DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

I början av sommaren gjorde vi åter en utflykt till Wallonien. På svenska stavas det egentligen med "V", men eftersom hela världen och inte minst området självt skriver det med "W", behåller jag originalstavningen. Vi åkte till Dinant, en småstad som ligger cirka tio mil söder om Bryssel, vilket var en dryg timmes bilresa hemifrån. Ann tyckte om att köra bil och jag gillade att sitta bredvid henne, njuta av utsikten, men inte minst också av att prata med Ann. Hemma tar man sig ju sällan en timme och sätter sig bara för att samtala. Då är det alltid något annat som avbryter eller stör. Dinant är, som sagt, inget stort ställe, men ändå fullt av intressanta upplevelser. Bilden till höger tog jag genom bilens framruta, när vi närmade oss centrum. Där finns det redan fyra mer eller mindre iögonfallande föremål. Stiftskyrkan Notre-Dame är kanske det som sticker i ögonen mest, där den står framför den höga klippvägen och ser ut över floden Maas, eller Meuse, som den heter på franska. På 1300-talet kostade klippan dock 50 liv, när en stor stenbumling ramlade ner på kyrkan och förstörde en del av den. Bron över floden är benämnd efter den forne franske presidenten Charles de Gaulle. Det kommer sig av att han sårades där under Första Världskriget.

Gångbanorna över bron är kantade med saxofoner. Det är en hommage till Adolphe Sax, som uppfann saxofonen och patenterade den 1846. Det är klart att stadens stora son även måste ha en egen staty. Där får han av och till uppvaktning av diverse turister. Och över allt detta tronar citadellet, för att vaka över stan.

Vi åkte upp dit med en linbana. Där fick vi en guidad tur över befästningen, som har funnits där sedan 1000-talet, lika länge som den första stenbron över floden, förresten. Det ingick också en lektion över Dinants omväxlande, men även blodiga historia. Staden förstördes flera gånger genom århundradena på grund av sitt strategiska läge. Flera gånger hade flera hundra av befolkningen helt enkelt kastats i floden. På vägen upp hade vi sett en slottliknande byggnad på bergsluttningen mittemot, som dock visade sig vara en simpel skola. Nå ja, så simpel var Gymnasiet Notre Dame de Bellevue kanske inte. I alla fall är den vackert belägen.

Här på Cafe Leffe åt jag mina första Crêpes Suzette. Det var också en upplevelse. Det finns en massa recept på svenska, ofta med apelsinlikör utan närmare bestämning. I Belgien använder man Cointreau. Fast pannkakorna simmar i den. Å andra sidan serveras de inte med något annat, alltså varken grädde eller glass eller ...

Namnet Leffe är också intressant. Det är en mycket känd (och god) öl, som har sitt ursprung i klostret Notre Dame de Leffe. I Dinant finns det dessutom ett Leffe-museum. Bilden rakt ovanför visar vårt logement, som vi hade hyrt in oss i över natten. Dagen efter fortsatte vi en bit söderut till provinshuvudstaden Namur, eller Namen på nederländska. Där fanns det en ännu större fästning, som omfattade en hel bergsida. Den hade hemliga och underjordiska gångar, som användes under Andra Världskriget av försvaret. Vi tittade också på några borgar, som det ju finns gott om i hela Belgien. I borgen Freyr hittade vi denna specialdroska för barn, som jag tyckte var värt att plåta.

På vägen tillbaka stannade vi vid slottet Vêves, för att ta oss en närmare titt. Vid det här laget hade jag ju börjat att ha en egen sida i min Netshop, som just handlade om borgar och slott. Därför var jag mera benägen än Ann att besiktiga sådana. Men hon ställde snällt upp och hängde med.

Nuvarande slott härstammar från 1400-talet, därför ser det ut mer som en riddarborg. Det är intressant såtillvida, att det har österrikisk anknytning. Ernestine (till höger) von Starhemberg gifte sig in i slottsägarfamiljen Beaufort-Spontin och blev således slottsfru. Familjen Starhemberg är ett stort adelssläkte i Österrike.

Ernst Rüdiger förde befäl under andra belägringen av Wien genom Ottomanerna år 1683. Han hade stor andel i att staden inte föll. Om man kan lita på genealogin på internet, så var Ernestine Greve Rüdigers brorsbarnbarns barnbarn. Lite släkt är hon nog med mig också, för att hennes gammalmosters mormor gifte sig med ett barnbarns barnbarn till en släkting till mig i rakt nedstigande led. Fast det är kanske mera intressant att veta att slottet är känt för att ha bevarat många möbler från tiden då de tillverkades, somliga så länge sedan som renässansen. Tänk så många upplevelser man kan få och så mycket man kan lära sig under en enda helg. När man dessutom kan göra det mer eller mindre i grannskapet, utan långa resor, då är det inte så konstigt att jag stormtrivdes i Belgien. Renate hade åter en gång varit sur på mig ett tag. Jag hade, som oftast, ingen aning om varför, hon får för sig det ibland. Men nu skulle hon fylla nitton snart och då hade min far bestämt att hon skulle få en del pengar av honom, som jag förvaltade. Jag behövde alltså veta hennes kontonummer och mailade henne. I svaret skrev hon att hon hade trott att jag hade gjort av med pengarna under tiden. Logiskt nog blev jag inte vidare glad över en sådan fräckhet.

Men det förde i alla fall det goda med sig att hon började prata med mig igen och att vi fick några år med en bättre relation. Det drog ihop sig till Anns och min födelsedag igen. Den här gången hade grabbarna hittat en mycket uppskattat present. Där träffade de mitt i prick. Eller bättre mitt i Bull's Eye.

Vid lekarna som traditionellt följde, var även Anns brorsdöttrar med, Aurelie (ovan till vänster) och Laetitia. Det blev en hemmaseger genom Ann och jag kunde följa upp med en tredje plats. Tvåan, Kim, hörde inte till gänget, utan var kompis till någon. Men jag minns att han var bra på att kasta pil.

Som avslutning efter all festivitas skickade vi efter "fritjes". Översatt betyder det ungefär "småfriterat" och syftar dels på bergen med pommes frites, men även till diverse korv eller köttbitar, som man kan köpa i så kallade "Frituur"-kiosker till en billig peng. Att bjuda ett drygt dussin gäster på "fritjes" kostar inte mer än kanske femhundra kronor. Att samlas kring dessa "fritjes" har inte bara som mål att stilla hungern, utan är också ett otvunget sätt att umgås, där man inte behöver skämmas för att äta med fingrarna, om man känner för det. Til syvende og sidst är ju pommes frites en belgisk uppfinning, även om obildade amerikaner kallar dem för "French fries". I Belgien har "fritjes" i alla fall en bismak av tradition och kultur.

Nästa äventyr var att vi åkte till England. Isabella fyllde ju ett år i slutet av augusti. Skillnaden den här gången var att vi inte åkte tåg, utan Ann ville köra. Hur svårt kan det vara, tyckte hon. Jag hade för all del lite fjärilar krälande överallt inombords, men det gick faktiskt bra. Motorvägen var inget problem alls och i städerna var det värst med rondellerna. Men även det klarade Ann med bravur. Jag tror att jag behövde bara påminna en enda gång om att hon var på fel sida av vägen. Och visst var det kul att se landet genom bilfönstret och kunna stanna vid något matställe längs resan.

Vi gjorde en utflykt till Burghley House, som byggdes på 1500-talet av Sir William Cecil, den förste Baron av Burghley. Han var finansminister hos Drottning Elisabeth I. Huset bebos fortfarande, men delar av det har gjorts om till museum. Genom inträdet hjälper besökarna till att underhålla de olika utställningsföremålen. Inomhus visas bland annat en betydande konstsamling.

Det som också imponerar är den enorma utsträckningen av ägorna, som sanerligen sträcker sig så långt ögat når. På en del av utearrealet har man arrangerat "The Gardens of Surprise" tillsammans med "The Contemporary Sculpture Garden".

Överraskningsträdgårdarna består av en del vattenspel och en labyrint med inbyggda speglar, som jag var mycket förtjust i. Fast jag imponerades också av skulpturerna. De kommer bättre till sin rätt ute i naturen, där det finns gott om utrymme, än inom en storstad, där omgivningen förtar en del av upplevelsen.

 

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av