DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Braem och jag var på väg hem från Tobit, ungdomsgården. Vi körde på huvudleden från Vilvoorde mot Meise, och var just vid den grekiska restaurangen, där Ann och jag brukade äta ibland. Tvärgatan intill skyms av en rätt stor häck. Plötsligt small det till ordentligt bak i bilen, så att vi slungades i en halvcirkel på tvären över vägen och landade med motorhuven mot en lyktstolpe. I ett sådant läge är den första reaktionen förvåning. Vad hände? Den andra reaktionen är att inse att vi har blivit påkörda. Och det blir ju inte bättre av att man upptäcker att det står en av polisens piketbilar halvt in i korsningen.

När vi hade försäkrat oss om att vi var oskadda, jag hade bara slagit höger knä i dörren, klev vi ut och mötte polisen. Det var två kvinnor, som hade suttit i piketen, som med blåljus och siren hade varit på väg mot en insats. Påstod de. Det är möjligt att vi inte hade sett blåljuset, eftersom häcken tog bort mycket av sikten. Men sirenen hade varken Braem eller jag hört någonting av.

Hur som helst, vi åkte på huvudleden och i och med att de träffade vår bakvagn, stod det också klart att vi inte kunde ha sett dem, utan att de körde in i korsningen med alldeles för hög fart. Vi fick vänta på en utredningsgrupp från ett annat polisdistrikt, men de slog fast samma sak. Vi kunde köra hem i Braems bil, men han fick ändå en ny av försäkringen. Det blev i alla fall en ny upplevelse att vara med om ett belgiskt vittnesförhör. I början av september åkte jag åter en gång till Sverige. Jag åkte ensam, för att Ann inte kunde ta ut mera semester. Men dessutom hade vår relation fortsatt att stadigt svalna. Det var inte så att vi grälade mer eller inte kunde stå ut med varandra, men det började kännas tomt. Det som höll oss ihop mest var resorna och darten. Ann trivdes med att vara lagledare och började själv kasta mer regelbundet, när hennes resultat förbättrades. På bilden ses hon mycket koncentrerad under en tävling. Men medan det för något år sedan inte skulle ha varit roligt att vara ifrån varandra en vecka, var det nu närmast skönt att få vara sig själv ett tag. Alltnog, jag hade ändå fullt upp, när jag kom till Västerås.

Först fick jag se att vatten ur toalettstolen hade runnit ut och bildat en halvmeterstor pöl på badrumsgolvet. Det måste ha hänt för ganska länge sedan, eftersom det på kanterna hade avlagrats kalk, allteftersom vattnet hade dunstat bort. Jag undrar fortfarande, hur det kunde ha gått till. Men jag fick det fixat och kunde även ägna mig åt trevligare ting. En kräftskiva hos Gunnar och Gunilla passade bra ihop med årstiden. En dag åkte jag till Örebro, för att träffa Leif, en av mina kompisar inom huvudräkningen. Han är ett strå vassare än jag, han var för det mesta ett snäpp snabbare än jag i mitt Mathletics-program, som jag hade lagt online. Det var bara på 1500 meter, alltså när det gällde uthållighet, som jag hade en chans mot honom. Men det var roligt att äntligen ses ansikte mot ansikte. Det blev en eftermiddag fylld av huvudräkning, öl och fotboll. En annan dag åkte jag med Renate till Stockholm. Jag hade lite dåligt samvete, för att jag bodde så långt borta och därför inte kunde ägna mer tid åt henne. Nu gick vi på lite sightseeing, som kulminerade i ett besök på Riddarholmskyrkan, som länge hade frestat med sitt genombrutna torn. Du kan läsa mer om den på mina sidor. Följ länken ovan.

Det var skoj att även Renate var kulturellt och historiskt intresserad. Det blev en dag till bådas belåtenhet. Tillbaka i Belgien började dartserien ganska omgående med en knalleffekt. Vi fick bara höra rykten, som sedan bekräftades i statistiken.

En tolvårig tjej hade kastat seriens första 180 i sin match. Hon spelade i ett nytt lag den här säsongen, som kallade sig "Just4fun". Jag återkommer till dem. För egen del började vi serien med tre oavgjorda matcher. Det var vi nog nöjda med, även om vi grät över en eller annan missad pil, som kunde ha gett oss segern. Till höger finns ett belgiskt spelprotokoll. Fyra singlar följs av två dubbelmatcher och avslutas igen med fyra singlar. Varje delmatch ger en poäng.

Seriematcherna gick på fredagskvällar, så att man hade hela helgen ledigt. Vi utnyttjade en av dem och åkte till Waterloo. Även här kan du läsa mer på mina sidor, om du följer länken. På bilden ovan ses minnehögen med lejonet på topp. Det symboliserar inte Napoleon, som många tror.

Varför skulle det göra det? Denne galning besegrades ju äntligen på denna plats. Han är exakt samma storhetsvansinniga krigsförbrytare som Hitler. Men medan den senare fördöms av hela världen, hyllas Napoleon som hjälte, åtminstone i Frankrike. Ett annat misstag angående Waterloo är namnet. Det uttalas inte på engelska. Eftersom Waterloo ligger i Belgien heter det "Vaterlå", med det nederländska uttalet. Men här är inte minst ABBA medskyldiga till denna felaktighet. På bilden till höger syns en målad scen av slaget. Dessa bilder finns inne i "Panorama", en rotunda som dessutom innehåller vaxfigurer, souvenirs och andra attraktioner för turister.

I övrigt handlade denna höst mest om dart, eftersom förhållandet mellan Ann och mig försämrades stadigt. Jag skrev i ett mail. Jag har svalt mycket genom åren, inte minst för att jag ju trivs här rent allmänt - men det finns gränser för allt. Till sist fick Ann alltså rätt, att jag älskade Belgien mer än henne.

Darten var väl den punkten, där vi kom bäst överens. Vi hade vår egen officiella tävling i början av november och det klarade vi med glans och en hygglig förstärkning av klubbkassan. I serien hade vi efter åtta matcher spelat fem oavgjorda och förlorat tre. Då skulle vi möta tvåan i serien, med tolvåringen, som i första omgången gjorde 180. Återigen ett minne från ett mail som jag hade skrivit: Men det häftigaste var att se det där laget. Det är en familj med föräldrarna och tre barn - håll i Dig: 15, 14 och 12 år gamla!!! De har sopat golvet med vartenda lag i serien hittills. Vi förlorade 10-0. Men det fanns genast ett gillande vid första ögonkastet mellan oss. Därför blev Ann och jag bjudna till caféet, där de spelade sina matcher och vi hade en mycket trevlig kväll, som blev två på natten innan vi åkte hem. Den kontakten bibehöll vi under resten av min tid i Belgien. Jag får tacka Peter, fadern i familjen, (på bilden till höger) för mycket i min dartutveckling. Han tipsade om en del och han var en outtröttlig sparringpartner. Vi brukade spela till tio vunna leg, vilket dels tränade upp min uthållighet, dels mitt spel på grund av alla hans råd. I början förlorade jag stort, men mot slutet kom jag upp i 5 eller 6 vunna leg mot honom. Vi stannade i Belgien över jul och följde med dem på diverse tävlingar i närområdet.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av