DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Första darts


Hemma igen i Belgien, eller rättare sagt i Wolvertem utanför Bryssel, fixade vi en gammal cykel åt mig. Nu, när det började bli sommar igen, var det jobbigt att sitta hemma. Dessutom kände jag att jag behövde mer motion. Cykeln gav mig även möjlighet att utforska omgivningarna. Jag rörde mig ju i förstadsområde, för att inte säga landsbygd, därför var det mycket litet trafik, bortsett från några huvudvägar, som jag undvek.
I juni föreslog Ann att vi skulle åka till Vallonien, det vill säga, den södra, franskspråkiga delen av Belgien. Hon hittade ett bed&breakfast i Rochefort, som låg naturskönt utanför samhället. Den första kvällen gjorde jag en psykologisk upptäckt om mig själv, nämligen varför mitt undermedvetna inte gillar badkar. I vårt hus fanns det nämligen ett stort badrum, som visserligen hade dusch, men inget duschförhänge. Jag ville inte blöta ner hela badrummet, därför beslutade jag mig att ta ett dopp i badkaret. Detta trots att jag håller med dem, som säger att man bara flyttar upp skiten till halsen ... I Västerås hade jag kastat ut badkaret, för att få mera plats - därför var det nu flera år sedan jag hade suttit i en sådan balja senast. Det gick bra trots allt att ta ett bad, åtminstone i början. Det var faktiskt inte alls så tokigt att halvligga där i det varma vattnet. När jag sen var klar med tvagningen, grep jag tag i badkarskanten för att sätta upp mig. Fast badkarsdelen bakom ryggen lutade ju. När jag nästan hade kommit upp i sittande ställning och släppte taget med händerna, halkade jag tillbaka med ett stort plask.
Det fanns ingen halkmatta heller, som man kunde ta fäste på. När jag hade upprepat mina försök två, tre gånger funderade jag på att ropa på Ann. Men det var ju genant, därför plaskade jag i några gånger till, innan jag äntligen lyckades förbli sittande. Mitt förhållande till badkar har inte förbättrats sedan dess.
Nu var Ann mycket mera benägen att åka iväg och ta det lugnt, mycket i motsats till mig. Ta det lugnt kunde jag göra hemma också, jag ville se saker. Det var genom att locka med att besöka kalkstensgrottorna i det näraliggande Han, som hon övertalade mig till denna utflykt. Den blev till sist dock riktigt givande. Jag lärde mig bland annat att Sankt Hubertus är jaktens skyddshelgon. Detta för att det finns mycket skog i Vallonien och att jakten där är mera utbredd än i Flandern. Besöket i grottona var dessutom en upplevelse, inte minst tack vare alla droppstensformationer, som hade bildats genom årtusenden. Självklart finns en närmare beskrivning av Grottan i Han på mina sidor i Netshopen. Det är rätt fantastiska formationer som finns där. Det är naturens egna konstmuseum, som bildas i dessa berg som består av kalksten.
Tänk dig nu att hela Sveriges befolkning skulle bo i Jämtlands län. Det skulle motsvara förhållandena i Belgien. Tänk dig vidare att alla skulle ta med sig sina bilar. Låt gå att riksvägarna är väl utbyggda, det är uteslutande motorvägar, tre eller fyrfiliga åt båda hållen.
Du förstår säkert att det trots allt skulle bli en enorm trafik. Tänk - alla Sveriges bilar i Jämtlands län! Så är det i Belgien, som har lite mer folk än Sverige och är ungefär lika stor som Jämtlands län. Speciellt illa är det på söndagar, på eftermiddagen och kvällen, när alla vill hem igen. Framför allt vid större städer vid utfarter blir det stockningar, för att några dårar i sista ögonblicket upptäcker att de måste ta av där, fast de ligger längst ute i vänsterfilen. Och tro mig, det finns alltid sådana, vid varje stad och vid varje tidpunkt.
På bilden härintill flyter det ganska bra. Men föreställ dig nu att det finns ett vägarbete någonstans, så att det plötsligt bara är två filer öppna och att alla måste samsas om dessa ...
Fast vi kom ju alltid hem, ibland med några timmars förseningar, men det är man van vid i Belgien och har med det i beräkningen.
I förra kapitlet berättade jag att antalet ungdomar, som kom till oss för att vara med på spel eller lekar, blev allt större. Vi kunde lätt vara upp till femton personer en helg. Och nu, när det började bli varmt, var det inte så roligt att sitta inne. Varje hus hade dock en liten gräsplätt på innergården med en liten stenbeläggning strax utanför dörren. Men den räckte inte alls till, om vi allihopa ville sitta ute, utan då fick vi ställa hälften av stolarna i gräset. Därför beslutade Ann att utvidga den stenbelagda ytan. Braem och Cere var genast med på noterna och erbjöd sig att utföra jobbet.
Det var väl någon gång vid den här tiden att jag beslutade mig för att mantalsskriva mig i Belgien. Men det var inte helt enkelt, det fanns mycket att tänka på. De svenska och de belgiska skatte- och försäkringssystemen var olika. Därför blev det många skriverier med myndigheterna. I min enfald trodde jag att jag sedan skulle betala skatt i Belgien, eftersom det var ungefär en tredjedel av det jag betalade i Sverige. Men ack, så fel man kan ha, det var den svenska skattemyndigheten snabb att upplysa mig om. Fast belgarna skulle visst också ha skatt av mig. Och sjukförsäkringen, som inte ingick automatiskt i inkomstskatten. Men totalt skulle det ändå vara mycket mindre än skatten i Sverige. Det kostade mycket tid att komma fram till att jag inte kunde beskattas dubbelt och att jag fick göra avdrag för det jag betalade i Belgien. Fast jag fick ju några fördelar i Belgien. Pensionärer fick till exempel åka gratis på alla offentliga färdmedel, alltså bussar och spårvagnar och även järnvägen inom hela landet.
En del skrev på franska till mig, det var första gången jag blev "Monsieur Kauntz". Jag hade ju bara mina tre år skolfranska för ett halvt liv sedan. Med det kom jag inte så långt. Fast jag lärde mig med tiden, så att jag idag klarar franskan hjälpligt.
Visst, Cere har mycket roligt, när jag uttrycker mig "en francais", men man gör så gott man kan. Det är för övrigt så att inte alla flamländare kan franska och väldigt få valloner kan nederländska ...
Nu, när jag hade blivit mantalsskriven, fick jag också "rättigheten att delta i en integrationskurs". Den var obligatorisk för invandrare utanför EU. Jag var hjärtligt inbjuden till den, men som EU-medborgare kunde jag tack och lov avstå. Jag undrar hur många av mina läsare skulle välja att delta - inte bara teoretiskt, utan även när det gällde på allvar. En liten del av informationen till kursen fanns på engelska, allt övrigt bara på nederländska. Till råga på allt fick jag ett handskrivet meddelande, som ens en infödd knappt skulle kunna tyda. Och om man var så empatisk, då kunde jag tänka mig, vad resten av kursen skulle ge. Samtidigt måste jag dock tänka på vad vi förväntar oss själva av dem som kommer till Sverige ...
Systemet med sjukförsäkringen är ganska olika det som vi känner till hemifrån. Det finns en hel uppsjö av försäkringskassor, inte bara en. Eftersom de har olika avgifter och prestationer, tar de också olika betalt. Pengarna dras inte via skatten, utan var och en får själv välja dels försäkringsstället, dels även graden på prestanda. Väljer man till exempel att ha enkelrum, om man skulle hamna på sjukhus, får man betala mer i avgift. Jag hamnade till sist hos Partena. Därifrån fick jag ett helt ark med klistermärken, som jag skulle klistra på alla sjukvårdsutgifter, som jag skulle få pengar tillbaka på. Det gällde förresten även tandläkarkostnader. Vår husläkare gjorde hembesök, om vi ville ha det så.
Hans besök kostade till exempel trettio Euro. Tio av dessa kostade hembesöket, det fick man betala själv. Men på resten av räkningen klistrade jag ett märke och fick tillbaka rubbet. Avgiften till Partena var absolut överkomlig och det behövdes inte mycket sjukvård, för att man skulle få igen sina utgifter med råge.
Ann hade börjat att sälja Aloe Vera-produkter hos LR, ett företag som byggde på försäljning genom hembesök, värvning av nya medlemmar och liknande, som man fick bonuspoäng för. Ann var enormt duktig på att göra affärer och snart nog fick hon utmärkelser som månadens försäljare och liknande. Dessutom var det en hygglig inkomst vid sidan om.
Vad ekonomin beträffar, hade vi en överenskommelse, att hon skulle stå för kostnaderna hemma, medan jag skulle betala allt utanför, alltså till exempel alla resor. Jag tyckte att det var ett ganska rättvist system, när vi åkte utomlands flera gånger om året.
En fråga, som jag ställde mig, beträffade min lägenhet. Det var ju ganska onödigt att betala hyra, när jag i princip hade bestämt mig för att bo i Belgien. Å andra sidan kom vi ju till Sverige två, tre gånger om året. Då skulle det kosta en hel del att bo på hotell. Dessutom skulle vi behöva äta ute, vilket också var en merkostnad. Slutligen undrade jag, vad jag skulle göra med alla mina ägodelar, om Ann redan nu suckade för att jag tog med några böcker. Därför sköt jag upp beslutet längre och längre.
Olivier, Anns äldsta son, hade bland sina glömda prylar en darttavla, som kom fram en vacker dag. Fram till dess hade jag kastat pil två gånger i mitt liv. En gång som en del av en femkamp tillsammans med VSK:s bowlinggäng och en gång hemma hos Gunnar, som hade kvar en dartskiva sen sin universitetstid. Jag mindes att han hade tyckt att jag kastade bra. Men nu såg jag framför allt möjligheten att organisera nya tävlingar tillsammans med både familj och ungdomarna, som brukade besöka oss. Jag hade då ingen aning, att darten skulle bli en så stor del av mitt liv.
Eftersom vi hade en större terrass nu, satte vi upp tavlan på husväggen på rätt höjd, la ett kvastskaft som övertrampsmärke och satte igång att tävla. Anns barn var inte så intresserade, men hon själv var aktiv och somliga av ungdomarna. På bilden är Braem i koncentrerad kastställning.
Även om det var rätt vindskyddat i vårt kasthörn, påverkade vinden pilarna rätt mycket. Trots det blev vi naturligtvis bättre på att träffa där vi ville och så småningom insåg vi att man behöver spela dart inomhus. Då fixade vi en plats i garaget, som blev vår hemmaplan ett tag framöver. Jag har för övrigt skrivit om utvecklingen av min dartkarriär på egna sidor i Netshopen. Därför kommer jag bara att nämna de viktigaste händelserna i min biografi, resten kan läsas på dartsidorna.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


6.10.2021 by webmaster@werbeka.com