DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag hade hela sommaren tränat med mitt självkomponerade program för huvudräkning, eftersom VM skulle gå i London i slutet av juli. Det var ju bara en timmes resa dit. Jag hade bestämt mig för att vara med, även om jag visste, att jag inte hade någon chans mot alla essen, som skulle komma dit. Jag kände många av dem genom diskussioner i en specialgrupp på nätet, därför skulle det vara roligt bara att träffa dem.

Sen råkade det bli så att Olivier och Leisa skulle bli föräldrar samtidigt. Vi hoppades att barnet skulle födas under veckan kring den beräknade födelsen, som vi var där. Vi åkte en dag tidigare och stannade över natten i London. Extra roligt var det att åka med Eurostar, tåget som körde genom Eurotunneln under Engelska kanalen. Visst, det var en speciell känsla att veta att det fanns ett helt hav ovanför oss.

Vi hyrde in oss på ett litet rum i Kensington, ett verkligt kyffe, där vi hade soptunnan rakt framför fönstret. Fast det spelade inte så stor roll, vi skulle ju bara sova där. Jag minns inte mycket av det vi gjorde i London på eftermiddagen. Det småregnade och jag vet att vi trots det vandrade runt i stan. Jag tror vi var på Harrods och jag har ett svagt minne av St. Paul's katedralen. Jag antar att det var min nervositet inför morgondagen, som förträngde allt annat. Och sen var det dags. Det var roligt att se att jag inte var äldst. Willem från Nederländerna var några år äldre än jag. De flesta var dock medelålders. Jag minns inte heller något av småpratet i foajén. Jag tänkte bara på min målsättning att inte bli sist. Sen såg jag bunten med tävlingspapper, som vi skulle klara av på fyra timmar. Herregud!

Jag hade trott att jag kunde räkna ganska bra! Men, den som sig i leken ger ... Jag lyckades inte att undvika sista platsen. Fast det var inte långt ifrån. Jag var bara åtta poäng efter den som blev nästsist. Och det när man kunde få hela 1100 poäng i tävlingen. Då är åtta poäng ju inte ens en procent! Men jag kände mig ändå rätt tillfreds. Jag hade ju vågat vara med. Samtidigt var det skönt att det var över, eftersom jag slappnade av nu och njöt av resten av resan. Ann hade hela tiden väntat på ett café i närheten. Jag hämtade henne och vi skyndade oss till Kings Cross stationen, för att ta oss vidare till Peterborough.

Det är tolv mil mellan städerna, så även det tog bara en dryg timme att ta sig dit. Ann hade bokat in oss på Notting Hill Gate hotell i närheten, som var flera klasser bättre än det vi fick uppleva i London. Allt var dock lugnt. Leisa var hemma och fortfarande rund om magen. Men två dagar senare hände det. En liten flicka kom till världen och Ann blev farmor.

Även Oliviers far hade åkt till England. Han hade också tagit gammelfarmor och moster Rebecca i bilen. Det blev därför en ganska stor släktträff i Peterborough. En av kvällarna gick vi till O'Learys för att spela lite darts och även biljard. Där spelade jag för första gången snooker.

Vilken upplevelse. Jag är i vanliga fall inget vidare bra på att spela biljard, men det här var ju helt omöjligt. Både bollarna och hålen var mycket mindre. Och min aktning för proffsen, som jag ibland tittade på i TV, den steg enormt. Det blev inte så mycket annan sightseeing i Peterborough, men katedralen var absolut värd att ta sig en titt på. Långskeppet är rätt så imponerande, men sen är den också berömd för att det fanns två drottningar begravda här. En av dem var Katharine of Aragon, som i epitafen benämns som "Humble and Loyale". Denna spanskfödda prinsessa åkte år 1501 till England för att gifta sig med Prins Arthur av Wales. Arthur avled dock redan fyra månader senare. Då lovades Katharine bort till Hertig Henrik av York. Denne man skulle några år senare bli Kung Henry VIII, känd för sina sex fruar. De flesta av dem blev avrättade, fast det slapp Katharine åtminstone. Hon övergavs dock till förmån för den sexton år yngre Anne Boleyn. Henrik försökte att få äktenskapet med Katharine annulerat, så att han kunde gifta sig med kvinnan, som vägrade att bli hans mätress. Påve Clemens VII vägrade dock ge sitt godkännande, vilket så småningom ledde till den engelska reformationen av kyrkan. Därmed kunde Henrik själv annulera sitt äktenskap och efter nio års trånad kunde han gifta sig med Anne Boleyn.

Tonåringen Katharine slets mellan olika viljor under de sju åren, som hon måste vänta på äktenskapet med Henrik, eftersom denne ännu var omyndig. Dessutom motsatte sig hans far äktenskapet och lade många hinder i vägen. Tidvis var Katharine så fattig att hon var tvungen att sälja sina ägodelar för att kunna skaffa mat. Henrik VII dog dock i april 1509 och två månader senare kom giftermålet med hans son till stånd.   Den andra drottningen som begravdes här, men som flyttades tjugofem år senare till Westminster Abbey, hade ett minst lika tragiskt öde. Det var Mary Stuart, Queen of Scots. Hon blev Drottning av Skottland, när hon var sex dagar gammal. Men hon tillbringade hela sin ungdom i Frankrike.

Hon gifte sig med François II av Frankrike, men denne dog snart efter bröllopet. Hon återvände till Skottland, men efter en del incidenter var hon tvungen att fly till England. Många katoliker ansåg henne vara den rättmätiga drottningen av England, vilket Elisabeth I naturligtvis inte fann så trevligt. Därför förvarades Mary i olika slott i arton år, innan hon slutligen ansågs vara skyldig till ett (påhittat) mordförsök på Elisabeth I och dömdes till döden. Världen lär aldrig få veta sanningen bakom dessa intriger. Å andra sidan är historia som ämne mycket tveksam. När det till exempel gäller François II sägs det i Frankrike att han slog huvudet i en tvärslå av en låg dörr och att han aldrig hämtade sig av skadorna. Jag har sett dörren själv, den ligger dessutom i änden av en trappa, som gör det extra besvärligt att undvika tvärslån. I England sägs däremot att han dog av följderna av en öroninflammation ... Historia eller historier? Jag har ingen speciell anledning i minnet, varför jag skulle ha tagit det här fotot av Ann. Det verkar vara taget hemma, troligen vid hennes skrivbord. Det är kanske bara ett i serien "happy girlie".

Efter en snabbvisit i Västerås i oktober fick jag hjälp av Cere att köpa en dator, eftersom han hade kontakter. Jag nämner det, för att priset finns på fakturan - knappa femtusen kronor betalade jag. Den var klassetta på den tiden. Det är samma dator, som jag skriver på just nu. Den är inte sista skriket längre, fast den duger för mina behov.

På den datorn kunde jag i alla fall skriva ut inbjudningen till den första "riktiga" darttävlingen, som vi fixade. Det var fortfarande gänget som spelade i garaget. Men vi spelade i alla fall vår första 501 i November-Dar(t)ing. Det står också att vi tog en Euro for en burk öl och hälften för en softdrink.

Att vi skulle tillbringa julsemestern i Sverige var ganska logiskt, för vi skulle äntligen komma till skott och gifta oss. Och eftersom det här i landet var mycket enklare med alla papper som behövdes, var det den smartaste lösningen. Det blev inte mycket till fest. Å andra sidan var det tredje gången för oss båda, att vi lyssnade på vigselförättarens salvelsefyllda ord. Så här i efterhand tror jag ändå att Ann blev ganska besviken. Vi hade bett Gunnar och Gunilla att vara bröllopsvittnen och allt vi gjorde efteråt var att gå på restaurang och äta en bit mat med dem. Visst, vi hade sedan ett litet party i Belgien också, men allting runtomkring bröllopet var inget att skriva hem om.

Jag tror att Ann hade förväntat sig att vi skulle göra lite mer av det. Fast mig spelade det ingen roll, jag såg det bara som en formalitet. Det ångrar jag idag lite grann.

Fast för mig var det viktigare att jag kunde klä min sextio centimeter höga julgran på julafton och få lite stämning då. Det var å andra sidan något, som Ann inte hade så mycket uppskattning för. Fast jag klär fortfarande samma julgran varje år, när det är dags. Vi passade på att vara en kväll hos Gunnar och Gunilla.

De hade till och med fixat två paket kräftor mitt i vintern. Och på nyårsafton gjorde jag en ganska ful grej med Ann. Hon hade lärt sig spela backgammon ganska nyss. Jag föreslog att vi skulle spela en klädbackgammon, alternativt att ta en nubbe vid en förlust. Det är klart att jag hade större erfarenhet och att hon åkte dit för det mesta. Å andra sidan var det fascinerande att se hur mycket sprit hon tålde ... Och även om det var orättvist, hade vi ganska kul. Jodå, hon också, åtminstone ju längre kvällen led.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av