DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Rekreation


När jag väl så oförhappandes hade blivit av med relationen med Sonja, pustade jag ut, när jag hade kommit hem. Jag tänkte egentligen att jag hade gjort mitt med det täcka könet, det räckte nu med misslyckanden. Jag var inte sämre än att jag kunde sköta mig själv. Laga mat var jag ganska bra på, hålla rent hemma och diskningen var visserligen besvärligt, men det måste ju göras. Och i tvättstugan var jag kung. Tre maskiner, torkning och att sortera in kläderna skulle i stort sett fixas på nittio minuter. Det var åtskilligt mindre, än somliga tanter höll på med. Och för mig var det lite sport att se, om jag klarade tiden. Idag har jag lagt av med dessa barnsligheter, idag kan det ta upp till två timmar. Det står sig fortfarande rätt bra i jämförelse.
Jag var nöjd med att åter ha mera tid till att läsa. Jag har i hela mitt liv läst mycket, när än det gavs tillfälle. Det blir inte så ofta, när man är tillsammans med någon - man får aldrig det lugn och ro till att verkligen försjunka i en bok. Men nu hade jag tillfälle, så att det räckte. Och jag utnyttjade det till fullo.
Dessutom var jag just nu också mycket aktiv med min släktforskning och jag hade fått en ny kontakt, Walter, som hade fötts i Donnersmarkt. Han var två år yngre än jag och höll på att skriva en trilogi, som han kallade "Mellan tre världar".
Den handlade nämligen det tyskspråkiga Transylvanien, det rumänska samhället, där han jobbade och det Tyskland, som han kom till, när de flydde från Rumänien. Intressant är att han skriver:
"Mitt verk ska inte så mycket påminna om mig själv, utan om det som en gång var och som inte kommer att finnas längre i denna form. Det ska tjäna som högaktning för landet och folket, som har följt och hjälpt mig, men även framhäva det enastående landskapet, som jag alltid har varit tillgiven."
Men att inte allting är guld, som glimmer, har han tydligen också märkt i Tyskland. Dels skriver han att hans barn knappt har någon relation till sitt gamla hemland, men dels också: "Här är det helt enkelt en annan värld, i vilken egoismen är mycket utpräglad."
Han var lite kufisk, men visade sig vara en hygglick prick, när jag väl träffade honom något år senare. Lustigt var att han i sitt allra första brev till mig började med "Lieber Bernhard", men i det följande plötsligt skrev "Sehr geehrter Herr Kauntz".
Den 24:e februari mindes jag att jag normalt skulle ha kommit tillbaka till Västerås, om inte mitt uppbrott från Sonja hade varit så hastigt. Nu var jag emellertid här i över en månad redan och trivdes faktiskt mycket bra.
Jag hittade en gammal hyresavi, på vilken jag kunde notera att avgiften hade ökat med endast drygt trettio procent på de femton åren, som jag hade bott här. Det var en mycket blygsam ökning, med tanke på hur allt annat i samhället hade rusat i höjden.
Naturligtvis fick jag ta hand om alla andra löpande ärenden, som livet hittar på. Mitt höga blodvärde var till och med ovanligt högt denna gång, därför blev det åter några besök hos vampyrerna på vårdcentralen, så att de skulle entlediga mig från lite av denna livsgivande vätska.
Även försäkringskassan hörde av sig om att jag skulle få nöjet att betala underhåll för Lena i ytterligare ett år. Samma sak hade hänt, när Peter hade fyllt arton - men underhåll skall betalas tills barnen går ut gymnasiet. Jag har ansett det som en självklar skyldighet att jag skulle göra det, trots att jag inte hade sett barnen på flera år.
Men när jag noterade att det var "Lena Ståhlbrand" som hade skickat in denna ansökan, då tyckte jag väl att det var lite häftigt att jag skulle betala för en unge, som inte ens bar mitt namn längre. Nu spelar kanske namnet inte den största rollen - men det är ytterligare ett exempel på hur samhället kan hunsa fädrarna.
Lite plåster på såren fick jag omgående av Svenska Spel. Jag spelade inte mycket och bara med låga insatser.
Därför var en vinst på över tusenlappen någonting att minnas.
Jag hade bra kontakt med Renate för tillfället. Hon kom ofta över till mig för att fika och för att diskutera om allt möjligt. Hon hade blivit intresserad av astrologi och ville ha experthjälp till att ställa horoskop.
Strax efter min födelsedag åkte, nej, flög jag åter till Wien. Tågresornas tid var förbi - på gott och ont.
Jag hade kommit överens med Hedi om att jag än en gång skulle kunna bo hos henne. I gengäld skulle hon och Helene följa med mig hem till Västerås på semester. Men innan dess blev det förstås en del sightseeing i Österrike. Vi åkte ut till Heldenberg, några mil nordväst om Wien, där Radetzky har gravsatts som "hjälte". Han hade varit soldat i hela sitt liv och slutat som fältmarskalk. Såvida en militär kan vara hjälte, så förtjänar nog Radetzky detta epitet. På Heldenberg finns också statyer av Habsburgs kejsare genom tiderna, tysk-romerska eller österrikiska. Av naturliga skäl blir därför Heldenberg ett tillhåll för nationalister och extremhögern. Jag har för historiens skull skrivit en artikel i min Netshop, men jag ger ingen länk, för att jag inte vill främja sådana politiska tendenser.

En helt motsatt upplevelse är det att besöka Sezession med sin gyllene kupol, mitt i Wien. Det är ett monument som skapades vid förra århundradeskiftet av de unga, vilda konstnärerna, med Klimt i spetsen. Sezession betyder ju att avskiljas, att lösgöra sig. Det var precis det som jugendstilens konstnärer ville göra. De ville lösgöra sig från den konservativa, akademiska synen på konsten.
När jag gjorde mitt obligatoriska besök på travbanan i Baden, upptäckte jag till min stora förvåning en nyhet. Man kunde direkt från totalisatorn på banan även spela på svensk V75, som gick samtidigt, den dagen i Bollnäs. På baksidan av programmet fanns ATGs startlistor för loppen.
Det var jätteroligt att kunna bjuda tillbaka lite, när Hedi hade ställt upp så mycket under senare år, både med bostad och guidning. Jag hade dock lite bekymmer och undrade om jag kunde hitta på ett lika givande program, som hon alltid bjöd på i Wien. Ser man till helheten, var det dock nog så lyckat, tror jag.
Förutom de vanliga sevärdheterna i Västerås, passade vi på att ta en tur till Birka, för att få lite bakgrund till svensk historia. För att få en föreställning om hur det troligtvis har sett ut för tusen år sedan, har man byggt upp en modell av bebyggelsen på ön. Dessutom var ju båtfärden på Mälaren också lite omväxling.

En annan, mycket uppskattat eftermiddag tillbringade vi på nya Arosfortet, där man i stil med Gunde Svahns Fort Boyard hade inrett celler, som det gällde att klara med finess, styrka eller tankekraft. Där finns det ju verkligen möjligheter för hela familjen.
Det var mycket roligt för både Helene och Hedi att få testa sig själva på utmaningarna. Jag tyckte också att det var riktigt kul, trots att jag med mina snart 60 år inte tog mig fram lika obehindrad som de yngre generationerna.
Jag minns också en pedagogisk insats, som jag fick mycket beröm för av Hedi. Vi skulle spela minigolf på Djäkneberget, men det gick inte så bra för Helene. Hon hade nog en dålig dag, för i övrigt var hon verkligen en duktig och snäll tjej. Men här började hon strula och gnälla och skulle inte vara med efter de första banorna. På bussen hem fick jag en idé. När vi klev av, visade jag Helene en tia, som jag sen kastade iväg in i buskaget. När jag sa att vi skulle gå hem nu, ville Helene naturligtvis hämta tillbaka tian. Men då förklarade jag för henne, att det var lika mycket som det hade kostat för en att spela minigolf. Och att hon i princip hade gjort samma sak, som jag nu.
"Men nu har vi båda två gjort en dumhet, som vi inte ska göra om, eller hur", avslutade jag den pedagogiska lektionen. Åtminstone Hedi var imponerad av den.
Som avslutning på deras besök i Västerås bjöd jag på en kräftskiva hemma hos Gunnar, som också föll i god jord, som man kan se i meddelandet här bredvid. Och jag kände att jag hade jämnat ut givandet och tagandet en aning, när jag följde med dem till Arlanda.
Jag hade funderat på att ta med Renate på en del av aktiviteterna. Men dels var hon dubbelt så gammal som Helene och dels skulle det väl ha varit svårt med språket. Nog för att Renate klarade engelskan mycket bra, men risken var att Helene, som inte gjorde det, hade blivit utanför. Som kompensation tog jag med Renate till Stockholm en månad senare, där vi bland annat tittade på slottet och skattkammaren.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


26.8.2021 by webmaster@werbeka.com