DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Kärt besök


Tiden gick även i Belgien och det var återigen dags att fylla år. När jag nu, tolv år senare, ser tillbaka, så undrar jag hur folk kan känna sig gamla vid sextio eller ännu yngre ...
Som vanligt fick jag en del gratulationskort, men det var ett, som gladde mig speciellt. David hade skrivit sitt namn själv med sina bara fyra och ett halvt år.

Ann och jag firade också hos vår favoritkrog, den grekiska Akropolis i Grimbergen. Förmodligen gjorde vi det under den närmaste helgen, eftersom Ann fyllde år bara elva dagar efter mig, så att vi firade oss samtidigt. Vi ser i alla fall båda två ganska nöjda ut.
Det blev roligt igen, bara någon vecka senare. Då kom Gunnar med familj till Wolvertem. Olivier, Anns äldste son, hade på våren flyttat till England, till sin kärlek, som han hade träffat på nätet. Därför fanns det nu plats för gäster i huset. Det är klart att vi åkte in till Bryssel och tittade på sevärdheterna - och då fick jag en ordentlig överraskning.


Manneken Pis, den lilla knatten, som outtömligt kastar sitt vatten i denna fontän ... Han är ju ett av Bryssels landmärken. Han står där sedan början av 1600-talet i brons. En föregångare i sten var ännu äldre. Pojken är bara en dryg halvmeter stor och han stod där helt i natura, när jag året innan själv leddes runt på upptäcksfärd i stan. Lika naken hade han varit på alla bilder, som jag hade sett av honom dittills.
Nu hade han plötsligt kläder på sig. Det lär finnas hundratals, som han har fått lov att finna sig att bli utklädd i. Dräkterna är ofta typiska kännetecken för olika yrken, men det finns även diverse nationaldräkter (för att fånga uppmärksamhet från dessa länders turister).
Vi åkte till Brygge en dag, en tjusig stad med medeltida anor, där centrum är ett av UNESCOs världsarv. Det är en sann turistmagnet för både inhemska och utländska turister. Det är klart att en och annan öl ingick i utflykten, till överkomliga priser dessutom. Jag undrar bara vem som tog fotot ...

Plopsaland var ett annat utflyktsmål, framför allt för barnens skull. Och är man en god far, så får man väl ta sonen på armen och blöta ner sig själv i sprutfontänen, när grabben inte vågar göra det ensamt. Fast attraktionerna i nöjesparken smällde nog ändå högre.

Det var snart dags för mig att sköta mina ärenden i Västerås igen, men även om det var lite omväxling, var det ju ingen riktig semester. Därför kom vi på en elegant lösning. Vi skulle först flyga till till Wien och därifrån direkt till Västerås, innan vi kom tillbaka till Belgien.
Nu var det praktiskt att ha kvar lägenheten, för vi hade tandborster och en del kläder där, så att vi slapp ta med så mycket packning.
Jag visar här till höger en vanlig spårvagnsbiljett i Wien för en vuxen. Inte så mycket för kuriosans skull, utan för priset. 1,80 Euro. Nu är det visserligen tolv år sedan, men om man jämför med att en pensionärsbiljett i Västerås idag är dyrare, då bör man inse skillnaden - speciellt om man jämför storstadens alla tunnelbane- och spårvagnslinjer med de sex busslinjerna, som trafikerar Västerås.
Och när vi är inne på priser, hittade vi något helt otroligt, mitt i Wien. Det finns ett museum, där man visar föremål från tiden, då Romarna höll till i "Vindobona", som deras fältlager då hette. Det är arkeologiska fynd, som har grävts fram vid olika tillfällen. Det är inget direkt uppseendeväckande att se där, men inträdet kostar inget för pensionärer! Fullpriset var väl två Euro, om jag minns rätt.
Betydligt mer uppseendeväckande var då vårt besök i Sisi-museet, som alltså tillägnats Kejsar Franz Josephs maka, Elisabeth. Man kan läsa mer om utställningen på mina sidor i Netshopen.
Myten vill göra hennes öde till en tragedi, fast jag är inte alls överens med den synen. Hon var en bortskämd och egotrippad flicksnärta, när hon gifte sig, som då hade stulit sin systers tilltänkte make. Och hon fortsatte med sin excentritet genom hela livet. Jag tillstår gärna att livet inte har varit så enkelt för henne, men å andra sidan berättigade det väl inte till alla hennes eskapader och till i det närmaste landsflykten, som hon begav sig i på äldre dagar. Det är nog den romantiska film-trilogin om hennes liv, som har skapat myten.

Ann hade ju inte hunnit se så mycket av Wien, förra gången vi var här, därför fanns det fortfarande mycket att visa. Vi hann med ett besök i Belvedere också. På entrébiljetten finns dels Eugen av Savoyens "sommarstuga" avbildat, dels också en snutt av Gustav Klimts "Kyssen". Det senare beror på att man har en permanent utställning med Klimts och Schieles målningar i Belvedere.
Men ett par ord om sommarstugan också. Prins Eugen var alltså den, som för drygt 300 år sedan drev tillbaka det Ottomanska rikets turkar, som hade vällt över hela Östeuropa. De hade kommit fram ända till Wien, som de belägrade år 1683. Under de följande årtionden befriade Eugen Ungern, Serbien och en bit av dagens Rumänien från det ottomanska oket.
Som tack fick han ett område (då en bit utanför staden Wien beläget), där han lät uppföra sitt sommarpalats. Medlen därtill kom förmodligen till stor del från bytet, som han gjorde på dessa fälttåg.
Men det finns också nyare historia knuten till Belvedere. Från dess balkong förkunnade dåvarande förbundskansler Leopold Figl i maj 1955: "Österreich ist frei!" (Österrike är fritt) för allt folk, som lyssnade vid radioapparaterna. Han uppvisande även det undertecknade dokumentet för folksamlingen nedanför. Fritt blev Österrike nämligen från alla okkupationssoldater från Frankrike, England, Sovjet och USA, som hade delat upp landet mellan sig efter Andra världskriget.
Vad har detta med min biografi att göra? Jo. Jag var ju bara sju år gammal, men jag minns denna radiosändning med orden och det våldsamma jublet efteråt. Även jag hade ingjutits ett slags avvaktande rädsla inför de främmande soldaterna, som man ju mötte här och var i vardagslivet. Det kändes som en jättestor kollektiv utandning att höra dessa ord. Det sitter nog kvar livet ut.
Från Wien gick det sedan vidare till Västerås, där jag också fick ett glädjande besked. Mina blodvärden, som hade legat alldeles för högt i flera år, så att jag hade varit tvungen att tappas på några halvlitrar varje år, var plötsligt perfekta nu, sedan jag bodde i Belgien. Jag har ingen aning om varför det är så. Jag antar att det har med kosten att göra.
När vi åkte tillbaka till Belgien, började det kännas som att "åka hem".
Ändå började de första sprickorna i vårt förhållande dyka upp. De var inte så allvarliga i sig. När Ann hade en fransktalande kompis på besök kunde jag inte göra så mycket mer än att snällt säga "bonsoir" och sedan sätta mig vid datorn och låta tjejerna prata franska bäst de ville. Visst, jag noterade att de öppnade en flaska vin och pimplade upp den utan att fråga om jag ville ha ett glas. En bagatell, som jag inte iddes säga något om.
Men den kom tillbaka i minnet, när vi hade fått gäster och jag fixade deras drycker. Och ja, jag erkänner att jag glömde bort Ann. Fast hon gick sannerligen inte stillatigande förbi mitt misstag, utan hon ställde till en scen, som nog de flesta närvarande kommer ihåg. Och det var nog inte så alldeles rättvist, tyckte jag.
Vi firade jul i Västerås utan några större festiviteter. Roland hade gjort eller låtit göra egna julkort, med sina fyra barns luciafirande på bild. Och ja, Olivers bus är förevigat för evinnerliga tider ...


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


13.10.2021 by webmaster@werbeka.com