DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag hade hållit på med släktforskning i några år, framför allt på Kauntz-sidan. Att namnet har några olika former (Kounic(e) = tjeckiska, Ka(u)nt(i)tz = tyska, samt i Transylvanien, Kauntze = engelska, liksom även Kamitz = östra Tyskland, Polen och förmodligen även Koontz i USA), det beror på språkliga egenheter och felstavningar. Samtliga dessa torde dock ha samma ursprung. Byn Kounice i södra Tjeckien (Kanitz på tyska), fick år 1284 stadsrättigheter. Men nästan exakt hundra år tidigare, nämligen den 10:e december 1185 omnämns mannen, som jag tror är stamfader till alla Kauntz: "Die Schlacht bei Lodenice (etwa 6 km von Kanitz) zwischen den Böhmen (Premysl Ottokar I) und Mähren (Otto Konrad), und deren Militärbefehlhaber Herrn Wilhelm von Kounic, dem Gründer des Klosters von Unterkanitz (Dolnï Kounice på tjeckiska) ..." Det skulle föra för långt att närmare gå in på den vidare utvecklingen av släkthistorien, jag måste ändå återkomma en gång till senare. På bilden till höger syns en vy över klostret, som Wilhelm (Wilem) grundade. Det var ett kvinnokloster, som från början hette Sancta Maria, men senare fick namnet Rosa Coeli (den himliska rosen). Klostret brändes ner av hussiterna är 1423.

Men nu lämnar vi historien. Jag tyckte naturligtvis att det skulle vara jätteroligt att titta på både byn och klostret. Vi skulle ändå åka till Wien på semester. Då kunde vi åka upp till Tjeckien under två, tre dagar. Sagt och gjort. Vi valde Brno (Brünn på tyska), som bas och skulle därifrån göra våra utflykter. Dessutom var det så att min mormor hade vuxit upp i en by nära Brno, så att jag fick även nyare historia till livs.

I Brno inkvarterade vi oss i Hotell Europa, ett nybyggt, modernt ställe. Det låg inte speciellt centralt, men vad gjorde det, om vi hade tunnelbanan rakt mittemot hotellet. Att en resa kostade mindre än en tia, är ett annat minne, som låter mig längta tillbaka dit, när jag tänker på att stadsbussen i Västerås tog tre gånger det priset för en resa vid den tiden. Hotellet var inte lika billigt, men där bor ju bara turister ...

Fast överlag var priserna i Tjeckien jättelåga. Ann köpte en liten laptop och jag köpte en ring åt henne som minne. Jag var självklart medveten om att jag hade mycket mera intresse av den här resan än hon kunde ha. Jag tyckte att det var snällt av henne att ge mig den här möjligheten att besöja mina anfäder. Av Brno såg vi inte så mycket, för nästa dag åkte vi iväg tidigt, för att titta på "mitt slott". Det är inte helt gripen ur luften, ty det var Ulrich (Oldřich) von Kaunitz (Kaunitcz), som byggde slottet år 1509. Slottet ligger idag i kommunen Slavkov, ungeför tjugo kilometer öster om Brno. På bilden syns baksidan av slottet. Ulrich byggde slottet istället för fästningen, som tidigare fanns på denna plats.

Som parentes kan nämnas att Austerlitz spelade en roll i historien. Det var där, som Napoleon vann en betydande seger mot de österrikisk-ryska trupperna, den 2:a december 1805. Någon dag senare untertecknades vapenstilleståndet i "vårt" slott. Det gör fortfarande ont att ett sådant kräk som Napoleon kunde besudla Kauntz-ägor. Napoleon var ju precis samma storhetsvansinniga svin som Hitler.

 

Tyvärr blev framsidans mittdel av slottet just restaurerad. Blommorna i mitten är centrum för en rondell, där andra halvan består av stallarna, i samma färg och stil, bara en våning lägre. Naturligtvis måste vi besiktiga det som en gång tillhörde släkten. Det finns ingen audioguide, men väl en pappersbunt, som förklarar föremålen i de olika rummen. Jag frågade givetvis om jag fick köpa en sådan uppsättning och upplyste om mitt släktskap med de gamla ägarna. Men nej, det gick inte för sig. Fast när vi har gått runt och skulle lämna slottet, fick jag en kopia av beskrivningen - helt gratis. Det finns snälla människor ...

Till slottet hör naturligtvis också utbredda marker. Bilden ovan är ett exempel, det är en vy från slottet. Mannen på målningen ovan är Dominik Andreas von Kaunitz. Han lät bygga om slottet i barock stil och flyttade sina intressen mot Wien. Där blev han vän med Eugen av Savoyen, samt blev en av kejsarens förtrogna. Detta ledde till att han blev upphöjd till greve.

Idag är slottet obebott och tjänar endast som museum. Många av föremålen har flyttats, så att det ser ganska tomt ut i flera rum. Å andra sidan är det som finns kvar av utsökt kvalitet, vad det än är. Idag, när det är inne med restitutioner av stulen egendom till de forna ägarna, tycker jag att jag skulle kunna ha lite anspråk. Jag behöver inte hela slottet, jag skulle kunna nöja mig med en ljuskrona, eller varför inte kakelugnen på bilden ovan. När vi hade matat hjärnan med allt som gick att se på slottet, måste vi också mata magen. Det gick absolut inte mig emot heller, den tjeckiska maten med knödel, surkål och mixed grill är svår att överträffa.

Efter en sådan helt igenom underbar dag, skulle det tyvärr bli svårt att överträffa den också ... Vi var mitt inne i en värmebölja, fast det redan var början av september. Det var varmt, men det gjorde ingenting, när vi var i klimatiserade rum i slottet eller satt på krogen. Nästa dag skulle bli värre. Jag planerade resan på ett internetcafé. Så långt såg det ju bra ut. Men när vi kom till Rajhrad, såg det ganska lantligt ut - och ingen anslutningsbus var i sikte inom två minuter, som tidtabellen hade lovat. Inte inom tio heller.

Jag hittade en busschaufför, som bara kunde tjeckiska, medan jag inte alls kunde det språket. Fast vi kom i alla fall fram till att han skulle åka förbi en ort, där det fanns järnväg, som vi skulle kunna ta tillbaka till Brno. Ja, varför inte? Och så kom det sig att vi vid järnvägsstationen såg bryggeriet "Bernard", något som har fastnat i minnet för alltid.

Dagen efter sa vi adjö till Tjeckien och åkte "hem" till Wien. Det fanns en mycket praktisk inrättning, som vi redan hade nyttjat på vägen till Brno. Studentföreningen därstädes bedrev nämligen en busservice till stan direkt från flygplatsen i Wien. Det är faktiskt också Brnos närmaste internationella flygplats. Hela resan gick på drygt två timmar och kostade cirka 150 kronor. I Wien är det mindre praktiskt, ty flygplatsen ligger just utanför Wiens stadsområde. Så även om man har spårvagnsbiljetter som gäller i Wien, måste man lösa en extra, för den ena hållplatsen från flyget till stadsgränsen. Även om jag numera kom ganska regelbundet till Wien, var det alltid lika roligt att uppleva känslan att man hörde hemma där. Min svenska är förmodligen bättre än de flestas, men modersmålet sitter ändå djupare i själen.

Allt detta är inte så mycket en fråga om värderingar. Jag påstår inte att det är bättre än någon annanstans, man måste acceptera att det finns skillnader på olika håll i världen. Men det man har vuxit upp med har bildat ens egna normer och därför känns det intuitivt "bra", när man omges av dessa invanda mönster. Det är därför att populisthögern ligger så fel, när den kräver att invandrare ska anamma den för dem främmande kulturen. Det spelar ingen roll om det är FPÖ i Österrike, SD i Sverige, AfD i Tyskland, eller vilket ultranationalistiskt parti som helst. Man kan inte vända ut och in på sig själv. Det är klart att man som utlänning måste följa lagarna, dit man kommer. Och det är klart att man måste acceptera att det nya landet har sin egen kultur, sina egna värderingar. Det måste man anpassa sig till, ute i samhället. Men de egna traditionerna, som finns inom familjen, det har inte det nya samhället att göra med, så länge de inte påverkar det offentliga livet. Alltnog, det fanns fler ljuspunkter. Vi gick till "Heuriger", med Margit, min fars fru, som nyss hade fyllt sjuttiofem och vi träffade naturligtvis min bror också. På bilden sitter vi just på en Sushirestaurang, ett av våra måsten tillsammans.

Det var intressant att prata med Herbert. Det som förvånade mig mest var hans macho-attityder. Jag funderade på om det var hans personlighet, eller om mentaliteten i Österrike i allmänhet inte hade hängt med i utvecklingen. Klart, sist vi hade träffats var i slutet av sextiotalet, mer än fyrtio år sedan. Men hade mitt liv i Sverige förändrat mig så mycket?

"Hej och tack för er underbara hemsida om Wien. Jag arrangerar resor till Wien och Budapest och hittade er hemsida häromdagen. Vilken information den ger. Håller nu på att lusläsa den och känner att den kommer att ge mig mycket." För den, som till äventyrs också vill läsa om promenaderna, finns de på mina sidor om Wien När man strosar genom gatorna med kameran i högsta hugg, kan det ju också hända att man helt slumpvis råkar ut för roliga motiv. Här var det en del av en teatergrupp, som just kom från ett uppträdande som vattennymfer i Donau. Jag frågade - och visst skulle jag få ta kort på dem. De satte sig på kanten av en fontän, för att understryka närheten till vatten och de hade lika roligt som jag.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av