DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Min brors syster


Jag hade inte varit hemma så länge, då kom nästa överraskning. Jag fick ett brev från ett inkassobolag. Jag var ganska förvånad, för att jag är rätt noga med att betala mina räkningar. När jag tittade närmare, var det dock en räkning för skolfotografier, som inte hade betalats. Nu hade jag varken sett Peter på några år, eller skolkorten som det gällde. Men å andra sidan var jag väl förtrogen med penninghanteringen, som hans mor utövade. Lika förtrogen var jag med min sons slarv.

När jag väl hade förstått vad det gällde, var jag absolut inte förvånad längre. Jag minns inte vad jag gjorde. Antagligen betalade jag summan, istället för att behöva bråka om det.
Men inkassobrevet var lite originellt i alla fall, för såvitt jag visste hade ingen kallat mig för Kanuntz tidigare. Det är inte så konstigt att Arbetsförmedlingen fick i uppdrag att sålla bort alla med utländska namn, när företagen inte har folk som kan skriva av sex bokstäver i rätt ordning, låt vara att uttala dem ... Man behöver bara lyssna på en internationell fotbollsmatch, för att förstå problemet. Jag tycker inte att Kalle Svensson på gatan behöver få uttalet rätt, men väl reportrar, där det ingår i deras jobb. Och likaså företag, som skickar ut brev. Allt annat är nonchalans.
Jag hade plötsligt mycket mera tid, när jag inte satt halva nätterna och chattade med Gerti. Jag fick en ny dygnsrytm, som var mer anpassad till resten av samhället. Genom att gå i säng tidigare, kunde jag också kliva upp tidigare. Och jag fick en ny idé, som jag kunde använda min nyvunna tid till.
Jag tycker ju om att cykla och då har jag alltid kameran med mig. Det hade redan hamnat en hel del kyrkor från omgivningarna i min fotosamling. Varför inte göra någonting av det? Jag beslutade mig för att dokumentera alla kyrkor inom Västerås kommun. Men då måste jag också veta, var de fanns. Jag skrev alltså till Domkyrkans kansli och förklarade. Jag fick ett vänligt brev tillbaka.

Därmed var sommaren räddad. Det var ganska roligt. Och bra för motionen, eftersom det till de mest avlägsna kyrkorna var dryga tio mil fram och tillbaka. Jag upptäckte dock ganska snart att många kyrkor var låsta. Jag fick förklaringen av kyrkoherden i Irsta. Han beklagade så mycket, men talade om att man var tvungen att hålla stängt, eftersom man inte kunde ha bemanning i kyrkorna hela tiden. Och tyvärr förekom det rätt ofta stölder, där framför allt kyrkosilvret var en begärlig vara.
Men visst, det fanns också en hel del kulturhistoriska värden uppsatta. Fast det är klart att en vapensköld kanske inte var lika intressant att stjäla för en vanlig tjuv, som ville göra pengar av sitt rov.
Jag däremot tyckte att det var dels vackra, dels allmänbildande ting man kunde hitta, i de kyrkor, som var öppna. Om dem skrev jag naturligtvis en egen sida. Dessa kan klickas fram genom att klicka på respektive kyrka på samlingssidan i min Netshop.
På denna hade jag plockat ihop alla tjugosju kyrkorna och anordnat dem i geografisk riktning, utgående från Domkyrkan. Sidan finns att se om du klickar här.
Förutom kulturhistorien fascineras jag också av att jämföra arkitekturen hos de olika kyrkobyggnaderna. Även om en del kan likna varandra, som till exempel Dingtuna och Lundby (på bilden nedan, till höger Lillhärads kyrka med klocktorn), så finns det dock många fler olikheter i byggnadsstilarna. Detta gäller inte minst utomlands också.
Till hösten var det åter dags för en vända till Österrike. Jag åkte på en Interrailbiljett för två veckor - det blev billigare än att betala normala färdbevis. Det var sorgligt att veta att jag inte skulle träffa Gerti. Jag delade upp tiden rättvist mellan min bror och Hedi och stannade en vecka hos båda. Med Hedi blev det på nytt en kulturell upplevelse i Wien, hon tycktes vara en outsinlig källa av kunskap.
Vi gick förbi Donnerbrunnen mitt i stan, som dock för tillfället var torrlagd (i bild syns Neptunus med treudden). Hedi berättade att den egentligen hetta Providenciabrunnen, men att folk inte hade någon aning om vad providencia (=förutseende) betydde, därför kallade man verket efter byggmästaren Georg Donner.
Han var en av det tidiga 1700-talets mest betydande skulptörer.
När vi gick förbi Musikverein, måste jag naturligtvis ta kort på huset. Många har väl sett Nyårskonserten, som sänds ut över hela världen, från Stora Musikvereinssalen, men få vet hur byggnaden ser ut utifrån. Här ovan finns den på bilden.
Innan jag åkte till Geri, som på födelseattesten heter Gerold, tog jag mig en dag för en utflykt till Stift Melk. Via länken kan du ta dig till klostrets egen sida Netshopen. Benediktinklostret är ett världsarv, som UNESCO beskriver som den "mest symboliska och dominerande barocka byggnaden".
Det finns speciella turistturer, med vilka man tar sig dit med buss eller tåg, har några timmars tid där, samt kan göra returresan nedför Donau med båt.
Resan som sådan är nästan en färd genom Österrikes historia. Man åker förbi byn Willendorf (bilden nedan till vänster), där man har hittat den lilla, trettiotusenåriga kvinnofiguren, "Venus von Willendorf". Man åker förbi borgruinen Aggstein, som hade förlänats till släktet Kuenring. På 1100-talet spände de kedjor över Donau.

Skepp, som inte ville betala tull, kunde inte ta sig vidare. Man åker förbi borgruinen Dürnstein, där jag gjorde en kort paus, för att ta kort. Även den byggdes av Kuenringer på 1100-talet och blev berömd genom att Kung Lejonhjärta satt fängslad där. Historien bakom detta, som har sitt ursprung i korstågen, kan du läsa om på Dürnsteins sida via denna länk.
Slutligen är denna färd på Donau sättet som Kejsarinnan Elisabeth (Sisi) åkte, när hon 1854 lämnade sitt Bayern för att gifta sig med Kejsar Franz Joseph i Wien. Det sägs att det stod hundratusentals människor vid Donaus stränder för att vinka till denna sextonåriga flicksnärta, som gjorde sitt livs misstag, när hon ville bli kejsarinna.
Jag nämnde tidigare, att min bror bedrev ett forum, där man bara skrev på Wien-dialekt. Det finns ju inget officiellt sådant språk, men man skriver som man uttalar orden.
Man måste nog vara från Wien, om man vill förstå, vad som står där (= waumma faschtee wü, wos duatn stät). I detta forum fanns en signatur, som hette "Hexin", som hade ganska originella och klyftiga inlägg. Min bror hade ganska roligt åt vår dialog, han visste ju vem vi var. Jag hade ingen aning och hans syster visste inte, vem signaturen Werbeka war. Ögonblick - min bror och "hans" syster? Jo, det är lite invecklat ... Min bror är nämligen min fars son, därför är vi bröder. Men Sonja, som Hexin egentligen heter, är Geris mors dotter sen ett tidigare äktenskap. Därför är hon hans syster. Sonja och jag har därför inte en gen gemensam, fast vi båda har samma bror. Nåväl. En dag hälsade vi på Sonja och då uppdagades alltihop.
Jag kände henne faktiskt sen förut, eftersom jag bodde hos min far en tid efter mina föräldrars skilsmässa. Jag var väl fyra och Sonja sex, när hennes mor bara skulle gå över gatan till marknaden för att köpa mat. Hon skulle bara vara borta fem minuter, därför lämnade hon oss ensamma. Och Sonja, som var två år äldre, kom på idén att vi skulle blåsa ut lågan i gasspisen. Vilket vi lyckades med, med förenade krafter.
Gasen är ju högexplosiv, men som tur var, var hennes mor inte borta så länge, så att hon hann hem i tid. Det blev nog ordentliga bannor, för att jag minns sedan dess att man måste vara försiktig med gasen.
Eftersom det var höst fanns det inga travtävlingar i Baden. Därför beslutade jag att besöka travbanan i själva Wien. Men det blev en besvikelse. Det fanns ingen natur, bara betong runtomkring, så att trivselfaktorn ingalunda gick upp mot nöjet i Baden.
Åter i Västerås fick jag se i posten att jag hade fått en kallelse till tandläkaren under tiden. Jag kom hem sista september och tiden jag hade fått var på första oktober. Jag kunde nog tänka mig en roligare början på hemmavistelsen. Men en karl är en karl, så jag avbokade inte. Jag fick göra två stora fyllningar i mina tänder och märkte att tandvårdstaxan sannerligen inte hade stått stilla.
Renate hade börjat i sexan. Av en tillfällighet fick jag reda på att hennes mor hade följt henne till skolan ända upp till femman. Detta, fast hon från sin balkong kunde se nästan hela vägen, eftersom skolan inte var mer än ett par hundra meter borta. Även om jag begriper att hon ville sin dotters bästa, var detta överbeskyddande ändå vansinnigt.
Inte att undra på att de andra barnen började mobba Renate, som fick sedan även en jobbig tid på högstadiet.
Jag hade tränat räkning med min dotter och till slut fått henne att kunna summera tvåsiffriga tal i huvudet utan problem. När jag var med henne på ett föräldrarmöte, klagade läraren på att Renate inte var så bra på att räkna. Jag visste att hon skulle kunna addera vilka tvåsiffriga tal som helst, så jag sade emot läraren och tyckte att Renate skulle räkna 47 + 34. Klart att hon behövde tänka lite, men läraren gav henne ju inte den chansen, förrän han sa: "Men räkna på fingrarna då." Jag hade kunnat strypa honom. Han tog ju bort det lilla självförtroende som hon hade lyckats bygga upp.
Sonja och jag fortsatte att prata via internet. Jag berättade väl att november inte var den roligaste tiden i Sverige, eftersom det är mörkt och kallt. Då föreslog hon att jag skulle kunna komma till Wien och bo hos henne. Därför åkte jag igen i november. Sonja bodde i en gammal lägenhet från artonhundratalet, med högt i tak - och då menar jag dryga tre meter, om inte mer. Toaletten hade byggts till senare, i hallen, som dock inte hade någon värme. Därför var det ganska kallt, när man behövde uträtta sina ärenden. Jag kamperade på soffan i vardagsrummet, men det var Sonja, som efter några dagar frågade, om jag inte skulle sova bättre i dubbelsängen i sovrummet. Jag förstod innebörden i denna inbjudan och som gentleman kan man väl inte säga nej? Det var ingen stor kärlek, jag tror inte att det var det från hennes sida heller. Men vi trivdes bra tillsammans och vi behövde inte sitta ensamma på var sitt håll. Dessutom var även Sonja en kulturell person, så att vi hade en gemensam nämnare där. Hon hade inte samma kunskap som Hedi, men istället en del vänner som var aktiva och kulturskapande. Av somliga kallades Sonja för "grevinna", men jag har aldrig kommit på varför de gjorde det.
Nu fanns det förstås ett problem. Jag hade ju inte förutsett att vår relation skulle intimideras, därför hade jag bokat min återresa efter fjorton dagar. Eftersom det återigen var en interrailresa, gick det inte att boka om heller. Vi beslutade att vi skulle fira jul och nyår på var sitt håll, men att hon skulle komma till Västerås efter helgerna. Sen skulle vi åka tillsammans till Wien igen.
Det skulle innebära en nyhet för mig. Eftersom Sonja tog flyget till Sverige, skulle hon ju flyga hem också. Jag övergav därför mina tågresor och bokade också en flygbiljett till Wien. Den här gången skulle jag inte stanna två veckor, utan hela två månader, innan jag skulle återvända.
När jag skulle vara borta så länge, var det nog säkrast att gardera sig, om man skulle bli sjuk.
Jag fick alltså ansöka om ett internationellt sjukvårdskort. Jag fick ett provisorium för tiden jag skulle tillbringa i Wien. Det "riktiga" kortet kunde man bara skicka till min hemadress.
Nu var januari inte den allra bästa tiden för att komma till Västerås för första gången. Möjligheterna att aktivera sig är ju ganska begränsade i snön. Fast det var bra att lära känna varandras vardag lite bättre. Och dessutom skulle det i alla fall bli ett drama, innan vi lämnade stan.
Vi ville träffa Gunnar och Gunilla, medan vi var i Västerås. Vi besökte dem, hälsades välkommen och satte oss för att utbyta nyheter. Strax därefter tyckte Gunilla att hon hörde något från hallen. Hon reste sig för att kika ut, men det hade tydligen varit falskt alarm. Trodde vi - ända tills vi skulle gå hem. Då kunde Sonja inte hitta sin handväska. Och även Gunillas var borta.
Under den allmänna välkomstceremonin hade tydligen ingen tänkt på att låsa dörren. Det var ändå otrolligt, att någon skulle öppna dörren och stjäla handväskorna. Icke desto mindre hade det hänt. Och det var illa i sig. Ännu värre var att vi skulle åka iväg om några dagar, för att samtliga dokument, som pass, ticket, etc. fanns i Sonjas handväska. Resten av tiden i Västerås gick i stort sett åt till myndigheter och nyinköp. Polis, försäkringsbolag, resebyrå, samt ambassaden i Stockholm var nödvändiga ärenden. Visst, i EU räckte det ju med en legitimation vid resor, men även Sonjas körkort var ju väck.
Därtill hade även lägenhetsnycklarna, kreditkort och liknande försvunnit, men det var saker, som vi kunde ordna upp i Wien under några veckor. Länsförsäkringar ville ha en förteckning med prisangivelse över saker, som hade kommit bort.
Vi räknade nog för billigt, ser jag idag, men det blev i alla fall 6500 kronor, som var direkta kostnader. Och när försäkringsbolaget efter någon vecka hade behandlat ärendet, fick vi meddelandet att Sonja inte kunde omfattas av Gunnars försäkring, eftersom hon inte var bosatt på hans adress.
Noterbart i detta meddelande är att de lyckades att stava mitt efternmen rätt, men istället kallade de mig "Berghard". Men detta bara som en parentes.
Jag tycker kanske att det ska vara platsen för brottet, som skulle vara utslagsgivande, inte minst när det fanns två anmälningar om samma brott. Men har ett försäkringsbolag någonsin inte försökt att klara sig undan?
Efter mycket om och men fick vi Sonjas hemförsäkring i Wien att stå för en del av kostnaden, men inte utan att det var stora diskussioner om det. Det hade förmodligen varit mycket enklare, om Länsförsäkringar hade betalat och sedan debiterat kostnaderna till Sonjas försäkringsbolag. Men har företag någonsin gjort något för en vanlig medborgare? Det skulle nästan vara kundtjänst i så fall ...


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


16.7.2021 by webmaster@werbeka.com