DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Återförening


Ett besök i Konsthistoriska museet tillhör i vanliga fall också mina måsten. Fast den här gången beslutade vi oss för att gå på Naturhistoriska museet, som ju ligger mittemot, bara skilt genom Kejsarinna Maria Theresias staty, som sitter mitt i parken av den efter henne uppkallade platsen.
Innehållet i båda museerna kan vi till största delen tacka Habsburgsläktets samlarglöd. Och även om jag avskyr koncentrationen av pengarna på några få händer, oavsett om de heter Gates, Zuckerberg, Putin eller Habsburg, så måste jag ju erkänna att åtminstone de senare har stått för ett kulturarv utan dess like.
Man löser en biljett, som räcker hela dagen. Det vill säga att man kan gå ut och äta lunch eller bara få en nypa frisk luft och sen gå in igen för samma peng. Åttio kronor var inte så dyrt, med tanke på alla sevärdheterna.

  
Bara mineralsamlingen är enorm. På bilderna ses saltkristaller till vänster (alltså det som vi kryddar maten med). Det är bara det att de största säkert har en längd på minst tio centimeter. Är de inte vackra? Ametistkristallerna har formats i en drus, ett hålrum i berget. Ametist hör till de vanligaste smyckestenarna. Till höger finns kristalliserat svavel, som också sticker ut genom sin storlek. Det torde inte finnas många mineraler på jorden, som inte visas i museet i Wien.
Meteoritsamlingen är kanske inte lika spektakulär, men innehåller också fynd från hela världen. Liksom den paleontologiska samlingen, som visar ett fullständigt skelett av en tolv meter lång Brontosaurus.
Denna dinosauriers giraff imponerar, fast den bara var en växtätare. Tyrannosaurus rex däremot hälsar redan välkommen i entréhallen. Bland övriga objekt finns det en annan växtätare, Bradysaurus baini (i bild nedan), som är en föregångare till dinosaurierna. Den dog ut för 265 miljoner år sedan.
Iögonfallande är också frambenet av en Ultrasaurus. Denna best kunde bli upp till fyrtio meter lång. Det utställda benet har en höjd av fem meter.
Sedan finns det flera rum, som visar hela evolutionshistorien, från de encelliga varelserna till dagens värld. Det är som att gå igenom en naturvetenskaplig skapelsehistoria.
Här företräder jag förresten en åsikt, som skiljer sig från den gängse uppfattningen idag. Vi hör dagligdags hur hemskt det är att så många arter försvinner, för att vi avverkar skog eller för att klimatet blir varmare. Jag tycker att det är en empati, som riktas åt fel håll. Genom årmiljarder har det hänt att arter har utrotats på grund av en eller annan anledning. Det är bara naturligt. Jag tror att vi genom vår överdrivna aktsamhet om allt och alla bidrar till att rubba den naturliga balansen.
Knappstumpbaggen tillhör de starkt hotade arterna i Sverige och är därför rödlistad. Men jag vågar påstå att världen inte kommer att gå under, även om knappstumpbaggen skulle göra det. Samma sak gäller träspricklaven. Men om den skulle dö ut, så lämnar den sin plats i naturen till nya arter. Det är ju det som hela evolutionen handlar om. Tänk om ammoniterna hade månat om alla sina femtusen arter på sin tid. Kanske hade det då inte funnits plats för bläckfiskarna, som vi har idag ...
Men tillbaka till museet. Det finns naturligtvis konserverade eller uppstoppade djur av alla möjliga levande och utdöda varelser, vare sig det är fjärilar eller elefanter. Man behöver nog minst en dag för att tillgodogöra sig åtminstone en del av detta underbara museum. Passa på en dag när det regnar, om du ändå är i Wien.
Efter en dag på museum, behövde vi åter lite frisk luft.Vad bättre finns då än att avsluta dagen med en båtfärd utmed Donau? Men innan dess var det flera sevärdheter och mer kultur på gång. Vi tog tåget till Melk, en liten by med stadsrättigheter, men med bara drygt 5000 invånare. Men byn är ändå världsberömd på grund av sitt kloster och den därav följande turismen. Hotellet i centrum är vackert smyckat med blomster på fasaden.
 
Men den stora attraktionen är förstås klostret. Från början var det en borg, ett residens för Markgreve Leopold I, under vilkens tid Österrike för första gången fick sitt namn i skrift, då som "Ostarichi". Det skedde år 996.
Men allteftersom rikets gräns flyttades österut, överlämnades borgen på 1100-talet till benediktinmunkar, som grundade ett kloster. I dess nuvarande barockstil byggdes det under tidigt 1700-tal av Jakob Prandtauer. Det är ett UNESCO-världsarv idag. Mer om Melk kan man läsa om här på mina sidor.
Låt mig bara nämna klosterbiblioteket, som omfattar mer än 300000 verk, varav cirka 16000 finns utställda offentligt.
Melk ligger vid Donau, i början av ett område, som kallas för Wachau. Det är känt för sin historia, samt för aprikoserna och vinet, som odlas där. Wachauerwein (vin från Wachau) är ett kvalitetsmärke. På bilden ovan ses en kulle, vars södra sida är full av vinplaneringar.
Nu är det dessutom så fiffigt att man i Melk kan kliva på en båt, som åker medströms tillbaka genom hela Wachau, till Krems, där man åter tar tåget tillbaka till Wien. Men först får man vara med på en naturskön upplevelse på vattnet, under vilken man naturligtvis ska smaka på det lokala aprikosbrännvinet, som doftar aprikos redan långt innan det når munnen.
Man åker förbi borgruinen Aggstein, som också härstammar från 1100-talet, där det första härskarsläktet hette Kuenringer, som opponerade sig mot Habsburgerna och specialiserade sig på att plundra skepp, som passerade där på Donau. Sedan passerar vi en liten by, Willendorf, som fick sin berömmelse genom att man där hittade "Venus von Willendorf". Det är en liten snidad stenstaty, som är nära 30000 år gammal och därmed ett av de äldsta konstnärliga fynden i människans historia.
Men slutligen kommer man till Dürnstein, en annan borgruin med viktiga historiska händelser. Noterbart är också byns blå kyrktorn.
Vid början av den långa trappan, som leder upp till byn, finns ett metermått, som börjar vid 7,60 meter. Om vattendjupet i Donau, som normalt är tre, fyra meter i genomsnitt, stiger till 7,60 når vattnet alltså ända fram dit. Sen kan man fortsätta mäta översvämningsgraden på denna skala.
Ruinen har en häftig historisk bakgrund. Här satt Rikard Lejonhjärta som fånge år 1192. Ursprunget till konflikten fanns i det tredje korståget. Orsaken därtill, samt mer om orten, kan du läsa om på mina sidor: Dürnstein - Rikard Lejonhjärtas fängelseplats
Jag köpte även en tegelsten till underhållet av kyrkan.
Men ännu en gång tillbaka till Doanus högvatten. På husgaveln syns det hur högt vattnet nådde vid översvämningarna, tillsammans med årtalen. Tredje strecket nerifrån, 1954, var den katastrofen, som jag var med om som sexåring, då vattnet förstörde vår sommerstuga. Men på den svarta skylten på husväggen finns ännu en markering. Den står för översvämningen från 2002. Tänk dig själv att hela dalen då var fylld med vatten, som rusade fram och tog med allt i sin väg, som inte var fastspikat.
Trots dessa dystra tankar hade det åter varit en underbar semesterdag. Nu återstod ännu en rolig upplevelse, nämligen återföreningen med mina barndomskamrater. Trodde jag.
En stor besvikelse från början var att det inte kom så många. En av gänget hade redan avlidit i en bilkrasch, men tre andra hade inte visat något intresse. Det var alltså bara Herbert med sin fru och de två tjejerna, som hade bott granne med oss. Det fanns en till, men han hade egentligen aldrig hört till oss. Mycket riktigt var han också mer intresserad av att uppvakta en av damerna, än av själva träffen.
Det är klart att det var jobbigt för Ann. Vi alla pratade dialekt, så som vi alltid hade gjort sinsemellan. Jag försökte ge henne löpande uppdateringar om vad vi pratade om, men jag kunde naturligtvis inte simultantolka allting. När Herbert fällde en av sina macho-utsagor gentemot sin fru, översatte jag inte, eftersom jag inte ville förödmjuka henne ännu mer.
Men Ann frågade vad det handlade om.
"Nej, det var ingenting", försökte jag slingra mig. Men hon envisades.
"Jag berättar senare", sa jag åt henne.
"Om du inte talar om det nu, så går jag", kom svaret.
"Ja ja", tänkte jag. Men fort som blixten tog hon sin handväska och försvann ut, utan att säga ett ord.
Jag var förbannad. Hon inte bara skämde ut mig, hon var ohyfsad mot mina barndomskamrater också, när hon inte hälsade, innan hon gick. Det tog någon minut innan jag hade kommit över min ilska, men sen tänkte jag på att hon ju var i en främmande stad. Jag ursäktade mig och sa, att jag skulle leta efter henne. Men hon var inte kvar i omgivningen, därför gick jag tillbaka till de andra och vi satt en stund till. Men det lilla av stämning, som hade funnits, var definitivt bortblåst nu.
Jag tänkte på alla hennes franska bekanta, som kom för att hälsa på hemma hos oss. Där var det ingen, som ens brydde sig om att översätta, vad det handlade om. Å andra sidan blev ju min franska bättre på så sätt ... För även om jag då mest satt vid datorn, kunde jag i alla fall höra dem prata.
När jag kom till hotellet, var hon redan där och låtsades sova. Nästa morgon hade vi ett hyggligt gräl, men istället pratade vi inte ett ord under hela hemresan. Så slutade alltså min supersemester i moll.
Vi pratade fortfarande inte ett ord, när vi hade kommit hem. Ann gick och lade sig, utan att ens göra en ansats till att vilja göra det bra igen. Jag var redo att åka hem till Sverige. Men jag kunde inte sova, så jag gick upp och skrev en lapp till henne. På morgnarna gick hon ju alltid upp före mig, när hon måste jobba.
När jag själv gick upp nästa morgon hade jag en lapp med hennes svar liggande på datorn. Det var inte mycket till ursäkt, men hon ville inte att jag skulle åka. Jag svalde mitt förtret och gav oss en chans till. Det tog ett tag innan vår relation normaliserades. Efter det hade vi nog bättre dagar tillsammans också. Men det här var den första allvarliga sprickan mellan oss.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av

7.1.2022 by webmaster@werbeka.com