DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Konsumentskydd


Tiden i Wien kändes mycket bra. Vi ordnade vårt vardagsliv på hemmafronten, så att vi båda var nöjda. Även utomhus gjorde vi mycket tillsammans. Eftersom vi båda två var intresserade av konst, var besöken av olika konstmuseer en del av vardagen. Av en hel del av dem hade jag inte vetat att de överhuvudtaget fanns. Sålunda har till exempel furstesläktet von Liechtenstein ett privatmuseum med många barockföremål. Idag är det Fürst Hans-Adam II, som är regent och statsöverhuvud av Liechtenstein.
Sonja bodde nästan vid stadsgränsen, i en stadsdel, som jag fram till dess inte hade haft någon anknytning till. Men det var roligt att lära sig en ny del av Wien, de offentliga färdmedlen dit och inte minst sevärdheterna. De var inte pampiga eller på annat sätt utmärkande, men de berättade i alla fall historier. Ett sådant exempel finns också i Netshopen, "en helt vanlig gata", Hüttelbergstraße.
Andrea var en av Sonjas kompisar. Hon var eventfixare. Det vill säga att man kunde beställa en fest eller liknande, samt ange förutsättningarna och hon såg till att allting fanns på plats och fungerade, när det var dags. Det fanns ganska roliga upptåg bland dessa evenemang. Vid en fest i någon ambassad, uppträdde diplomatfruarna som mannekänger, till exempel.
Hon hade ingen hemsida ännu, därför passade jag på att sätta ihop en sådan åt henne. I gengäld fick vi möjlighet att vara med på en eller annan fest, där ingen kände alla andra och vi kunde smälta in obemärkt.
Det var naturligtvis inte alls otrevligt, ty oftast fanns champagne och kaviar och annat gott som buffet. Som alla vet smakar det dubbelt så gott, när det är gratis.
Jag minns också ett tillfälle, då jag hade varit på toaletten, som fanns i den offentliga delen av byggnaden, där vi höll till. Jag var naturligtvis snyggt klädd, i min röda kavaj, slips och allt som hör till. På väg tillbaka till festen passerade jag en vanlig medborgare, som kastade ett "förbannade chickeria" efter mig. Fast det kändes inte som någon förbannelse direkt, utan jag var ju nöjd med att jag hade fått tillträde till samhällets högre sfärer och då inte minst fördelarna, som detta innebar. Låt mig dock också säga att jag upplevde mycket av detta liv som konstlat och falskt. Jag är glad att inte tillhöra societeten på heltid. Men det var kul att nosa in där.
Andrea kände också Ernst Fuchs, en nutida konstnär, som verkligen kunde måla figurativt, så som de gamla mästarna. Låt vara att hans verk för det mesta driftar av in i det surreala, fantastiska - men figurerna i hans målningar och skulpturer är realistiska. Därför etiketterar man Fuchs också som "den fantastiska realismens" konstnär. Hans museum, och därtill hör även trädgårdsområdet, är en upplevelse.
I slutet av mars åkte Sonja och jag till Västerås igen, för att klara diverse läkarbesök och för att se till lägenheten. Dessutom skulle Sonja få uppleva Sverige under en trevligare årstid än senast.
I januari, strax innan vi lämnade Västerås förra gången, hade jag fått ett samtal av en telefonförsäljare. Han ringde från Tele2 och ville värva mig. Eftersom jag hade min internetanslutning via Tele2, tyckte jag att det var en ganska bra idé. Men jag talade om, att jag inte skulle vara hemma på ett tag. Det gjorde ingenting, man skulle fixa allt. De skulle sköta avanmälan hos Telia, samt även ta hand om slutavräkningen, som Tele2 skulle debitera mig i sin tur sedan. Jag behövde inte vara orolig, när jag kom tillbaka, skulle jag vara ansluten till Tele2. Jag fick till och med en skriftlig bekräftelse, där Tele2 hälsade mig välkommen som kund.
Det lät ju bra. När jag kom hem var min telefon avstängd och jag hade ett inkassokrav på 630 kronor, avseende fast avgift hos Telia, samt inkassokostnader. Jag hade kommit hem på sena eftermiddagen och hade ingen telefon. Jag väntade alltså till nästa dag, innan jag skulle göra något åt det. Tur var det, för nästa dag kom ett brev från Kronofogden, där skulden nu var det dubbla.

Jag började bakifrån. Jag förklarade precis allt hos Kronofogden, där man sa att allt detta var irrelevant. När ett ärende hade gått till Kronofogden, skulle det betalas. Sen kunde parterna diskutera vidare. Vad skulle jag göra? Jag betalade alltså de drygt tolvhundra kronorna, för att slippa den biten.
Sen gick jag till Telia och berättade vad som hade hänt. Där påstod man att man inte visste något alls om detta, utan att man hade skickat ut en räkning över de fasta kostnaderna, som inte hade betalats i tid. Därför hade man skickt ärendet vidare till inkasso. Eftersom man var ovetande om hela ärendet ansåg sig Telia inte ha gjort något fel. Men de öppnade i alla fall min telefon igen utan ny anslutningskostnad.
Så, nu kunde jag ringa till Tele2 i Karlskoga. Jag diskuterade med flera personer, utan att komma någon vart. Då vände jag mig till Konsumentbyrån tillsammans med alla papper.
Konsumentvägledaren där var mycket vänlig och mycket optimistisk. Jag hade ju meddelandet från Tele2, där man visserligen inte gick in på detaljer, men där man ju hälsade mig välkommen som kund, samt talade om att jag skulle ha en Tele2-anslutning inom 8 veckor, alltså senast i mitten på mars. Nu var det redan april.
Hon försökte verkligen. Hon satt i telefon med mitt ärende i en hel timme och pratade med Tele2. Utan resultat. Till slut gav hon upp och rekommenderade mig att skicka ärendet till Allmänna Reklamationsnämnden. Jag fick några blanketter att fylla i, som jag skulle skicka med, tillsammans med kopiorna på alla mina papper. Hon sa också att företagen "brukar rätta sig" efter Reklamationsnämndens utslag, men att de inte var tvungna att göra så.
Jag struntade i att göra mig ännu en massa besvär med blanketter och kopior, när det ändå inte var säkert att jag skulle få mina pengar tillbaka.
Men - att kalla detta för konsumentskydd är bara löjligt.
Om inte ens konsumentbyrån har någon möjlighet att påverka ett så uppenbart fall av lögner och bedrägeri, vem ska då någonsin kunna komma åt ett företag?
Jag funderade ett tag på att stämma Tele2. Men det kan man ju heller inte göra. Eftersom det är ingalunda sagt att rätt blir bedömt rätt med rättssystemet, som vi har. Och som privatperson har man ju ingen möjlighet att betala rättegångs- och motpartens advokatkostnader, om man inte skulle få rätt.
Dessutom finns det ytterligare en synpunkt. De tolvhundra kronorna motsvarade ungefär en tiondel av mina inkomster under en månad. För Tele2 skulle tolvhundra kronor inte ens vara ett korvöre. Om de i det här fallet skulle ha förlorat rättegången, borde de ha dömts till att betala en tiondel av sin månadsomsättning, för att det skulle vara rättvist. (Naturligtvis inte till mig, utan till staten.) Då skulle företag kanske börja fundera, hur de beter sig mot sina kunder.
Jag gick i alla fall och sa upp min fasta telefon hos Telia och skaffade min första mobil. Och jag har aldrig mer gjort någon affär med Tele2. Det är det lilla, som jag kunde göra som konsument. Inte så himla mycket, eller hur?
I övrigt var det det gamla vanliga, när jag var i Sverige. Läkarbesök, blodtappning, löpande räkningar och allt annat som hör vardagslivet till. Det var naturligtvis inte helt rättvist, för att när jag var i Wien kunde jag leva glada livet. Men när jag kom hem hade jag alla mindre trevliga ting att sköta. Bland annat hittade jag en kallelse till medicinröntgen - jag minns inte alls, vad det kan ha varit om. I alla fall hittade jag också ett meddelande från doktorn om att allting var normalt.

Eftersom jag hade varit i Wien i tre månader, skulle vi rättvisans namn stanna även tre månader i Västerås och inte åka tillbaka förrän i juni. Därmed hade vi möjlighet att "göra Västerås", vad beträffar sevärdheter som Djäkneberget, Björnön och Anundshög.
När vi ändå var vid Anundshög gick vi också upp till "labyrinten" och följde sedan Badelundaåsen.

Från den utflykten har jag två speciella minnen. Vi såg ett flygfä, som ingen av oss hade sett förut. Det var absolut ingen geting, inget bi, ingen humla, ingen fluga, ingen trollslända - så vad var det? Bilden ovan är tagen med min gamla digitalkamera, därför är den inte bra. Men om du känner igen djuret, tala gärna om för mig, vad det är.
Ett annat, mindre trevligt minne, var att jag fick ett fästingbett på baksidan av halsen. Det var också en premiär för mig, men Sonja löste problemet galant. Trots missödet är en promenad i skogen, när det är vår, bland de vackraste upplevelserna man kan få i Sverige.
Två dagar innan vi skulle åka tillbaka till Wien var vi också på dop. David, Gunnars son, begöts med det heliga vattnet.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


27.7.2021 by webmaster@werbeka.com