DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Walibi är en nöjespark som finns i Frankrike, Nederländerna och Belgien. I Belgien finns den i Wavre, söder om Bryssel, i Wallonien, den franskspråkiga delen av Belgien. Eftersom ett helt gäng av ungdomarna skulle dit en söndag, hängde Ann och jag med. Kände vi oss inte utanför? Nej, inte alls. Vi var fullt accepterade, vilket till en del berodde på aktiviteterna, som vi anordnade hemma hos oss. Dessutom hängde vi med, så gott det gick. Jag har alltid varit rätt bra på lufthockey och även om jag tror att jag förlorade just här, så spelade jag ju på bortaplan ... Laurent sa en gång att det inte spelade någon roll hur gammal man var, i år räknat, utan hur gammal man är i sinnet. Och visst ligger det något i det.

Om jag tittade på mina jämnåriga, såg jag nog att en del av dem redan hade slutat leva, eftersom veckans höjdpunkt var en promenad i parken och det dagligla livet var anpassad till TV-programmet. Ett annat minne från den sommaren var att vi åkte till Gent för att titta på jazzfestivalen där. Det var dessutom bandet, som Anns far hade spelat piano i, innan han gick bort, bara för något år sedan. Många av hans kompisar höll fortfarande ihop och man firade fyrtioårsjubileum denna sommar. Ann kände naturligtvis de flesta gubbarna, därför var det för henne en speciell upplevelse. Att det inte alltid gick så bra för mig i våra tävlingar, det ska väl i ärlighetens namn också hållas fast.

Det syns förresten ganska tydligt på bilden till höger att jag var rätt så missnöjd med mitt spel i minigolf. Sen blev det dags att fylla år igen. Korgen full med diverse belgiska öl var en present av Braem, Femke och Jonna. Den presenten satt mitt i prick.

Men vad vore väl en födelsedagsfest utan tävlingar? Det här var en strålande uppvisning av oss "gamlingar". Vi skulle kasta en av Rebeccas plastikklot mot en målpinne, kasta pil och spela tärning. Ann vann hela tävlingen och jag följde upp med en tredjeplats, som protokollet visar. Det visar dessutom att vi hade hela fjorton ungdomar hos oss vid det tillfället. Och som vanligt blev det en eftermiddag med mycket skratt och glädje. Jag skulle förmodligen ha varit en hygglig ledare på en ungdomsgård ... Jag introducerade även lite svensk kultur, genom att ta med en Maxi-Yatzy, som också blev rätt populär.

Jag fick skriva intill, vad som krävdes för hus, kåk, och så vidare, men snart hade alla lärt sig de svenska uttrycken. Och det är ju alltid kul att förmedla lite språkkunskaper. Ett mindre trevligt minne från dessa lekar har jag också. Jag hade ställt min halvt urdruckna ölburk på fönsterbrädan medan det var min tur att kasta. Femke trodde att det var askfatsburken och fimpade sin cigarett i den. När jag sen skulle ta en klunk, smakade ölet inte som det skulle. Det var inte gott, kan jag försäkra. Ibland tittade vi även på när andra spelade. Braem är en stor supporter av Anderlecht och Ann och jag följde med en gång, när de mötte Gent i supercupen som upptakt för ligan.

Cigarettfimperskan syns här till höger i bild. Hon blev förlåten och fick vara med på sommarens höjdpunkt, eftersom hon och Braem följde med oss till Wien över ett långt veckoslut. Belgien är ju till skillnad från Nederländerna mestadels katolskt. Därför finns det en hel del kyrkliga helgdagar. Den 15:e augusti är det Maria himmelsfärd och därmed arbetsfri. Det passade oss alldeles utmärkt, eftersom det då bara var fredagen och tisdagen, som behövdes som semesterdagar. På så sätt skulle vi få nästan fem dagar i Wien. Här nedan finns min planering för veckoslutet, inklusive matställen. När vi hade landat i Wien, gick vi redan på flygplatsen för att äta en bit mat. För matsmältningens skull och för de kommande äventyren skulle vi styrka oss lite. Det fanns en flaska med Cachaça i baren. Jag är alltid begiven på något nytt, därför föreslog jag ett glas av denna. Det är rom.

Vi tyckte allihopa att den smakade alldeles utmärkt, därför behövde vi en påtår. Ännu idag är Cachaçan ett av mina standardmärken. Sen hade klockan blivit tillräckligt mycket, så att vi kunde flytta in i våra hotellrum. Men vi slängde bara in våra saker och åkte vidare till Prater.   Där finns det förlustelser för ung och gammal. Jag kan inte låta bli att ännu en gång påpeka denna nöjesparks stora fördel. Det krävs inget inträde och man betalar vid varje attraktion för sig. Det betyder att man kan åka precis där man vill - man måste inte utnyttja entrébiljetten så mycket som möjligt. Därför finns det inga köer, som på så många andra ställen. Att slippa stå i kö i minst en kvart förhöjer nöjet avsevärt. Jag var ute efter revansch i lufthockeyn efter min förlust tidigare i år. Mina chanser skulle nog vara större på hemmaplan, trodde jag. Men Braem vann igen, så det var bara att stryka flagg på nytt.   Även min bror kom till stan på en kortvisit, så att vi skulle hinna träffas. Eftersom jag hatar att ha något på huvudet på sommaren, syns det rätt tydligt på mig att det hade varit bra väder. Sen avslutades dagen i Schweizerhaus, där inte bara ölet är fantastiskt, utan även det griljerade fläsklägget, som är deras specialitet. Denna kombination är nästintill ouppnåelig. Med färskriven pepparrot, stark respektive söt senap och inte minst potatissallad utan majonäs, fullbordades festmåltiden, som dessutom är ekonomiskt mycket överkomligt. Nästa dag blev det en promenad på Ringen och avslutningsvis ett besök i Skattkammaren.

Där träffar vi på Kejsar Rudolf II, som gillade kultur och vetenskap bättre än politiken. Vi ser också riksregalierna från det Tysk-Romerska Riket, där Habsburgarna var kejsare under 400 år, bortsett från fem år på 1700-talet. Under så gott som hela den tiden var Wien huvudstad i detta rike, bortsett från alla besittningar i öster och söder.

Det finns naturligtvis mycket mera att se i Skattkammaren. Fler bilder och en utförlig text om denna sevärdhet hittar du under länken härintill. På kvällen åkte vi till utkanten av stan, där det odlas vin i kullarnas sydsluttningar. Detta vin säljs sedan i de angränsande vinstugorna, där man inte bara får uppleva resultatet av årets vinskörd, utan där man även kan äta genuin österrikisk husmanskost. Dessa vinstugor kallas för "Heuriger", alltså "årets" (vin). Naturligtvis leder länken till en sida i Netshopen, där ett av dessa ställen beskrivs mer ingående. På morgonen därpå, när jag vaknade, var Ann borta. Jag hade inte hört att hon hade gått upp.

Förvånad och även lite orolig gjorde jag mig klar och gick sedan ner till frukostrummet, där vi skulle möte Braem och Femke. Så småningom dök även Ann upp. Hon hade rymt på natten och tagit ett eget rum. För att jag snarkade så högt, påstod hon ... Över dagen åkte vi till Donauinsel, där det fanns så kallade Afrikadagar. Jag minns inte mycket av dem, det var mest försäljning av tyger och hantverk. Men det var ännu en vacker dag och det var skönt att komma iväg från den inre stadens hetta. Donauinsel är en konstgjord ö. Den skapades på sjuttiotalet, främst som översvämningsskydd. Vid högvatten i floden hade det ideligen hänt att de angränsande distrikten hade drabbats av översvämningar. Nu grävde man istället en ny kanal, drygt tjugo kilometer lång, och fick på så sätt en ö i mitten. Det blev snabbt ett uppskattat fritidsområde, för diverse idrottsaktiviteter, som beachvolleyboll och vattenskidor, med mera. Dessutom byggdes det ganska fort restauranger och matställen vid stränderna. Distriktet där dessa ligger heter "Kagran", därför hittade wienarna snart ett passande namn för området, anknytet till Brasilien - Copa Cagrana.

När vi ändå var i närheten, passade vi på att äta kvällsmat där och tillbringade resten av kvällen på en av de många barerna. Det är en underbar känsla att på kvällen sitta vid floden, när det har varit en mycket varm sommardag. Så mycket bättre dessutom, om man kan slappa i en bar med en drink framför sig. Dessutom är mitt förhållande till Donau ganska speciell. Jag har mycket respekt för den, inte minst tack vare dess naturkraft, särskilt vid översvämningar. Men jag har också ljuva minnen från min barndom förknippade med denna Europas nästlängsta flod. Ett besök på Kahlenberg stod också på programmet, för att få en blick över Wien från en högre ort.

Trots namnet "berg" är det ju egentligen bara en kulle, åtminstone sett med österrikiska ögon. Visserligen är det med sina 400 meter högre än det högsta "berget" i Danmark eller Belgien, men jämfört med Alperna är den pytteliten. Det var skönt att se att luften hade blivit renare igen, på åttiotalet var den så smutsig, att det alltid hängde ett grått dis över stan. Nu kan man vid klart väder se ändå till Bratislava i Slovakien, som ju bara ligger dryga tre mil bort. På kvällen begav vi oss till ytterligare en attraktion, nämligen rådhusplatsen.

Den används till allehanda tillställningar, vare sig det är en julmarknad eller en isbana på vintern eller en gigantisk filmduk på sommaren, där man visar en eller två filmer varje kväll. En friluftsbiograf mitt i stan, med några hundra stolar uppställda framför duken. I regel är samtliga upptagna. Men det finns ytterligare något, som man bör uppleva där. På den breda allén in mot radhuset finns det på båda sidorna stånd med maträtter från hela världen. Det kan vara svårt att välja mellan en argentinsk eller en indisk måltid, eller varför inte mat från Vietnam? Tyvärr tror jag att man på senare år har slutat med denna ypperliga idé.

Nästa dag var det tyvärr dags att packa igen och att åka till Schwechat, där Wiens flygplats är belägen.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av