DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Den gyllene staden


Efter ett tag på hemmaplan, som jag numera ansåg Belgien vara, började det alltid klia under fotsulorna på mig. Då förstod jag att det var dags att ge sig ut på en resa igen. Även om Ann nog föredrog lite lugnare semester, var hon snäll nog att inte opponera sig mot mina mera högt flygande planer.
På tågresorna i min ungdom, mellan Österrike och Sverige, hade jag varit i Prag några gånger, men då bara över dagen. Jag hade fått ett allmänt intryck av staden, men inte "sett" någonting. Därför tyckte jag att Prag skulle vara ett lämpligt alternativ nu. Jag är förstås subjektiv, men jag rankar Budapest, Wien och Prag högst (i den ordningen), när det gäller kultur, mat och allmänt välmående.
Även historiskt sett hör ju Österrike, Ungern och Böhmen mycket nära samman. Prag blev ju till och med Habsburgarnas residensstad under Kejsar Rudolf II. Denne var mer intresserad av kultur än politik och detta bidrog till att Sverige kunde göra ett så stort krigsbyte, när man intog Prag under Trettioåriga kriget. På bilden till höger ses Böhmens riksregalier.
Prag kallas också för "den gyllene staden", något som ursprungligen ska ha haft att göra med de många guldglänsande kupolerna och taken. Men förmodligen har också filmen från 1942 med samma titel bidragit till att befästa uttrycket.
Alltnog, i maj gav vi oss iväg. Vi köpte givetvis rabattkort för spårvagnar och tunnelbana, eftersom det är ytterst praktiskt att slippa tänka på biljetter hela tiden. Det är fascinerade att se hur mycket man kan uttrycka med ideografi, så att även icke språkkunniga kan få full information. Dessutom var det intressant att se att jämlikheten hade gått så långt att man avbildade båda könen med bildskriften. Jag undrar om man nu, tio år senare, även avbildar homosexuella par, som man gör i Wien på trafikljusen vid övergångsställen.
Det som störde mitt siffersinne en aning, det var att tredagarsbiljetten kostade 330 tjeckiska kronor, medan endagars- och femdagarsbiljetterna kostade exakt 100 om dagen. Men, men, det var billigt ändå.

Visst är det en historietyngd syn, när man står vid Moldau (Vltava på tjeckiska) och tittar upp mot borgen, som i distriktet Hradčany tronar över hela staden. Den uråldriga Karlsbron som sträcker sig över floden, där mitt i stan ett litet vattenfall förnöjer sinnet. Till höger tronar brons namngivare, Kejsar Karl IV, där han står vid brons ena ände. Fem år tidigare hade han valts till Tjeckiens mest betydande person. Och det är inte så konstigt. Under hans livstid på 1300-talet utökade han riket, grundade det äldsta universitetet norr om Italien och fastslog i "Gyllene bullan", vilka kurfurstar som var röstberättigade vid kejsarvalet för det tysk-romerska riket.
Genom alla dessa resor har jag naturligtvis lärt mig mycket om europeisk historia. En del plockade jag upp på plats, men den största delen har jag uppsnappat genom att förbereda resan på internet. Jag ville ju självklart veta vilka sevärdheter det fanns på olika ställen, som vi besökte. Och lika självklart surfade jag vidare på en eller annan länk, för att få lite bakgrund. Detta är en möjlighet som tidigare generationer inte hade. Det hade varit mödosamt att låna alla böcker på något bibliotek, som man numera är ett musklick ifrån.
På bilden till höger tar vi oss över Karlsbron. Det syns att det var flera som hade samma tanke. Bron, som man faktiskt byggde på i nästan femtio år på 1300-talet hette från början helt oglamouröst "Nya bron", eftersom den ersatte en äldre variant, som hade rasat. Eftersom initiativtagaren till bron var Karl IV, fick den sedan heta "Karlsbron".
Något annat, som gör Tjeckien attraktivt för mig, det är maten. I Wien hade vi mycket invandring från Tjeckien (och andra kronländer), bland annat unga flickor, som fick jobb som kokerskor eller hushållerskor.
De tog med sig matkulturen hemifrån. Knödel (vetebrödsbulle som bilaga), surkål och fläskkött i alla varianter har jag vuxit upp med och ingenstans - inte ens i Wien - smakar det lika gott som i Tjeckien. Men det är inte bara mat, som gör Tjeckien till ett förlovat land. Ölet! Det tjeckiska ölet är det bästa i världen. Pilsner kommer från staden Pilsen, men det finns hundratals sorter som är bättre. Min absoluta favorit är Staropramen, som man på senare år även kan få på puben i Sverige. Och tur som vi hade, hölls det en ölfestival just när vi var där. Det var ju bara ett måste.
Och det fanns ännu en mycket trevlig överraskning, förutom allt öl ... Bland maten kunde man välja gulasch. Det är visserligen en ungersk rätt, men den ingår i det mellaneuropeiska matkonglomeratet. Nu hör det till att man äter gulasch med bröd - och ingen annan bilaga. Och här gjorde man en kreation av det hela.
Man tog en brödkaka, skar av toppen och gröpte ur det mesta av det mjuka innehållet. Sen hällde man gulasch i hålet och serverade som det var. En upplevelse!
Naturligtvis besökte vi också borgen. Prata om att den är historietyngd. Dess anor går tillbaka till 800-talet, men mest känd är den väl genom att man 1618 kastade ut kungliga ståthållare genom ett av borgens fönster. Merparten av den tjeckiska befolkningen hade blivit protestanter, efter att Kejsar Rudolf II hade lovat dem religionsfrihet. Men Rudolfs efterföljare inskränkte den igen, vilket ledde till protester och till sist till defenestreringen ("utfönstring" rakt översatt). Detta gick naturligtvis inte an och var den direkta orsaken till det Trettioåriga kriget.
Men borgen är inte bara känd för denna händelse. Det finns mycket annat att förundras över i all ödmjukhet.
Man skulle kunna vara där i en vecka och ändå inte se allt. Sankt Vitus katedralen är kanske medelpunkten av denna imponerande anläggning. Den är inte mindre än 124 meter lång och tala om att det är högt i tak inne i kyrkorummet: hela 33 meter. Men det tog också nästan sexhundra år innan den stod färdigt. Guldgatan är en annan attraktion som har sitt namn efter guldsmederna, som höll till här en gång i tiden. Men inte minst det tjeckiska nationalgalleriet finns här.
Där gjorde jag ett fynd, som visar hur nära Prag var knutet till tysk och nordisk kultur.
Där hänger en tre meter lång målning med en scen från Nibelungenlied. Det är en hjältesaga som går tillbaka till folkvandringstiden, alltså omkring år 400. Den finns i många variationer, bland annat en isländsk inom Völsungasagan. Den mest välkända är dock en sydtysk version, som skrevs ner på 1200-talet. Vi ser hur Kriemhild anklagar Hagen för att ha mördad hennes man, Siegfried. En saga med i stort samma innehåll, Thidrekssaga, finns på gammalnorska. En svensk version finns som Didrikskrönika från 1400-talet. Trots att det är en saga, baseras den på en hel del historiska händelser. Inte minst är den också en av de tidigaste germanska kulturkällorna.
På väg tillbaka till stan hittade vi en krog, som också står för ett mycket trevligt minne. Den heter Staromaček och hade hittat på ett eget knep att locka turister. Det är inte bara att drycken serveras i jätteglas, allt efter innehållet, utan vinet eller spriten värms upp i glaset, medan kunderna tittar på. Det går tydligen att göra utan att glaset spricker. Men personalen lär ju också ha ganska bra erfarenhet och övning i handhavandet. Och naturligtvis har alkoholen extra snabb verkan, när den är uppvärmd. Fast det gjorde oss inte så mycket. Vi tog en aperitif och åt mat sedan, samt avslutade med ytterligare en drink i jätteformat. Att personalen sedan även hjälper till med att ta kort på folk, är en självklarhet.
Lika självklart är att man måste gå och titta på den astronomiska klockan på gamla rådhuset. Den består av fyra detaljer. Högst upp är luckorna till för figurer av apostlerna som visas vid varje full timme. Den övre ringen består av klockan och visar dessutom zodiakställningen för sol och måne. På båda sidorna om klockan finns det ytterligare figurer, som dyker upp när timmen är full.
Det är fyra symboler, som är illa sedda. Där finns den girige med en penningsäck, den lustfyllde och den fåfänge med en spel i sin hand. Den sista figuren är ett skelett, som slår igång timslaget. Den nedre ringen är en kalender. Klockan har funnits på sin plats sedan 1410.
Innan mobiltelefonerna var så väl utvecklade som idag, var man tvungen att då och då uppsöka ett internetcafé för att kolla sin post och sköta sina rutiner på nätet. Därför var det viktigt att snabbt ta reda på var närmaste internetcafé fanns tillgängligt.
Fem dagar är inte så lång tid, men dessa, här i Prag, gick ännu mycket snabbare, verkade det som. Fast det var en underbar kortsemester.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


4.11.2021 by webmaster@werbeka.com