DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Redan på hösten 2019 hade Gunnar och jag talat om att åka till Tallinn. Ingen av oss hade varit där tidigare och det låg nära nog, för att man skulle kunna ta sig dit över en lite längre helg. Men sen kom Corona, innan vi hade gjort slag i saken. Vi pratade lite löst om att åka på sommaren 2020, eftersom smittan verkade stanna av. Men just när vi skulle bestämma oss, åkte antalet sjukdomsfall på nytt i höjden. När Gunnar sedan fyllde femtio på våren i år, tyckte jag att det skulle vara en bra present att bjuda honom på Tallinn-resan. Det skulle samtidigt kunna vara ett litet tack för all hjälp och all sällskap han hade bjudit på under senare år. Återigen avvaktade vi, eftersom delta-varianten hade slagit till, men när vi insåg att den ju var relativt ofarligt och vi båda dessutom hade blivit vaccinerade två gånger, då tyckte vi att vi kunde ta risken. För min egen del kändes det bra att inte åka ensam till ett ställe, där jag inte kände någon och där jag inte ens skulle förstå språket. Visserligen kan jag fortfarande tänka mig att åka ensam till Österrike, Belgien eller Spanien - fast där är det ju nästan hemmaplan för mig. Men det var ju inte bara sällskapet, som jag uppskattade. Det var mycket viktigare att kunna tillbringa några dagar med min son.

Att kunna uppleva saker tillsammans, att skratta tillsammans och att ta en öl tillsammans utanför våra vanliga ställen i Västerås, det skulle vara guld värt. Slutligen kändes det som en befrielse för mig, efter att ha suttit hemma i ett och ett halvt år - en tid då jag hela tre gånger hade åkt ner till Västerås centrum och i övrigt hade hållit mig inom min stadsdel. Tänk att få se en bit av världen igen! Jag har ju kommit i den åldern, där man inte kan ta för givet att man kan göra det så mycket längre till.

Den tionde september bar det äntligen iväg. Gunnar hade tagit ledigt denna fredag, så att vi skulle få lite mer tid till att se och göra saker. Dessutom tog vi flyget, för att förlänga tiden. Och dessutom tog vi det första möjliga på dagen, även om det innebar att vår flygbuss lämnade Västerås vid halvfyra på morgonen. Sen hade vi gott om tid på Arlanda, innan flyget skulle lyfta, men så tidigt på morgonen hade flygbussen långa intervaller mellan turerna. På sätt och vis var det tur, eftersom bussarna nuförtiden bara stannar vid terminal fyra. Det sägs att det beror på ombyggnaden av flygplatsen, men nog hade man väl kunnat tänka ut ett kundvänligare system - till exempel med bussning inne på flygplatsen, om det var omöjligt utanför. Att låta allt folk släpa sitt bagage i nära en kilometer är inte det jag kallar för kundservice. För egen del hade vi ju bara handbagage, men å andra sidan tar jag mig inte fram lika lätt som en tjugoåring. Fast med några andningspauser på vägen, kom vi i alla fall fram till terminal fem i god tid. Tanken var egentligen att vi skulle ha en kopp kaffe. Men vi stod så länge i kön att vi blev törstiga. Första gången jag drack en öl klockan sex på morgonen. Men det är ju bra med nya erfarenheter, säger de ...

Det första vi gjorde i Tallinn, var att köpa en tredagarsbiljett för spårvagn och bussar. Den kostade lika mycket som fem resor, men man kunde åka så mycket man ville. Och ser man det så, så kostade det lite mindre än två enkelbiljetter på bussen i Västerås. En spårvagnslinje gick direkt utanför flygplatsen. Men trots biljetterna tog vi en taxi till hotellet, eftersom spårvagnarna inte gick uppför kullen, där vårt hotell låg. Och att gå i uppförsbacke är inte det jag klarar bäst numera.

Vid hotellreceptionen kom nästa överraskning. Jag sa att vi hade bokat ett rum, men tjejen som satt där påstod att så inte var fallet. Då hade jag under den senaste veckan fått bortåt tio mail, om att vi var välkomna. Dessutom hade jag naturligtvis bokningsbekräftelsen med mig. Så till sist fick vi vårt rum, om man nu kan kalla det för det. Det var hellre en korridor, med de två sängarna ställda i rad, huvud mot huvud. Bredvid fanns det utmed hela längden kanske en meter utrymme. Men förutom ett klädskåp och en liten telefonhylla fanns det bara en stol, inga andra möbler.

Andra dagen kom vi på att dörren, som automatiskt skulle gå i lås, inte gjorde det. Den behövde en extra tryckare, för att låset skulle snäppa på plats. Det var ju tur att ingen annan hade upptäckt det, medan vi hade varit borta. När vi kom hem andra dagen var sängarna obäddade och rummet inte städat ... Jag såg inte ett leende från någon i personalen, som i bästa fall verkade vara ointresserade. Nur är det inte min avsikt att gnälla, men jag vill varna eventuella resenärer att inte ta in där. Hotellet var nog med avstånd den sämsta upplevelsen på hela resan, som i övrigt var mycket bra.

Det enda som var bra med hotellet var läget. Det låg verkligen centralt. Eftersom vi var en bit upp i backen, beslutade vi att ta det tuffaste på en gång och ta stigningen upp till Domberget. Där fanns bland annat Aleksander Nevski-katedralen, en mycket imponerande ortodox kyrka, som överglänsar de övriga byggnaderna där. Aleksander Nevski levde på 1200-talet och tillhörde dynastin Rus i Kiev, som Rurik hade grundat. Den senare anses ju vara den som grundade Ryssland. Fast på den tiden betalade man tribut till den "Gyllene Horden", mongolriket som i början av 1200-talet styrdes av Djingis khan. Aleksander fick sitt binamn "Nevski" efter att år 1240 ha slagit svenskar vid floden Neva. 1241 slog han på nytt svenskar och estländare. Trots detta, eller kanske tack vare detta, helgonförklarades han. Utifrån sett uppfyller kyrkan en enorm rymd. Inuti finns det två altarrum och ett entréutrymme, som är till allmänt beskådande. Men det måste finnas mycket gömda utrymmen, med tanke på skillnaden mellan den yttre och den synliga inre volymen. På Domberget finns dessutom domkyrkan, därav namnet. Den står verkligen i skuggan av den stora Nevski-katedralen.

Men eftersom majoriteten i Estland är av protestantisk tro, är denna trots allt domkyrka. Där ville man dock ha inträde. Att betala inträde till en kyrka känns inte bra, då får det hellre vara. Så även här. Vi hittade också en fin utsiktspunkt, där man hade en bra vy över hela stan. Och sen var vi törstiga igen, efter så mycket rundvandrande. Denna törst släckte vi på en krog, som lämpligt nog hette Domberget.

Från utsiktsplatsen drog vi oss mot Raekoja plats eller Rådhusplatsen, där nämnda bygge mycket riktigt står. Rådhuset byggdes 1402-04 och finns än idag i sin dåvarande form. Därmed är det ett av de äldsta bevarade rådhusen. En tradition, som också är äldst i Baltikum och Skandinavien, är att man sedan 1441 i juletid ställer en julgran framför det. Rådhusplatsen är nog det egentliga centrum i staden, med massor med restauranger. Där hålls också festivaler och konserter och där finns marknadsstånd med lokalt hantverk och souvenirer. Och så finns det äldsta bevarade apoteket, som har funnits där sedan 1415.

Nu gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag glömde att ta en stadskarta på turistinformationen. Det skulle straffa sig så småningom. Det var inte så farligt, medan vi promenerade omkring i gamla stadens centrum och tittade på en blandning av gamla och nyare hus. På vägen gick vi in i en grekisk-rysk ortodox kyrka, där jag köpte en ikon, eftersom jag gillar den konstformen. Men det som var ännu viktigare, det var att jag skötte inköpet på ryska. Jag behövde ju inte säga så mycket ... "Jag tar den här" och "Tack" var allt, men faktum kvarstår att jag hade använt mig av mina ryska studier. Dessutom hade jag bara problem med att förstå ett enda ord på minnestavlan till huset, där Dostojewskij bodde, som naturligtvis hade skrivits på ryska. Det är ju så att ungefär en tredjedel av befolkningen idag är etniska ryssar. Men man får bara estniskt medborgarskap, om man kan estniska. De andra är statslösa. Nu funderar jag på varför man kan lösa problem enkelt i andra länder, men inte här hemma? Klart att man ska kunna svenska innan man får svenskt medborgarskap. Fast det bör då förstås även gälla folk som stavhopparen Armand Duplantis ...

I övrigt motsvarade den delen av staden nog inte beskrivningarna, som jag hade läst på förhand. Det fanns inte så många affärer, som hade lovats och även de gamla husen hade mestadels fått nya fasader. I slutet av gatan Pikk fanns dock "Tjocka Margareta", ett av försvarstornen i den gamla stadsmuren, som man kunde få glimtar av både här och där. Vi plockade några turfzoner på vägen, men sen skulle vi till Põhjala bryggeri, nära hamnen, alltså en bit utanför den centrala delen av Tallinn. Jag visste ju att spårvagnslinjerna ett och två gick ut dit, men inte vilken hållplats vi skulle gå av, samt att det var en bra bit att gå till fots. Naturligtvis gick vi av redan för tidigt. Det var i och för sig inget problem, vi åkte ju på vårt tredagarskort.

Gunnar försökte att ta ut riktningen på mobilen, men det gick väl så där. Det kändes lite segt att komma dit. Fast vi hade ju varit uppe sen två på natten och vandrat en hel del på den ojämna gatstensbeläggningen i gamla stan. Därför var det efterlängtat, när vi till sist hittade dit. Fast det var värt all möda. Den enorma puben fanns en trappa upp, med stora glasfönster ner till själva bryggeriet. Det fanns mycket folk som ville pröva någon av de tjugofyra ölsorterna, som man bryggde själv och som man tappade från kranar. Vi testade några av dem - men inte alla var verkligen bra. Jag fick någon sorts citrusöl, som var mera likt en lemonad. Jag vet att det är en allmän trend att göra ölet surt, men det är inte i min smak.

Gunnar testade en stout med kokosnötinslag, som han gärna kunde ha avstått från. Men visst, det var en upplevelse. Jag bör också nämna ett ord om covid-situationen. Det fanns ingen som helst kontroll på flygplatsen, när vi landade och det var inget tvång att ha mask på spårvagnar och bussar. Vid uteserveringarna kunde man så klart också sitta utan mask, men ville man vara inomhus, som på restauranger, men även på museer, fick man visa upp sitt vaccinationsintyg, som man då hade skrivit ut hemma på datorn. Sen var det maskfritt även där. Det systemet fungerade utmärkt och kändes på inget sätt besvärligt. Efter två, tre gånger visste man om det och hade covidpasset redan i handen, när man skulle gå in någonstans.

Orättvist mot dem som inte är vaccinerade? Ja, men det är ju deras eget val att de vill vara en risk för andra. Då måste de ju hållas utanför. Visst, jag är inte heller glad över vaccinationerna. Det finns en del allvarliga biverkningar och vi vet ingenting om långtidseffekter. Men eftersom majoriteten är klart positiv till vaccination, så är det en demokratisk fråga, om jag vill anpassa mig eller inte. Och vill jag inte det, då får jag också stå ut med konsekvenserna.

Vi beslutade så småningom att ta oss tillbaka till stan för att äta kvällsmat - inte minst för att ha närmare hem efteråt. Vi hittade en bus, bra mycket närmare än spårvagnen som vi kom med. Vi tänkte kliva av, så fort vi kände igen oss. Men den körde inte så långt, utan den hade slutstation innan vi kom till något bekant ställe. Där vi var nu fanns också järnvägsstationen, men inget matställe. Vi stod alltså vid ändhållplatsen och kom på att vi nog måste åka åt andra hållet, för att komma närmare centrum. Därför korsade vi gatan och kollade vilka bussar som skulle föra oss åt det hållet. Vi upptäckte att de flesta körde till ett ställe, som hette BaltiJaam, men att det bara var en hållplats dit. Vi klev på nästa bus, som åkte runt i några svängar och sedan stannade - vid järnvägsstationen rakt över gatan, där vi nyss hade varit! Vi fick oss ett gott skratt och lade en ny erfarenhet till kunskaperna om Tallinn. Sedan dess har ordet BaltiJaam stått för något meningslöst och alltid triggat ett nytt skratt hos oss. Vi hade väl på ett ungefär klart för oss, hur vi skulle kunna gå för att komma till gamla stan. Men vi hade en tanke på att klockan redan var mycket och vi inte ville att de skulle hinna stänga köket på restaurangerna.

Därför beslutade vi att ta en taxi. Ska jag vara ärlig, så hade jag även baktanken att jag skulle slippa gå uppför backen. Vi klev av vid rådhusplatsen - det hade verkligen inte varit långt att gå heller. Här fanns det nu gott om restauranger och vi valde "Olde Hansa", som i beskrivningarna hade fått bra recensioner. Det skulle vara en krog med god mat och hålla medeltida stil på insidan. Och det gjorde det. Det fanns bara vaxljus i matsalen och grov inredning. Redan det gav en god stämning och sen kom maten! Jag hade beställt "Borgmästarens val", som bestod av tre olika sorters kött med varsin bilaga. Det smakade gudomligt. Verkligen. Jag har sällan ätit så gott.

På väg hem skulle Gunnar bjuda på en Mojito, men på stället, som vi hade drasat in på, hade ismaskinen gått sönder. Det blev en Bloody Mary istället - för vitaminernas skull. Sen skulle vi ha med oss något att dricka till rummet - men de hade ingen öl i receptionen. Killen som satt där talade om att det fanns en 24/7-butik en bit bort. Vi knallade alltså dit, bara för att upptäcka att de inte fick sälja alkohol efter klockan 22. Ännu ett minus för vårt hotell, för att det måste killen där ju också ha vetat om och borde ha talat om, istället för att skicka iväg oss i onödan. När vi äntligen släckte lampan i rummet, hade klockan blivit två. Vi hade med andra ord varit uppe i 24 timmar. Men det var i stort sett ett superdygn.

Efter frukosten strövade vi åter genom några gator i gamla stan, njöt av en förmiddagsöl i solen och nere vid Viru hittade vi ett häftigt motiv, som förenade gammalt och nytt. Viru är centrum för den nya staden, där samtliga spårvagnslinjer möts och där det finns varuhus och köpcentra, som i alla andra städer. På kvällskvisten skulle det bli dart idag.

Men innan dess hade vi några timmar för att hitta på någonting. Vi beslutade att åka ut till Kadriorg. Det låg också en bit utanför stan, men här var det inga problem eftersom spårvagnen hade sin slutstation där. Vi tänkte att vi skulle kunna ta lunch där, det skulle säkert finnas restauranger i närheten av en så stor kulturbyggnad. I Kadriorg har nämligen Tsar Peter den Store låtit bygga ett litet residens, som skulle fungera som "fönstret mot väst". Peter den Store var till att börja med Tsar och Storfurste i Ryssland. Han skapade genom landvinningar det Ryska Imperiet, där han blev dess första kejsare (tsar). Han insåg att Ryssland i många avseenden låg efter övriga Europa. Som en av få härskare var han också intresserad av konst och vetenskap och med hjälp av detta försökte han modernisera sitt välde. Han grundade bland annat Sankt Petersburg.

Flottan i bildens bakgrund syftar till att Tallinn var Rysslands viktigaste hamnstad på den tiden. Båtbygget var Peter själv intresserad av och lärde sig en del på sina resor till bland annat Nederländerna, som genom det Östindiska Kompaniet ansågs vara ledande inom detta område. Idag är en del av Estlands konsthistoriska museum inrymd i palatset, nämligen den äldre europeiska och ryska målarkonsten. Det finns fler byggnader, som faller under konstmuseets ledning, bland annat KUMU, en mycket modern byggnad, som även innehåller modern konst.

Jag tycker att det är en bra lösning, eftersom man i alla fall inte hinner se all konst. På så sätt kan man själv välja, vilka delar man vill titta på just för tillfället. I Stora Hallen i Peters palats hade jag lite svårt med monogrammen ovanför de öppna spisarna. E på ena sidan och X på den andra. Det borde väl ändå vara ett P med någonstans. Jo, det gör det, läste jag mig till senare. Det är inget X, utan två P, som är korslagda mot varandra och som står för "Pjotr Primus", alltså Peter I. Det brukar vara vanligt att man sätter sin gemål som pendang, men när jag väl hade tänkt lite, kom jag på att Peter visserligen var gift Med Katarina, men på ryska hette hon ju Ekatarina.

Bland konstverken skulle det finnas en del intressanta att framhäva, men det här ska ju inte vara någon avhandling, därför nöjer jag mig med två stycken. Den ena är av en mig (och konstvärldens) okänd konstnärinna från 1600-talet. Det var ju mycket ovanligt med kvinnliga konstnärer på den tiden. Dessutom målade de flesta relativt små tavlor och använde inte fullskaliga dukar. Därför dröjde det väl tills man hade moderna hjälpmedel, innan hon kunde få sitt erkännande.

Hennes verk hade tillskrivits andra konstnärer och hon har endast i början av detta århundrade erkänts som upphovskvinna. Michaelina Wautier var bland annat influerad av kretsen kring Rubens. En del av hennes tavlor har köpts av Habsburgare, som ju förvaltade Nederländerna.

En av dessa förvaltare var Ärkehertig Albrecht av Österrike, som lät sig konterfejas av självaste Peter Paul Rubens. Och det är klart att en österrikisk ärkehertig och Rubens förenade i samma tavla måste skapas utrymme. Efter ett besök på ett konstmuseum hör det till att man får lite förfriskningar. När vi sen skulle till spårvagnen hade vi lite olika uppfattningar om vägen. Jag vet inte, men jag misstänker ju att Gunnar ville att jag skulle få så mycket motion som möjligt ... Och jag var ganska trött att behöva stanna titt som tätt, för att jag inte klarade mera. Dessutom begrep jag ju att det inte var så roligt för Gunnar med alla dessa tvångspauser. Vi hade hittat ett ställe, där man kunde spela dart. Stället hette Hill Hill och var framför allt en jättestor biljardhall, där det tydligen även genomfördes större mästerskap. Men de hade också en darthörna med några tavlor. Efter att ha svalkat ner oss med en öl, började vi spela om Estonia Championship. Att påstå att vi spelade bra, vore att ljuga. Men Gunnar spelade minst dåligt och därför vann han - ganska överlägset med 4-1. På banorna bredvid oss spelade nybörjare och åtminstone de insag att vi kunde det bättre än de själva, för att de kom och frågade oss om råd.

Sen var det dags för lite mat igen. Men vis av gårdagen gick vi och köpte oss lite sängfösare innan dess, så att vi inte skulle vara ute för sent igen. Lika vis av gårdagen tog vi åter en taxi, eftersom det kostade en spottstyver. Chauffören ville inte förstå, vart vi skulle. Redan då anande jag oråd - och ännu mer när han inte satte taxametern på. Mycket riktigt började han köra runt på stan, tills vi protesterade. När vi var framme begärde han arton Euro! "Jag ger dig sex, för att det betalade vi igår för samma sträcka", sa jag. "Och om det inte duger anmäler jag dig." Dumt nog för honom hade han satt upp sin taxilicens i bilen. Utan glasögon kunde jag inte se vad som stod där, men det visste ju inte han. Han sa inte ett knyst, när vi klev ur. Jag hade förmodligen inte vågat att göra så, om jag inte i mina förberedelser hade läst att det fanns taxiförare, som försökte sig på sådana tricks och att man skulle anmäla dem. Men det hade inneburit en massa besvär för oss också. Därför tyckte jag att min lösning var både just och förhoppningsvis en läxa för honom. Vi gick upp till Rådhustorget igen och hittade en krog, där vi inte hade varit ännu. Vi fick menyn och vi fick vänta. När jag efter en bra stund frågade om servitrisen hade glömt oss, påstod hon att köket stängde klockan tio. Men det hade absolut inte varit tio ännu, när hos gav oss menyn ... nå ja, vill de inte tjäna pengar, så är det ju deras sak. Krogen hette i alla fall Kaerajaan, för att sprida lite dålig reklam åt dem. Vi gick en bit vidare till "Troika", en rysk krog.

Och det ångrade vi verkligen inte. Vi började med sill på ryskt vis, med dipsås, rå lök, ägg med romfyllning och rågbröd. Den var otroligt underbar. Så när servitrisen kom och frågade om vi ville ha en stor eller en liten vodka, klämde jag till med en stor. Jag visste ju att vodkan flyter lätt i Ryssland, men det var ju sista kvällen ...

En stor betydde glaset fullt och minst en deciliter. Å andra sidan gjorde hon en show av det och hällde i glasen från högt ovanför. Hon spillde endast i början några droppar, när hon siktade in sig. Sånt bidrar också till stämningen. Jag var ju mätt efter sillen, men det var i alla fall sista kvällen. Jag minns inte, vad Gunnar åt, men han var också mycket förtjust i sin mat. Jag tog en halv meter korv och vi hade en liten vodka till. Och sen en liten till, för att se henne hälla upp. Tyvärr var jag inte snabb nog med kameran, det vill säga jag kom inte tillräckligt långt bort, för att få med glasen också. Men bilden visar väl ändå hennes prestation. Det ryska ölet var däremot ingen höjdare, jag hade inte druckit upp det ens när jag var klar med maten. Sen skulle vi se om ismaskinen hade lagats, så att Gunnar kunde bjuda på en Mojito. Men det var stängt där också. Och det blev ännu värre ... Jag ska inte förneka att jag hade druckit en hel del vodka till maten, men jag kan inte påstå att jag kände mig speciellt full, eller att jag gick vingligt. Men när vi klev över en ganska hög stenavgränsning till lokalen, fanns det ännu ett trappsteg bakom, som jag inte såg, trampade snett och ramlade. Jag hade knappt rört marken, då var det en estnisk kille där, som hjälpte mig upp. Det tycktes inte vara så farligt, fast jag kände att jag hade slagit upp knäet, som blödde rätt bra, till och med genom byxan. När Gunnar hade stämt med hjälp av näsdukar, var allting bra igen. På hotellet drack vi en öl till, samt vår sängförsare - under livliga debatter, till halv fyra på morgonen. Nästa morgon hade jag väldigt ont i sidan. Nu, fem dagar senare är det fortfarande ömt kring fjärde revbenet, så det är möjligt att jag slog i där mot kanten av det gömda trappsteget. Efter frukosten packade vi och lämnade in bagaget i hotellets förvaringsrum.

Vi hade bara en punkt kvar på vår lista över saker att göra. Det lustiga var, att det låg nästan alldeles intill det stora bryggeriet. Men nu visste vi ju att vi skulle ta bussen och inte spårvagnen. På väg till bussen passerade vi en gammal gränd, Katariina käik, som har ett rätt egendomligt utseende. Utmed väggen visas en del gamla gravstenar, som har funnits i kyrkan Sancta Katarina av Alexandria. När kyrkan hade förfallit revs ena halvan och gravstenarna placerades på väggen av den andra. Stenen jag visar har skapats som minne av Kunigunde Schotelmundi Hauaplaat, som dog 1381.

Det sägs att hon är den första kända kvinnan från Tallinn, som har fått en gravsten. Det var tur att vi visste vägen, för det var inget sant nöje att promenera med det mörbultade revbenet. När vi klev av bussen, skulle vi först äta lunch. I brist på annat fick vi ta in på en japansk restaurang, den enda vi hittade i området.

Som plus kunde vi anteckna, att vi nu även hade sett havet på nära håll. Stället vi skulle till var ett slags upptäckarverkstad, som huvudsakligen arbetade med virtuell reality. Genom att sätta på sig glasögonen kunde man köra häst och vagn, skjuta på varandra på ett järnvägståg och liknande.

Gunnar visade sig vara en styv ballongflygare och racerbilförare. Jag trampade istället runt en cyklist på en guppig bana och märkte hur mycket långsammare det gick i uppförsbacke, även om man höll samma tramprytm. En annan sak, som var nästan hopplös, var att man skulle få en ballong genom upphängda ringar, genom att använda rörliga, men i golvet förankrade varmluftkanoner. Vi lyckades inte, men att det var möjligt visade två tjejer strax efteråt. Vi var överens om att allt det här var en intressant idé, men att den dels kunde utvecklas och framför allt förklaras bättre. Sen återstod det inte mycket. Vi tog bussen tillbaka till stan, och sen en taxi, som vi först åkte upp till hotellet med, för att hämta väskorna och sen direkt till flygplatsen. Som omväxling hade vi här en mycket trevlig chaufför. På Arlanda hade vi just missat en flygbuss till Västerås och fick dryga två timmars extra väntetid, som vi fördrev med att äta kvällsmat och ta en, nej, två sista öl. Vi var bara ute i tre dagar, men efter all karantän här hemma under Corona, kändes det som att ha börjat leva igen. Bortsett från att det har varit mycket trevliga och givande dagar. Tallinn? Ja, absolut att rekommendera med några få undantag.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av