hade bett mig att ta kort på tillställningen, som hon senare kunde visa upp.
I övrigt höll jag mig vid datorn, när det kom LR-folk hem till oss. Fast det hände inte så ofta, eftersom Ann allt oftare gjorde hembesök hos folk. Så kunde hon nå flera personer, eftersom hennes bekanta var begränsade. Men den hon åkte hem till hade ju i sin tur flera bekanta, som var bjudna till den träffen.
Det innebar naturligtvis även en förändring hemma hos oss, eftersom Ann oftast ville åka på sina besök direkt efter jobbet, så att det kom att ligga mer av hushållsarbetet hos mig. Det hade hon nog inte så mycket emot heller.
LR:s sortiment byggde helt och hållet på Aloe Vera produkter, oavsett om det var hårshampo, baby lotion eller fuktighetscreme. Aloe Vera är en kaktus, som ju även i vida kretsar är känd som läkande.
Om man till exempel bränner sig och pressar ut lite saft från ett Aloe Vera-blad, för att lägga på såret, har det en lindrande verkan. Jag måste tillstå att företaget var väl uppbyggt, det fanns alltid att få hjälp "uppifrån", information om nyheter kom fram i god tid och beställningar levererades omgående.
Tyvärr hjälper Aloe Vera inte mot en del andra sjukdomar. Vid den här tiden drabbades jag nämligen av mina första giktanfall. De höll i sig under min tid i Belgien och klingade av först när jag hade kommit tillbaka till Sverige. Jag funderade naturligtvis på orsaken - och jag bromsade in min ölkonsumtion åtminstone under attackerna. Vilket jag ångrar bittert idag. Tillbaka i Sverige kan jag dricka hur mycket öl som helst utan att få någon känning av gikten. Det finns däremot två andra skillnader i kosten. I Belgien gick det bara inte att få tag i surdegsbröd. Det gör det nästan inte i Sverige heller, där det så kallade "surdegsbrödet" är bakat på fem procent surdeg, men i alla fall innehåller mycket jäst. Och det är jästen, som är boven. Som tur är finns det ett bageri i Eskilstuna, som levererar till min ICA-affär och som bakar surdegsbröd utan jäst. Den andra skillnaden är att vi åt mycket mer oxkött i Belgien och "rött" kött är inte heller bra för gikten. Nåväl, jag överlevde, även om det gjorde mycket ont ibland.
Däremot dök det upp ett nytt byråkratiskt problem. Belgarna ville att jag skulle betala skatt i Belgien - och det retroaktivt för 2009. Det ville jag också, eftersom det skulle bara vara en tredjedel av det jag betalade i Sverige. Jag skrev därför till Skattemyndigheten och begärde omprövning:
Men, ärligt sagt: det är väl ingen som tror att Skatteverket någonsin har släppt ett enda öre, utom för de som är rika nog för att fiffla i stor skala. Därför förvånades jag egentligen inte heller, när jag fick följande mail tillbaka:
"Pga att Belgien och Sverige vardera har interna regler kan, och har uppenbarligen båda länderna ansett dig vara skattskyldig i resp. land. Jag kan inte tala för vad som gäller i Belgien för att det är deras interna rätt och den kan SKV som sagt inte uttala sig om. Jag kan bara berätta att om du är bosatt i Sverige, stadigvarande vistas eller har väsentlig anknytning i Sverige så anses du var obegränsat skattskyldig här och då beskattar Sverige dig för alla inkomster från hela världen.
Sen får man göra en bedömning enligt dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Belgien av var du kan anses ha din hemvist och utifrån denna bedömning får man sedan se, beroende på vilka inkomster det gäller, vilket land som har rätt att beskatta dig.
Skulle en situation uppstå där du beskattas i två länder kan du begära avräkning i ngt av länderna beroende på hur bestämmelserna lyder.
Så i sak har skattemyndigheten i Belgien rätt när de säger att du får begära avräkning."

Jag har några synpunkter. Den första är att man inom EU borde ha sett till att myndigheterna sinsemellan kan klara upp sådana problem, utan att lasta av överklaganden och begäran om avräkningar och så vidare på medborgarna. Det vore mycket viktigare än att bestämma om gurkornas krökning.
Vidare tycker jag att följande mening är slående: "och då beskattar Sverige dig för alla inkomster från hela världen." Gör det för Guds skull med multimiljonärer och globala företag också!
För det tredje vill jag hävda att jag var bosatt i Belgien, även om jag hade kvar min lägenhet i Västerås. De tre, fyra veckorna om året, då jag var i Sverige, kan inte jag se som bosättning.
Och till sist: "kan du begära avräkning i något av länderna". Det är ju precis det jag hade gjort, när jag ville att beslutet skulle ändras.
Efter allt detta elände är det hög tid för ett trevligare minne. Någon gång hade Ann tyckt att jag skulle testa en "french coffee". Jag gjorde det - och var såld. I de flesta svenska recept anges konjak eller armagnac som ingrediens - kanske för att dessa franska drycker är mest kända. Men alla french coffee, som jag drack i Belgien, var gjorda på Grand Marnier.
Det är en jätteskillnad, eftersom kaffet blir mycket rundare med Grand Marnier, som är en blandning av konjak och apelsinlikör.
Braem tyckte också om french coffee, de syns nog på bilden. Vi drack åtskilliga tillsammans, både ute och hemma. Nu vill jag inte förtala någon, men tanken slår mig att denna french coffe, som står på bordet, kanske inte var den första drycken som han hade fått i sig ... Det var roligt i alla fall och det tyckte även Steffie, som hade vägarna förbi hos oss. Och det är väl huvudsaken.
Det är nästan synd att inte avsluta kapitlet på en hög ton, men det handlar faktiskt om byråkrati. Fast på sitt sätt är det ju också skrattretande. Här finns ytterligare två exempel på fullständigt onödig myndighetsterror. Tursamt nog åkte vi den tjugonde maj till Västerås. Tursamt, eftersom jag samma vecka hade fått två skrivelser i brevlådan.
Den ena kom från - Skatteverket ... Man skrev: Skatteverket genomför under 2010-2011 ett riksomfattande arbete i syfte att komplettera folkbokföringsadressen för samtliga personer som bor i flerbostadshus med lägenhetsnummer. Det innebär att alla boende i ett flerbostadshus kommer att få sin adress kompletterad med ett lägenhetsnummer.
I samband med detta arbete så har Skatteverket skickat en förfrågan till dig och därefter en påminnelse. Eftersom inget svar inkommit så har vi kontaktat din fastighetsägare Hsb:s Brf Oxenstierna.
Av inhämtade uppgifter framgår att ditt lägenhetsnummer är 1202."

Det är bara Skatteverket själv, som har använt sig av detta nummer - och jag är inte ens säker på om de fortfarande gör det. Men jag är säker på att jag vet varför vi betalar så mycket skatt.
Det andra brevet kom från posten.
Fantastiskt, vad man kan hitta på. Jag hade bott i lägenheten i tjugo år med samma brevinkast, men plötsligt hade brevbärarna blivit så mycket svagare, att de inte kunde öppna det längre.
Problemet hade framför allt skapats genom posten själv. När jag bosatte mig i Belgien hade jag begärt eftersändning. Vilket gick bra under ett år. Sedan ville posten ha betalt för det. Då lät jag breven gå till min svenska adress istället med ovanstående resultat.
Nu var det inget större bekymmer. Jag fick hämta ut min samlade post vid närmaste postkontor. Det gjorde jag varje gång jag kom till Sverige. På sätt och vis var jag glad över deras beslut. Nu kunde man nämligen inte se posthögen, om man kikade in genom det trögöppnade brevinkastet. Därmed avslöjades det inte, att jag var bortrest.
Lustigt nog slutade man med denna protestaktion igen efter en tid och levererade posten åter genom mitt brevinkast. Fast de hade kanske anställt en starkare brevbärare?


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


29.11.2021 by webmaster@werbeka.com