DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

LR hade bjudit till fest i Dortmund igen. På väg dit gjorde vi en liten avstickare till Hohenlimburg. För ganska precis fyrtio år sedan hade jag under några dagar hälsat på bekanta till min mor, när jag var på väg tillbaka från Wien. Nu hade vi ingen kontakt alls längre, därför var det egentligen inte nostalgiska minnen, som fick mig att vilja åka dit. Istället hade jag tagit reda på att det fanns ett gammal slott där, som säkert skulle passa i min samling. Naturligtvis kan du läsa mer om slottet: på mina sidor. På porten står det ärevördiga årtalet 1615, alltså knappt innan Trettioåriga kriget bröt ut. Slottet som sådant skiljde sig väl inte så mycket från alla andra medeltida slott. Men man hade inrett ett tekniskt museum, som var rätt intressant att gå igenom. Föremålen som visades sträckte sig från tiden då slottet byggdes till våra dagar.

Men här var det inte de äldsta historiska föremålen, som väckte det största intresset. Utan det var de, som jag kände igen sen min ungdom. Tyvärr innebär ju den insikten att jag själv numera också kunde ställas ut på museum. Fast på sätt och vis är min biografi mitt eget museum.

Monstret till skrivmaskin väcker åtskilliga tankar. Skrivfelen inte minst. Var det ett viktigt brev, fick man radera bokstäverna med ett suddgummi. Men man fick inte trycka för hårt, så att det gick hål på papperet. Tipp-Ex blev en revolution. Nu kunde man måla över felen med vitt, låta torka och skriva rätt. Fast det var inte heller idealt.

Det vita Tipp-Exet kontrasterade i alla fall mot papperet, så att mottagaren kunde se hur bra man var på maskinskrivning. En annan höjdpunkt var att kasta en blick på armaturbrädan i en "Bubbla". Armaturbräda är en mycket välvillig beskrivning, för det enda som fanns på den var hastighetsmätaren. Och den gick till våghalsiga 120 ... Ändå var Bubblan, "folkets vagn", en sensation för åtminstone medelklassen. Sen styrde vi kosan vidare till Dortmund. LR hade på nytt satt ett tema för festen. Det skulle bli ett Flower-Power party. Precis som förra året var det långt ifrån alla, som hade ansträngt sig med klädseln. En blommig klänning eller helt enkelt färggranna kläder fick duga för många.

Anns glitterklänning och min Elvis-inspirerade skjorta hör4de nog till de bättre utstyrsel, tillsammans med en blomstergirlang kring halsen och färgade glasögon. Och nog blev det fest trots allt. Det var otroligt hur mycket folk som trängdes nere på golvet. Uppträdandet uppskattades nog också, även om jag inte minns vilka som spelade.

Det belysta, blomsterprydda fredsmärket, som svävade över alltihop, gjorde också sitt till för att göra stämningen så äkta som möjligt. Till och med drinkarna var delsponsrade. Även om det tydligen fanns massor med människor, som jobbade för LR, var det ändå imponerande, hur mycket företaget ställde upp på, för att ge tillbaka. Och detta utöver alla premier till försäljarna, som till exempel Anns leasingbil.

Två veckor senare fyllde Ann femtio. Hon hade hyrt Tobit, ungdomsstället, där vi brukade vara ibland. Jag visste att hon hade bjudit många vänner och bekanta. Och jag hade haft en bra idé, hade jag tyckt. Svensk TV hade för många år sedan en programserie, som hette "Här har du ditt liv", med Lasse Holmqvist som programledare. Jag tänkte att det skulle kunna passa bra att göra något liknande. Det krävdes förstås många förberedelser. Jag hade tänkt att dela upp Anns liv i femårsperioder och till varje period skulle det finnas någon, som berättade om Ann vid den tiden av hennes liv. De första fem åren gick naturligtvis till Anns mor. Till varje livsavsnitt hade jag försökt få tag i bilder, nämnde tre fyra viktiga världshändelser och gav exempel på några framträdande musiklåtar. Till det senare hade jag engagerat Cere, han fick vara ljudmaster, som på min signal spelade nästa snutt. Denna musik bildade samtidigt övergången till nästa femårsperiod. Alla kunde inte komma av diverse skäl, men då fick jag dem att skriva ett brev med minnen, som jag sen läste upp. Min Elvis-skjorta från LR-festen kom väl till pass, när jag ändå stod på scenen som conferencier. Jag har kvar mitt manus, det är tio tätt skrivna sidor. Och jag hade gjort allt på nederländska.

Jag tyckte att det hade varit ett mäktigt jobb och jag var mycket stolt, att jag hade klarat alltihop. Jag kan ju inte vara säker, men jag tror att alla hade hållit tyst, så att Ann verkligen inte visste om någonting i förväg. Det var allmän samling med drinkar till att börja med, medan man väntade på att alla skulle komma.

Jaqueline, Anns mor, vaktade under tiden mackorna, så att ingen skulle bli alltför hungrig i förväg. De flesta av "våra" ungdomar hade kommit. Av Anns bekanta kände jag naturligtvis till en del, men det fanns även många, som jag inte kände till. De äldre partygästerna samlades företrädesvis vid baren.

I baren gjorde Braem en jätteinsats med att hålla efter allas önskemål. På bilden ovan syns det också på antalet stolar, att det väntades rätt många gratulanter. Förklaringen, både till Ann och dem som undrade varför de stod uppradade så där, förklarade vi att det ju sedan skulle bli karaoke. Till slut hade alla kommit, fått sin välkomstdrink och en macka. Då smet jag ut på toaletten, bytte till Elvis-skjortan och bad Ann komma upp till podiet. Sen satte jag igång mitt program. Till en början tycktes Ann vara ganska road, men redan efter en kvart började hon bli orolig och oron ökade ju längre in i programmet vi kom. Hon tyckte att det tog för lång tid, för att det fanns några fransktalande gäster, som inte förstod nederländska.

Det hade jag naturligtvis inte tänkt på vid förberedelserna, men vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte avbryta mitt i alltihop, det hade sett ut konstigt för alla flamländare. Men - resultatet blev att mitt stora projekt för att hedra henne, ledde till att Ann istället var ganska irriterad.

Själv var jag också rätt besviken. Det kändes ju som om alla förberedelserna var för katten. Och inte ens det, för våra katter (vi hade två) förstod inte heller nederländska. Som avslutning satte vi igång karaoken kvällen ut, med blandade insatser och lika blandade artister.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av