DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När jag hade kommit till mitt nygamla hem i Västerås hade jag ett stort bekymmer. Jag måste hitta en plats, där jag kunde sätta upp min darttavla. Det var inte alls så lätt, tills jag hittade en lösning, som visserligen var smärtsam, men dock tillfredsställande. Smärtsam, eftersom det innebar att jag måste göra av mig med en bokhylla. Det var dock den enda platsen i lägenheten, som helt tillfredsställde behoven. Samtidigt gallrade jag i mitt bokbestånd och tog bort sjuhundra böcker. Det sved i själen. Ännu mera sved det att ingen ville ha dem. Jag försökte på antikvariat, men där sa man att man drunknade i böcker. Jag ville donera böckerna till biblioteket - men de ville inte heller ha dem. Även på en loppmarknad fick jag nobben. Till sist var der Myrorna, som ville ta hand om dem. Jag kunde ha slängt dem, förstås. Men att slänga böcker är i princip lika omöjlig för mig, som att slänga mat.

Nåväl, jag hade hittat en lösning till sist. Och jag fick en liten kick av att dartmattan, som jag också hade tagit med från Belgien, rymdes på millimetern exakt från tavlan till tröskeln till mitt arbetsrum. Övertrampsbrädan låg precis på tröskeln, så att jag till och med fortfarande kunde stänga dörren. Det kunde alltså inte vara mer perfekt.

Redan i höstas hade jag varit på Bankiren, en krog, och tränat med City, stadens ledande dartklubb. Jag gick dit nu också och fick höra att det skulle vara en tävling i Kolbäck nästa helg. Det är bara två mil från Västerås, så jag tänkte att jag skulle ta cykeln, åka dit och se hur en svensk tävling gick till. Men killarna i klubben övertalade mig att vara med själv och tävla. Nå ja, låt gå. Men jag kände mig lite bortkommen, jag hade ju inte en aning om hur det skulle gå till. Men det fanns en räddande ängel där. Hennes namn är Sophia, det var hon som hade byggt upp och skötte klubben och hon tog också hand om mig direkt. Det sa klick. Fast jag för tillfället hade mer än nog av kvinnor, fanns det ändå en sympati från första början.

Hon är en fantastisk människa. Hon är mycket positiv och "ser bara möjligheter" i alla lägen. Dessutom har jag sällan träffat någon, som är så tolerant, som hon är. Vi är fortfarande mycket goda vänner och har kontinuerlig kontakt. Tyvärr fanns det några, som äcklade ut henne från klubben, inte så mycket senare. Jag kände med henne, för att det påminde mig mycket om min situation i "min" första bowlingklubb.

På tävlingen gick det väl sådär. Men snart därefter hade jag en riktig framgångsupplevelse. Bilden ovan är därifrån. Jag åkte med Janne till Uppsala, där man också hade en tävling. Jag klarade mig inte vidare till A-finalen, men i förlorarstegen kom jag ändå till finalen, där motståndet till sist blev för stort. Det var ändå min största tävlingsframgång så här långt.

Min kontakt med Renate hade stadigt förbättrats sen hon hade varit i Belgien. Under våren hade vi haft en intensiv mailkontakt, där vi hade pratat om allt möjligt. När jag klev in i min lägenhet, hade hon städat överallt, så att det skulle vara rent, när jag kom hem. Hon kom och hälsade på mig mest varje dag och vi fortsatte att diskutera allt mellan himmel och jord. Vi hade roligt också. Jag tyckte om att få henne att skratta och se glittret i hennes ögon. Jag försökte också att visa henne en del av min värld, så att hon skulle komma ut och träffa folk. Hon var tjugotvå år gammal nu och hade inga kompisar. Jag tog med henne till krogen, där vi genomförde ett experiment. Jag talade om för henne att hon måste lära sig hur mycket alkohol hon tålde. Vi kom fram till att två glas vin inte var något problem, men att hon började känna av lite efter det tredje. Nåväl, då visste hon ju i framtiden var hon hade sin gräns. När vi någon vecka senare var ute igen, frågade jag, om hon ville ha ett glas vin, men då svarade hon: "Nej. Mamma vill inte att jag ska dricka vin." Vid flera tillfällen, då hon var med på att göra saker, backade hon senare för att "mamma tyckte inte ...".

Jag försökte att förklara för henne, jag skrev i ett mail: "Det jag vill främst av allt, det är att se att Du blir mer vuxen än Du är idag. Det är ju därför jag erbjuder Dig att följa med på nya saker, saker som Du inte är van vid, som vidgar Din horizont. Jag vet att det ibland krockar med upfattningarna som Din mor har - men jag påstår fullt och fast att min värld är större än hennes. Och jag vill att Din ska bli så stor som möjligt, så att Du kan röra Dig obehindrad i den." Fast det hjälpte inte, det värsta var ändå kvar. Vi hade under våren börjat prata om att hon kunde följa med mig till Österrike nästa gång jag åkte. När det i maj stod klart att jag skulle lämna Belgien, hade jag beslutat mig för att åka till Wien på sommaren. Och Renate var pigg på att åka med mig, så jag bokade flygbiljetterna. Vi hade bestämt att åka andra juliveckan. En vecka innan sa hon att hon inte ville följa med. Det är klart att jag blev sur. Hotellet kunde jag ju avboka, men det gick inte med flyget.

Men ... vad skulle jag göra? Jag fick väl åka ensam. Däremot var det roligt att Gunnar och Gunilla hade bestämt sig för att åka till Österrike vid samma tid. De skulle visserligen vara i Tirolen merparten av tiden, men även komma till Wien någon dag. Och då kunde vi träffas. Nu var jag alltså i en situation, som jag inte hade varit i, under mer än fyrtio år. Jag skulle åka på en semesterresa utan att ha ansvar för någon annan. Det kändes ovant, men det hade fördelen att jag kunde göra precis vad och när jag ville. Nackdelen var förstås att man inte kunde dela sina upplevelser spontant. Men jag hade med mig en uppgift, som jag skulle utföra i Wien. Jag hade sedan ett bra tag deltagit i en online-frågesport och där fått även privat mailkontakt med en del människor. En av dem var Elke, som i sin ungdom hade varit i Wien och som mindes den nattliga belysningen av byggnaderna. Hon frågade, om jag inte kunde ta kort och skicka till henne. Som tack skickade hon ett brev med vanlig post, med ett citat av Rydiger Fromm: "Minnet av ett stort antal människor har jag låst in i ett glömskans förvaringsfack på mötenas järnvägsstation, på grund av deras betydelselöshet. Men människor, som betyder mig mycket bär jag ständigt med mig i mitt själsliga handbagage." Som avslutning försäkrade Elke mig att jag fanns i hennes handbagage.

Självklart uppfyllde jag hennes önskan. Att ta kort har aldrig varit något problem, dessutom var jag själv nyfiken på vad jag skulle kunna åstadkomma. Här nedan finns en del exempel: En nergång till tunnelbanan och en vagn i förortståget (som går rakt igenom Wien, som stöd för kollektivtrafiken) visar att det inte är så mycket folk ute längre.

Folket finns så här dags istället på gastronomimarknaden, där det finns stånd från ett otal länder, som säljer sina speciella maträtter. Det är en uppskattad samlingsplats med rådhuset i bakgrunden. Om rådhuset styr staden Wien, så finns det folkvalda styret för hela landet i Parlamentet, en bit därifrån.

Från dagens styre till forna dagars, nämligen Hofburg, kejsartidens regeringsfäste. Det är förresten Kejsar Franz Joseph, som vi kan tacka för många av de storartade byggnadsverken utmed Ringstraße. Så kom även Burgtheater till, mittemot rådhuset.

Ännu en samlingsplats på natten, denna gång dock så nära mitt i stan som man kan komma. För bara runt hörnet (man ser fortfarande en del av cefeét) finns Stephanskyrkan, Wiens landmärke framför alla andra. Det 137 meter höga tornet svajar en hel meter fram och tillbaka, om det blåser kraftigt.

Elke var nöjd med bilderna och det var jag också. Jag hade nog aldrig dokumenterat Wien på natten. Mindre nöjd var jag med att jag inte kunde använda min mobil. Jag hade ju bytt till ett svenskt sim-kort, när jag hade kommit till Västerås. Det jag inte hade tänkt på, det var att även pincoden ändrades då - och den låg i tryggt förvar hemma i byrålådan ... Jag utnyttjade tillfället att vara ensam till att upptäcka saker, som andra kanske inte är så intresserade av. Jag passade på att gå på en utställning med Dalís verk - en av mina absoluta konstnärsfavoriter. Han kunde inte bara måla, utan det han målade hade ofta även en tanke bakom, för att inte tala om hans "två bilder i en", beroende på hur man tittar. Alla känner säkert till hans bild av Abraham Lincoln, som kan bli en flicka som står vid fönstret, om man växlar fokus. Jag har inga bilder från just den utställningen, men jag har en sida i min Netshop med smycken, som han har tillverkat. Du kan se dem, om du följer länken. Jag hittade ett theatermuseum, och även om jag inte är så intresserad av teater, var det roligt att upptäcka något nytt. Kanske var det dock utställningstiteln "in nuda veritas", som lockade mest ... Fåfäng som jag är, brukar jag ibland gå in på Nationalbiblioteket, för att titta i deras katalog, om min lärobok fortfarande finns med. Det gjorde det, men när jag ändå var där, besökte jag också "Prunksalen", som på svenska blir "pompasalen" - och visst är dess utformning pompös! Salen är sjuttioåtta meter lång och har en takhöjd av nästan tjugo meter. Upp till tiometersnivån räcker bokhyllorna, i vilka i det finns tvåhundratusen gamla böcker från 1500-talet till 1850. Prunksalen lät Kejsar Karl VI uppföras, i början av 1700-talet.

Jag träffade också min kompis, Erich. Vi hade inte haft kontakt med varandra under ett halvt sekel, sen vi möttes på yrkesskolan och sedan jobbade på samma företag under något år. Vi träffades på ett café i närheten av Prater, området där vi härjade som tonåringar. Och visst, det var inget problem med att känna igen varandra. Det fanns rätt mycket att berätta förstås, medan vi drog från en lokal till nästa, så att vi hade avverkat halva stan på morgonkvisten. Det var faktiskt en av de första tunnelbanorna som vi åkte med, tillbaka till Praterstern. Där drack vi en sista burk öl tillsammans, innan vi skiljdes. Men det hade blivit en värld mellan oss under det gångna halvseklet.

Erich måste också ha känt det, för att när jag skrev till honom, då jag hade kommit hem igen, svarade han aldrig mer. En hel dag ägnade jag också åt att leta upp adresser, där man spelade dart. Jag skulle ju gärna ha spelat någon match, för att bygga på mina erfarenheter från utländska arenor. Men det mesta var stängt, det var ju mitt i veckan på dagtid. Dessutom fanns det på många ställen bara E-dartmaskiner. I Österrike verkar det vara minst lika utbrett, om inte mer, än steeldart. Intressant var att det fanns många, som hade en egen klubb som hemmaarena. Det var stor skillnad mot Belgien, där man i princip spelade all dart på pubar och cafeér. Och det är klart, i en klubb kan man fixa en egen stämning, som på bilden, där man har satt upp foton av medlemmarna i full aktion. Där var det öppet, men det var bara någon som städade, som släppte in mig. Sent omsider kom jag till en klubb, där man spelade match på E-dartmaskiner. Man var mycket vänlig och erbjöd mig att pröva själv. De ledde mig till ett bakre rum, där det fanns två maskiner och lät mig hålla på bäst jag ville. Alla andra ville förstås se på matchen i främre rummet.

Alltså kastade jag några pilar med mjuk spets, som fastnar - eller inte - i något av hålen som penetrerar tavlan. Fastnar de inte, så gör det ingenting, maskinen räknar poängen i alla fall, beroende på träffytan. Den räknar också själv - det enda man behöver göra är att trycka på en knapp, när man hämtar tillbaka sina pilar, för att göra klart för nästa spelare. Sen var semestern i stort sett över. De sista två dagarna var Gunnars familj också i Wien. Första kvällen passade vi på att traditionellt gå till Schweizerhaus för att dricka världens bästa Budweiser (den äkta, inte den amerikanska sörjan) och äta gott. Andra kvällen var vi på mitt hotell, där vi kunde se VM-semifinalen i fotboll, då Tyskland krossade Brasilien med 7-1.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av