DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Svanesången


Jag hade köpt ett nytt sällskapsspel, som hette "Globetrotter", därav namnet på inbjudan. Det slutade som vanligt att TP kom fram på senkvällen och som sedan pågick till småtimmarna, då stackars Gunilla i regel kämpade hårt mot gravitationen i ögonlocken.

Det brukade inte vara så högtidligt med inbjudan och allt, när vi träffades. Men ibland hade jag lust att leka lite på datorn och då blev det så. Det var ju i alla fall en bra träning. Menyn och hålltiderna fanns då på insidan av det vikta bladet i A6-format.
Jag sysslade med mycket annat också, eftersom jag hade gott om tid, när jag var hemma. Så hade jag ända sedan internets barndom sysslat med att spåra upp folk med efternamnet Kauntz över hela världen. Det som var en lek i början, slutade i rätt hyfsade släktforksningssidor, där varje Kauntz fick sin egen sida med länkar till föräldrar och barn. Idag har jag väl samlat ihop mer än sjuhundra personer.
Jag kontaktade alla som jag hittade, men det var långt ifrån alla, som ville vara med. Det var lustigt nog, eftersom samtliga av dem, som jag fick uppgifter om, hade sina rötter i Siebenbürgen, alltså det som internationellt heter Transsilvanien, Draculas hembygd. Bosättningen där skedde under tiden efter Trettioåriga kriget och när Österrike hade befriat Balkan från det Ottomanska styret. Dessa nya områden befolkades då ofta med flyktingar eller landsförvisade protestanter, som efter religionsmotsättningarna sökte en fristad.
Nu hade jag nyss fått en ny kontakt bland Kauntz-släktet, en ung dam, som bodde i München. Brunhilde var en stor bidragande orsak till att mitt Kauntz-arkiv växte enormt, inte minst mina direkta anor, av vilka de flesta fanns i Donnersmarkt, en by någon mil norr om Hermannstadt, eller Sibiu, som det heter idag på rumänska.
Brunhilde föddes i Siebenbürgen, men kom som liten flicka med sina föräldrar till Tyskland, när järnridån föll. Det var närmast en flykt från Ceausescus Rumänien, när möjligheten fanns att komma ut ur landet. Det måste ha varit hundra- om inte tusentals människor som sökte sig tillbaka till Väst.
Gerti var en stor supporter av Placido Domingo, en av de tre stora tenorerna. Hon hade nog alla hans skivor, som fanns att uppbringa. En hel del av dem kopierade hon åt mig, så att även min samling är ansenlig. Vem kunde, för inte ens tjugo år sedan, veta att all musik skulle komma att finnas på nätet? Gratis.
Nu skulle hennes favorit ge en konsert i Tyskland, som hon skulle åka till. Om inte jag hade lust att också komma dit? Vilken fråga! Jag passade på att informera min bror och Hedi, om att jag återigen skulle dyka upp i Wien snart. Dessutom gjorde jag upp med Brunhilde om att vi skulle träffas i München.
Sen var det bara att plocka fram resväskan igen. Jag åkte en dag tidigare, så att jag skulle ha en dag för mig själv att upptäcka Köln. Där hade jag aldrig varit förut.
När man kommer ut från järnvägsstationen möts man direkt av den imponerande västfasaden av Kölns domkyrka och till höger om den sträcker sig de två höga tonen upp till 157 meters höjd. Fast även på insidan får man en bra uppfattning av den gigantiska kyrkan. Hela dess inre är ju en enda stor sevärdhet, men jag visar bara en bild av ett fönster, eftersom den vitklädde St. Bernardus ju är min namngivare.
Naturligtvis var det en upplevelse att lyssna på Placido Domingo. En kompis till Gerti gjorde en live-upptagning av hela konserten, som jag naturligtvis också fick en kopia av efteråt. Placidos musik är inte nödvändigtvis min stil, men konserten var mycket bra. En tusenlapp i inträde - för snart tjugo år sedan - var föralldel inte billigt heller. Men minnet är värt det. I en av sångerna avslutade han med en rad i fel strof. Det var nog knappt någon som hade märkt det, men efter pausen insisterade han att ta låten en gång till, på rätt sätt. Sympatiskt.
Gerti hade fått hälsoproblem. Hon försökte att inte låtsas om det, men det fanns i alla fall i bakgrunden. Och även om vi hade några fina dagar tillsammans var det inte riktigt som vanligt.
Eftersom jag skulle träffa Brunhilde i München, tog Gerti med mig i bilen en bit av vägen, när hon själv skulle tillbaka till Österrike. På vägen tyckte hon att jag behövde lite djupare insyn i tysk/österrikisk kultur. Jag var ypperligt tacksam för allt hon visade och förklarade för mig. Jag hade ju hela mitt vuxna liv bott i Sverige och därför inte haft en möjlighet att komma närmare vår egen kultur, mer än det lilla jag hade fått med mig från skoltiden. Bamberg var av flera anledningar ett intressant ställe.
Namnet i sig är en förkortning av Babenberg, ett släkte som redan på tidigt 900-tal grundade staden. Men släktet Babenberg var ju också det första, som var härskare i dagens Österrike efter Romarna och den mörkaste medeltiden. Det senare mindes jag från skolan, men jag hade ingen aning om anknytningen till Bamberg. Mörk blev den sena medeltiden även i Bamberg, som var ett centrum för häxförbränningarna under 1500- och 1600-talen. Svenskarna kom som "befriare" under Trettioårige kriget, men de plundrade och exploaterade staden samtidigt.
Det gamla rådhuset, som byggdes på 1400-talet, byggdes om i mitten av 1700-talet. Det intressanta är att det står mitt i floden Regnitz och knyts med en bro på var sin sidan till fastlandet. Fackverkhuset är ett senare tillbygge och tjänade som vaktmanskapets logi.
Sagan berättar att Bambergs biskop inte ville avstå något av sin mark till staden, så att det skulle kunna byggas ett rådhus där. Men då slog befolkningen pålar ner i floden och skapade en konstgjord ö, där de kunde bygga sitt rådhus.
I rosträdgården bakom nya residenset finns det en samling av mytologiska figurer. På bilden syns Neptunus med sin treudd.
Däremot syns det inte mycket av rosorna, det var alldeles för tidigt på året - vi var ju där i början av mars.
En annan av stadens sevärdheter är den så kallade "Bambergryttaren", en ryttarstaty från 1200-talet. Man vet inte längre, vem det ska föreställa, men det lär vara en av de allra första avbildningar, där hästen har hästskor. Möjligtvis bevakar han ingången till sarkofagen, där Kejsar Heinrich II och hans hustru Kunigunde ligger. Heinrich II bar kejsarkronan mellan 1014 och 1024.
När jag skriver denna biografi funderar jag ibland, om alla dessa kulturella bakgrunder som jag skriver om, verkligen hör hit. Men sen tycker jag att de gör det. Dels för att mitt eget kulturintresse är en del av mig och att det inte minst visar min egen utveckling, eftersom mitt kulturintresse föddes allteftersom jag blev äldre. Dels är det också så att jag i grund och botten är "lärare". Det spelar ingen roll om det gäller att undervisa i tyska eller att lära ut något om historia. Naturligtvis finns det elever i klassrummet, som inte är ett dyft intresserade av att lära sig tyska. Och jag antar att det finns läsare, som inte är ett dyft intresserade av Bambergryttaren. Men om det finns några stycken, som jag kan tillföra något nytt, så har det i alla fall sin befogenhet. Alla andra får skylla sig själva.
Från Bamberg är det ganska nära till Nürnberg, där jag skulle ta tåget till München. Men Gerti tyckte att vi skulle kunna ta en sväng till Rothenburg ob der Tauber, även om det var en liten omväg. Och jag tackade och tog emot, naturligtvis.
Och visst var det värt den lilla omvägen. Centrum i Rothenburg omges ännu idag av sin stadsmur och vakttornen vid portarna in till staden. Tornet på bilden härstammar från 1100-talet, kringbyggnaderna är något yngre, från 1500-talet.
Vid återuppbyggnaden efter Andra Världskriget har man bibehållit husens gamla fasader i stor utsträckning. Man har endast moderniserat lägenheterna inuti dem. Staden är därför idag en stor turistattraktion, eftersom det medeltida utseendet har bevarats. På bilden till höger syns "Marktplatz", alltså Stora torget i stadens centrum.
Rothenburg ligger vid floden Tauber, men på medeltiden byggdes staden på toppen av en kulle vid Tauberdalen. Därav kommer namnet, som inte är "an (vid) der Tauber", utan "ob (ovanför) der Tauber". Namnet Rothenburg visar dessutom på att det från början handlade om en försvarsborg, i och kring vilken staden växte så småningom. 1274 fick man stadsrättigheter av Rudolf von Habsburg.
Rudolf i sin tur var den förste av släkten Habsburg, som blev det tysk-romerska rikets ledare. Från 1400-talet, med undantag av endast fem år på 1700-talet, innehade Habsburgarna sedan makten i riket tills det upplöstes av den sedermera österrikiska kejsaren, Franz I, år 1806. Kartan nedan visar Europa omkring 1600. Där ser ser du Habsburgarnas besittningar, som visas av det sammanhängande äggula området i östra delen.
Om du sedan jämför med lapptäcket som finns utbrett över dagens Tyskland, då förstår du, varför beteckningen "tysk"-romerska riket inte kunde vara mera felaktig. Det fanns inget "Tyskland" fram till 1848. Jag vet att "tysk" avsåg etniciteten, alternativt språket. Men folk i allmänhet vet inte det och tror därför att Tyskland har funnits sen Karl den Store.
Men nu nog med historia och kultur. Gerti och jag skiljdes vid järnvägsstationen i Nürnberg, där jag tog tåget mot München och Brunhilde. När jag hade pratat med den senare en stund, fällde hon en kommentar, som förvånade mig åtskilligt:
"Äntligen en intellektuell Kauntz", sa hon.
Det var inte komplimangen i sig, som jag hängde upp mig på, utan på nedvärderingen av hela hennes släkt. Å andra sidan kan jag tänka mig att flera generationer, som bodde i en bondby i en totalitär stat, inte precis hade någon större möjlighet att utveckla intellektet med stormsteg. Brunhilde själv hade vuxit upp i en storstad i Väst - det är klart att hon hade fått en annan syn på världen. Nästan för mycket av det goda.
Vi gick först och åt en bit mat och sedan föreslog hon att vi skulle gå att dricka någonting. Jovisst. Men stället, som hon valde, var minst trettio år för ungt för mig. Jag hade mycket hellre varit någonstans, där man kunde prata, så att jag kunde fråga ut henne lite om vad hon mindes från tiden i Rumänien. Istället blev det något diskotekliknande, där man behövde skrika för att samtala.
Jag var inte direkt ledsen, när vi skiljdes och jag äntligen fick en chans att titta närmare på boken, som jag hade fått. Den är enorm. I den finns en släkttavla för varje hus, som fanns i byn. Tavlan gällde den dåvarande ägaren på 1990-talet och hela hans släkt bakåt, så långt man kunde komma.
Min farfar finns inte med, eftersom min farfarsmor hade flyttat ifrån byn, till Hermannstadt. Men där fanns ju hennes föräldrar och släkten bakåt, som jag inte hade haft en aning om. Nu vet jag att min farfarsmorfarsfarfar hette Georg och föddes i slutet av 1700-talet. Det framgår av dopintyget för hans son Johann, år 1808.
Där står det "Johannes, filius Georgii (genitivform av Georgius)". Dessutom fanns alla andra, som hade bott i Donnersmarkt på den tiden. Boken sträckte sig bakåt till början av 1800-talet, då invånarna började kyrkobokföras. Det var egentligen bara en dryg handfull familjer, namnen återkommer i stort sett på varje sida. Det är klart att ingiftet till höger och vänster inte heller bidrog till att vidga människornas vyer. Även förnamnen uppvisar ingen större variation. Georg, Michael och Johann är framträdane bland pojkarna, flickorna hette Maria, Elisabeth och Katharina.
Tack Brunhilde för din vänlighet och hjälpsamhet även om vår personkemi inte överensstämde alltför väl.
Jag passade på att spendera följande dag i München, för att jag tog nattåget därifrån till Wien. Jag tittade på några sevärdheter i centrum, bland annat Frauenkirche, residenset och annat.
I slottsparken hittade jag Dianatemplet, som härstammar från 1614 och används idag mest för konserter. På egyptiska museet fanns det mumieporträtt, som imponerade stort på mig. På bilden finns ett exempel.

Både Hedi och min bror hade haft vänligheten att bjuda mig på övernattningar hemma hos sig, vilket ju gjorde det mycket billigare för mig. Det möjliggjorde att jag kunde stanna borta så länge. Jag började hos Hedi, där jag träffade Helene, hennes dotter, för första gången. Hon var en mycket snäll flicka.

Som alltid hade Hedi många idéer, bland annat att besöka musikmuseet, tillsammans med Helene och hennes kompis. Där fick man prova på att spela själv på en del instrument, eller att framkalla ljud på andra sätt. Inte minst fick man försöka sig på att dirigera en virtuell orkester. Det var senast då jag lärde mig att en dirigent inte bara viftar med pinnen.
Det behövs bra mycket mer för att få orkestern att låta som om de spelade samma musikstycke. Inte heller Hedis dirigentskap var någon örongodis precis. Men skoj var det.
De följande två veckorna gjorde jag station hos min bror. Här handlade det inte så mycket om praktiska övningar, utan vi teoretiserade mycket, om allt från världsproblem till mörk materia i rymden. Det var dock inte helt utan fysiska aktiviteter. Dels gjorde vi en ny tur till hans "besittningar" i Ungern, då jag kom ihåg att jag hade missat ta kort på den gamla brunnen, från vilken man fick dra upp vattnet i en hink. Sådant har ju nästan antikvitetsvärde idag, speciellt om föremålen fortfarande är användbara.
   
En annan aktivitet, där jag bara fungerade som dokumentationsansvarig, var att gallra videbuskarna vid ån, något som den lokala naturföreningen anordnade, i vilken min bror var medlem.
Jag hade varit borta i nästan en hel månad, när jag i början av april åter hade tillgång till min dator. Det är klart att min kontakt med Gerti under tiden hade varit ganska sporadisk, eftersom jag bara kunda höra av mig, när jag råkade komma förbi ett internetcafé. På den tiden fick man ju betala för varje uppkopplad minut, därför ville jag inte be mina värdar om tillgång till nätet. Kanske var det en bidragande orsak till vad som hände.
Jag hade bara varit hemma i några dagar, när Gerti och jag hade en dispyt om en helt belanglös sak. Min provider, som Gerti hade rekommenderat, hade ändrat formatet på att leverera statistiken på mina sidor. Nu är besöksstatistiken min enda "belöning" för allt jobb, som jag lägger ner i Netshopen, därför var jag inte glad över merarbetet och den sämre servicen, som jag plötsligt hade fått. Gerti tyckte däremot att det inte var något att hetsa upp sig för. När jag vidhöll att det var en onödig förändring, tyckte hon att jag bråkade för mycket och att vi lika gärna kunde avsluta vår relation. Punkt.
Jag blev naturligtvis ledsen, men lika självklart förstod jag samtidigt, att hon dels befann sig i en mycket värre situation än jag, dels att vi ju i alla fall knappast någonsin hade kunnat utveckla vår "affär" ...
Tack, Gerti, för all den underbara tid vi hade tillsammans. Tack för din omtänksamhet, för din hjälp och för allt du tog på dig, för att vi skulle kunna träffas. Tack för att du var du.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


1.7.2021 by webmaster@werbeka.com