DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Fingret


Vi hade firat jul i Belgien. Det var första gången utan julgran förresten, men Ann tyckte inte att hon hade någon plats för en sådan. I mellandagarna kom vi till Västerås och stannade här i två veckor. Det var första gången Ann fick uppleva riktig kyla i Sverige. Hon var måttligt imponerad av den. Dessutom hade vi turen att en av lokalbussarna hade gått sönder, så att vi fick vänta på nästa i minus femton grader. Det tog drygt tjugo minuter, innan vi fick kliva på nästa buss.
Den var sedan naturligtvis smockfull, så att man nästan kunde se hur folk ångade.
Det blir aldrig riktigt kallt i Belgien, eftersom luften över Atlanten är varmare än över land på vintern. Det kan väl bli någon minusgrad, men det hör också till ovanligheterna.
Det var en mycket fin tid. Jag trivdes bra med Ann och med Belgien som helhet. Vi gjorde mycket tillsammans, vare sig det var att gå ut och äta eller att spela diverse spel på datorn tillsammans. När Ann gick upp på morgonen för att åka till jobbet, låg jag ofta kvar ett tag. Då kunde hon fixa någon "uppgift" i vårt spel och skriva på en lapp vad hon hade gjort, så att jag kunde följa upp det hela senare under dagen, när hon arbetade. För övrigt var Ann enormt bra i de flesta av dessa spel.
På helgerna gick vi för det mesta ut och åt gott någonstans. Ann kände till en del ställen som verkligen hade bra mat. Ofta låg de en bit utanför Bryssel, men det var alltid värt en liten omväg.
Därför spelade de små mörkare molnen inte någon roll. Till dem hörde Anns - ofta helt omotiverade - svartsjuka. Vi hälsade på en av hennes väninnor, en spanjorska. Det är klart att jag gärna ville använda min spanska - men Ann ville inte veta av det, utan protesterade redan vid första meningen. Det är kanske förståeligt i sig. Men när hennes kompis skulle ta med mig till köket för att öppna en flaska vin, sa hon till Ann i förbigående:
"Jag lånar din karl ett tag."
Ann blev helsur och menade aggressivt att det inte kom på frågan.
Det förtog förstås en del av stämningen och det var sista gången som jag träffade denna väninna. Ett annat moln var att jag i princip inte hade några egna saker förutom kläderna och en dator. Jag hade tagit med mig några böcker, som jag på nåder fick ställa bredvid Anns i hennes bokhylla, som bestod av tre halvmeterlånga hyllor. Och det är klart, det var skillnad, när jag var van att ha flera tusen böcker hemma hos mig.
Jag vill inte nödvändigtvis gnälla. Det var också en upplevelse att se med hur få saker man kunde klara sig. Men å andra sidan kunde jag aldrig få känslan av att verkligen vara hemma där.
Så småningom bad Ann sin bror, som är snickare, att sätta upp en konsol över våra skrivbord och efter något år hade jag tjatat till mig en egen bokhylla, typ IKEA.
När vi hade varit i Bryssel, passerade vi på vägen hem det kungliga slottet i stadsdelen Laken, av vilket man dock knappt kunde se något, eftersom det låg så långt inne i parken. Däremot åkte vi också förbi Mariakyrkan, en häftig syn, när man kommer från stan, eftersom man kommer upp från en kort tunnel och kyrkan reser sig som en förlängning av vägen uppför. Det var Belgiens första drottning, som ville bli begraven i kyrkan i Laken. Det var då bara en liten kyrka, men hennes make, Kung Leopold I, lät uppföra dagens byggnad, som han 1854 la den första stenen till. Belgien finns ju först sedan 1830 som egen stat. I denna kyrka har numera alla kungligheter fått sin sista viloplats.
Lite längre fram ser man en ganska ovanlig syn. Ett japanskt torn reser sig mot höjden och mittemot finns det en kinesisk paviljong. Båda dess byggnader kom till genom initiativ av Leopold II. Idén därtill lär han ha fått på världsutställningen i Paris år 1900. Han ville skapa ett område med byggnader från hela världen, fast det blev aldrig fler än dessa två.
Den som vill veta mer om kyrkan eller byggnaderna från Fjärran Östern, kan läsa om dem på mina sidor om Bryssel i Netshopen.
Men det fanns naturligtvis också en hel del intressant att se i själva Bryssel, inte minst eftersom det anknöt till den gemensamma historien med Österrike. Det var roligt att upptäcka en dedikation på en husvägg, som riktade sig till Kejsar Joseph. Det var Joseph II, som blev kejsare av det Heliga Romerska Riket av Tysk Nation (populärt: tysk-romerska riket) 1765, när hans far dog. Egentligen var hans far, Franz I, regent bara på papperet - den som styrde affärerna var Maria Theresia, hans maka, som Joseph samregerade med till hennes död, år 1780. På tal om henne, hittade jag också en fontän mitt i stan, som hette just Maria Theresia-föntän.
Men det finns ännu äldre vittnen om österrikisk historia. Palatset Coudenberg (kalla berget) har funnits i olika former redan på 1100-talet. Här myndigförklarades Karl V år 1515 och blev sedan den av familjen Habsburg, som förvaltade det största riket, som Habsburgarna någonsin kom att besitta, nämligen som kejsare i det tysk-romerska riket och som kung i Spanien med dess besittningar i dagens Latinamerika. Hur mycket engelsmännen än vill skryta med att de hade ett "rike, där solen inte gick ner", så regerade Karl V ett sådant rike redan flera hundra år tidigare.
Fyrtio år efter myndighetsförklaringen var det på samma plats, som Karl V avstod den spanska delen till sin son, Philipp II. 1731 förstördes palatset fullständigt genom en brand. Idag kan dock de underjordiska utrymmen besiktigas, som har återställts genom arkeologiska restaurationer sedan 1985. Det ger faktiskt en speciell känsla att befinna sig på en så historietyngd plats.
Fast även om man tycks drunkna i historiens svallvågor, kommer nutiden alltid ikapp. Turligt nog skickade min tandläkare ut kallelsen i god tid, så att jag kunde skjuta på den lite, tills när vi i alla fall skulle komma till Västerås över påsk.

Intressant är att portot inte ens kostade hälften för bara tolv år sedan. Även österrikiska utrikesministeriet behagade skriva till mig. Det lustiga är att redan första meningen är en dubbel lögn. "Det gläder mig att som nytillsatt österrikisk utrikesminister kontakta Er, för att informera angående det kommande valet till Europeiska Parlamentet samt om något av utriketsministeriets nya service."

Den meningen är längre än de som jag brukar skriva ... Lögn är att han definitivt inte kontaktade mig personligen, liksom att det gladde honom. Han hade nog ingen aning om vilka hans sekreterare skrev brev till. De ville helt enkelt ha min röst. Vad den nya servicen kunde ha varit, har jag ingen aning om längre. Men det var ju bara ett svepskäl hur som helst, det var min röst, som var viktig.
Slutligen fanns det ännu ett ärende, som hade kommit upp. Det gällde min bostadsrättsförening, där några stycken hade ondgjort sig över att den individuella elförbrukningen var mycket olika. Därför var det orättvist att föreningens elkostnad ingick i hyran. Den borde fördelas på de enskilda lägenheterna.

Jag, som i princip bodde utomlands, hade helt säkert den minsta elförbrukningen av alla medlemmar. Men jag var ändå emot att individualisera kostnaden. Den avgörande kostnaden var ju ändå föreningens gemensamma, med upplysning utomhus, i trapphus, garage och cykelställ, tvättstuga, och så vidare. Att fördela den lilla återstående kostnaden på de enskilda lägenheterna skulle kosta bra mycket mer än "vinsten" skulle bli. Man måste ju installera inte bara enskilda mätare, utan även en dator, som skötte kontrollen av det hela. Dessutom skulle kostnaden för faktureringen mångfaldigas, eftersom även den inte längre kunde ske genom en klumpsumma. Slutligen skulle man framledes kunna argumentera på samma sätt, vad gäller vattenförbrukning och värme.
Ja, till och med utnyttjandet och skötseln av lekparken, för att få millimeterrättvisa.
Alltnog, vad hjälpte det? Dumskallarna var i övertal, såsom så ofta. Vi fick individuell elmätning och petimetrarna var nu nöjda, eftersom grannen själv fick betala om han satt uppe halva natten med belysningen på, medan den hedersamme medborgaren gick och lade sig klockan tio.
Nåväl, vi skulle ju ändå komma till Västerås. Det blev knappt, med tanke på Anns semester, men det räckte ju att åka den trettionde, så att jag kunde delta i mötet på kvällen.
Det fanns andra svårigheter med att bo, som jag gjorde. Jag kunde naturligtvis begära eftersändning av posten. Men det gjorde man bara i högst ett år. Sedan blev det hutlösa priser. Dessutom hade vår lokaltidning bestämt sig för att en dag i veckan dela ut tidningen gratis till samtliga hushåll. Jag avbeställde detta - utan nytta. Visst noterade man önskemålet hos VLT, men tidningsbuden hade varken tid eller ork att bry sig om enskilda undantag. Där åkte en tidning in i varje brevinkast. Kruxet var för det första, att de inte alltid åkte in, utan ibland stack ut till hälften och annonserade att det inte var någon hemma. Men även om alla åkte ner ordentligt, kunde man genom brevinkastet se att det låg en mängd tidningar på golvet innanför, som meddelade innehavarens bortavaro.
Därför hade jag kommit överens med Renate att kila upp till mig då och då för att röja undan tidningarna och samtidigt kolla, om det hade kommit någon vettig post, bortsett från flera kilo reklam.
Eftersom Ann och jag hade avverkat alla sevärdheterna i Västerås så här dags, utvidgade vi våra cirklar. Denna gång blev det en resa till Örebro över dagen. Det blev besök på slottet, liksom en påhälsning hos Kajsa Varg i Wadköping.
Slutligen gravlades också den Internationella Kulturföreningen Werbeka definitivt.

Pokerkvällarna med Braem och Cere utvecklades. Snart tog de med sig någon kompis och pokern avlöstes med en del andra spel, såsom varulvspelet, vilket framför allt flickorna uppskattade mera än poker. Ann var i det avseendet helt underbar, vem som helst fick komma och vara med, alla var välkomna i huset.
Mest var det naturligtvis Braem och Cere, som snart var lika mycket kompis med oss som med Laurent, Anns son (på bilden i bakgrunden).
Braem hade börjat spela fotboll och det är klart att vi hängde med på hans premiärmatch för att heja på. Det låg några lösa bollar där och vi passade varandra lite grann. Sen skulle jag dribbla av Cere. Men det var ju säkert tio år sedan jag hade sådan närkontakt med en boll, därför glömde jag att det hade samlats några extra kilon runt midjan på mig. Och dessa extra kilon drog mig framåt, så att jag plötsligt låg pladask på just dessa kilon. Tyvärr hade jag försökt att förhindra fallet med min högra hand. Det stack till i lillfingret, men vaddå? Jag kunde väl inte sjåpa mig inför alla grabbarna, så jag låtsades inte om någonting. Hemma försökte jag att binda ihop lillfingret med ringfingret, så att jag inte skulle röra det i onödan. Men när det inte var bättre efter en vecka, åkte vi till sjukhuset för röntgen. Jodå, ett ben i lillfingerknogen var sönder. Det blev gips i några veckor.
Eftersom jag fortfarande var försäkrad i Sverige, fick jag betala alla kostnaderna själv och spara underlagen, så att jag kunde få tillbaka mina utgifter av Försäkringskassan. Det var inget problem i sig, jag fick tillbaka allt. Men jag undrar varför man inte kan förenkla en sådan procedur, så att båda länders myndigheter gör upp direkt sinsemellan. Det skulle säkert göra mer nytta än att bestämma hur krokig en gurka får vara.
I slutet av maj hade vi bokat en resa till Italien. Vi skulle landa i Pisa, stanna en dag där och ta oss sen med tåget till Florens. Medan förra årets behållning av slotten vid Loire var historia och konst, blev det i Italien konst och historia.
Jag ska försöka att inte ge några kulturella föreläsningar här, men det finns några saker, som jag helt enkelt måste nämna. Jag ska försöka att inte ge några kulturella föreläsningar här, men det finns några saker, som jag helt enkelt måste nämna.
Det lutande tornet ... ja, naturligtvis kände jag till det, men jag hade ingen aning om att det bara var en av fyra underbara byggnader på Piazza dei Miracoli. Det mirakulösa intrycket av det gröna gräset och de vita bygganderna har faktiskt bättre fastnat i minnet än lutningen av tornet. Fast naturligtvis är det en speciell känsla att stå framför en så världsberömd byggnad, som tornet ändå är. I övrigt minns jag inte så mycket av Pisa.
Med hjälp av en timmes resa med järnvägen lämnade vi till förmån av Florens, där jag minns så mycket mer istället.
För den som vill veta mer om konsten, byggnaderna, historien, etc. i Pisa och Florens, så finns allt på mina sidor i Netshopen. Jag ger här en enda länk. Scrolla ner till "Italien" och tillfredsställ din kunskapstörst om Pisa och Florens.
Centrala torget i Florens är Piazza della Signoria. Ansamlingen av sevärdheterna är överväldigande. Först sticker naturligtvis Palazzo Vecchio i ögonen, med byggnadsstart kring år 1300. Tänk, 800 år av historia har man försökt påverka från detta bygget. Låt vara att Loggia dei Lanzi är nästan ett sekel yngre, men politiken hade här en offentlig scen, för att adressera folket och världen.
Och mitt i allt detta några av mänsklighetens största konstverk ... Kopior för all del, men vem skulle väl vilja ha en vacker graffito sprejad över Michelangelos originalstaty av David? Tyvärr, men vi har inte kommit längre i högaktningen av konstnärliga värden. Det är klart, om man inte känner till den mytologiska historien om Perseus och varför han hugger av Medusas huvud, då förlorar statyn en hel del av sin utsaga. Samma sak gäller naturligtvis orsaken till Herkules kamp med kentauren och Romarnas raid bland Sabinierna, för att röva bort deras kvinnor. Även om det senare kanske har större historisk trovärdighet.


Runt hörnet ligger Uffizierna, alltså kontoret från forna dagar, som idag har blivit ett berömt konstmuseum. Visst, köerna utanför var långa, men det var värt att ha väntat en dryg timme. Man får väl bara en chans att komma in dit. Bara att se Botticellis två mest berömda verk, "Venus födelse" respektive "Våren", gör att man glömmer bort tiden i kön. Men det finns mycket mera att se i det som ibland kallas för världens första museum.

När vi drar oss ner till floden Arno, måste vi naturligtvis även promenera över Ponte Vecchio (gamla bron), som lär ha funnits där i någon form ända sedan Romartiden. På 1300-talet byggdes den i sten, efter att en av Arnos högvatten hade raserat träbron. Man ser knappt floden, när man korsar bron, eftersom de på båda sidorna finns butiker, av tradition mest guldsmeder.
Att Arno verkligen kan medföra enorma översvämningar, ser man på det intilliggande torget, på väg mot kyrkan Santa Croce (Heliga Korset). Där finns det nämligen markeringar, som visar, hur högt vattnet nådde vid de olika tillfällena.
Inne i kyrkan finns nästa aah-upplevelse. Plötsligt står man inför Dantes kenotaf. Dante själv är ju begraven i landsflyktens Ravenna, men hedersgraven ger honom tillbaka all heder, som florentinerna berövade honom på 1300-talet. Att det bredvid finns en äkta grav av en icke helt obekant person, gör besöket av kyrkan inte mindre upplyftande. Det är själva Michelangelo, som har sin sista vila här (bilden).
När vi sedan upptäckte att kyrkan har ett eget museum också, blev det nästan för många intryck igen. Fast det gick ju snabbt att ta igen sig över en drink i de trånga gränderna i gamla stan.
Det skulle finnas så mycket mera att berätta om Florens.

Det fanns andra konsthistoriskt intressanta kyrkor, utställningar, byggnader, vyer och mycket mera. Men jag har ju lovat att inte hålla någon föreläsning ... Låt mig bara nämna att vi naturligtvis måste se utställningen om Galilei, när vi ändå befann oss på hans hemmaplan. Att den visades i Palazzo Strozzi var ju inte någon direkt nackdel, eftersom man då samtidigt kunde beundra palatsets arkitektur och interiör.
Sen blev det ganska lustigt, när vi skulle flyga hem. Fast just då var det inte lustigt alls, hellre frustrerande.
Vi flög med Ryan Air, något som jag i och för sig inte gärna gör. Men det här tog priset. Jag hade ju fortfarande handen gipsat. Vid incheckningen tyckte tanten att jag inte fick gå ombord med gips. Det sa deras reglemente. Att jag hade flugit med Ryan Air på vägen dit, spelade ingen roll. Hon var inte beredd att släppa in mig.
Jag frågade varför det fanns en så galen bestämmelse. Eftersom man skulle kunna smuggla knark under gipset, svarade hon. Men jag hade haft gipset i några veckor, så det syntes ju att det inte var färskt. Nej, det hjälpte inte. Under tiden hade alla andra passagerarna gått ombord och en av hennes kollegor kom till oss. De konfererade en stund, sen tillkallade de flygplatsens läkare. Den damen hade äntligen förstånd i huvudet och tyckte att jag skulle kunna få åka hem ...
Det är sorgligt, men dumheten finns i många former och lite varstans ... Synd bara att det förtog en del av intrycket från en underbar semester i övrigt.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


29.9.2021 by webmaster@werbeka.com