DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Oktoberfest i juli


Vi hade kommti till Västerås för att fira Gunnar på sin 40-årsdag. Det var ett av det få tillfällen, då jag kunde träffa mina barnbarn. David hade ju redan blivit "stor" och skulle börja i skolan till hösten. Alex var än så länge bara dryga tre år gammal. Nog för att jag har förståelse för fotbollsfantaster, jag har ju också döpt min äldsta dotter till "Vienna", mitt favoritfotbollslag. Fast där kunde man ju i alla fall argumentera att namnet syftar på min hemstad eller på Ultravox låt, som var populär några år innan hon föddes.
 
Men att Roland kallade Alex för "Alexander Isidor Konrad" var ju ändå ett snäpp värre. Tala om att indoktrinera grabben angående hans fotbollsframtid.
Gunnar gör god min till elakt spel, eftersom han inte gillar att dansa. Fast han kunde väl inte gärna neka Ann.
Tillbaka i Belgien åkte vi en dag förbi Koekelberg på väg hem från Bryssel. Koekelberg är ett av Bryssels distrikt och på en kulle står där en kyrka, som på grund av sitt upphöjda läge kan ses från stora avstånd. Den kallas för katedralen på Koekelberg till vardags, men den heter egentligen "Det Heliga Hjärtats basilika".
Den imponerar med sin storlek. Det finns bara femton kyrkor i hela världen, som är större. Den största kyrkan överhuvudtaget är Peterskyrkan i Rom, som har en nästan dubbelt så stor yta som Koekelbergs. Den senare är en ganska nybyggt kyrka, som påbörjades 1905 och färdigställdes 1970. Den imponerar på flera sätt. Dels genom det moderna utförandet i dess inre. Glasmåleriet i fönstren skiljer sig till exempel starkt från traditionellt sådant. Även stationerna av lidandets väg är moderna kopparstick.
Intressant är också att altaret befinner sig i mitten, rakt under kupolen. På så sätt kan man följa ceremonierna från båda hållen. Och sen är det naturligtvis det enorma utrymmet inne i kyrkan, som gör intryck. Den överdimensionerade höjden och de enorma avstånden understryker att kyrkan känns nästan tom.
Det finns mycket få kyrkliga attributer, som målningar, helgonstatyer, gravar och liknande. Detta ger en känsla av frihet, istället för instängdheten, som många traditionella kyrkor förmedlar.
Från utsiktsterrassen har man panoramavyer över hela stan. Avsnittet på bilden ovan visar i riktning mot Wolvertem, där vi bodde - som låg en dryg mil därifrån.
Nästa "event" var en teaterföreställning, som gavs av den lokala teaterföreningen, "De Muze van Meise - Musan från Meise". Man spelade "Cheri" med Braem i huvudrollen. Pjäsen hade skrivits i början av 1900-talet och hade en "open end". I pausen fick åskådarna rösta om vilket av två slut som skulle spelas. Det var en ganska rolig idé, som gav lite extra spänning. Det är klart vi var tvungna att se det. Braem klarade sig med den äran.

En veckoslutsutflykt gick till Oostende. På vägen dit åkte vi förbi en järnvägsstation med intilliggande cykelparkering. Jag kunde inte låta bli att ta ett kort på den. Problemet jag såg, det var om man hade haft en helkväll på en krog i närheten och sen skulle hitta sin cykel ...
Oostende ligger vid Atlantkusten. Det är ett omtyckt utflyktsmål för hela Flandern, alltså den delen av Belgien, där man talar nederländska. Det är drygt elva mil mellan Bryssel och Oostende. Men på kvällen, och då helst söndagkväll, när alla vill åka hem, kan det ta tre timmar. Därför är tåget ett alternativ, även om man då är låst till tidtabellen.
Vi hade Rebecca med oss, eftersom det i Oostende finns en slags pröva-på-verkstad, liknande Tom Tits i Södertälje. Det som jag gillade bäst var en tavla, som angav avståndet mellan Oostende och New York. Men framför allt visade den också att de båda städerna fjärmar sig från varandra. Och ju längre bort USA är, desto bättre är det i mina ögon.
Att bada i havet där kan vara ganska riskabelt. Just vid Atlantkusten är det en jätteskillnad mellan ebb och flod. Min far berättade att han trodde att han skulle drunkna där. Han hade simmat ut, när det blev ebb. Det gick ju ganska lätt, men när han ville simma tillbaka gick vattenflödet åt andra hållet och han hade världens möda att ta sig i land igen. För mig var det dock inget problem, eftersom jag knappast går längre in i vattnet än till knäna ...
På hemmaplan fortsatte vi med våra lekar. Pilkastningen var numera alltid ett stående inslag, fast i övrigt försökte jag att hitta nya "grenar", så att det skulle finnas lite omväxling. Till den här gången kom Rebeccas hopprep till nytta, något som väckte en hel del munterhet.

 
Cere ville vara säker på att klara åtminstone ett hopp, antar jag. Till att klara flera räkte väl inte höjdhoppskrafterna till. Ann å andra sidan hade svårt att hålla sig för skratt, så att hon knappt alls kunde lyfta från marken.
Jag har svårt för att tyda Vickys ansiktsuttryck. Är det bara koncentration eller är det rena förskräckelsen?
I Laurents fall är det lättare att tyda den stenhårda koncentrationen på att studsa pingisbollen så ofta som möjligt.
 

En mer högtidlig sammankomst fick vi också bevista, när Dirk, min svåger och Anns bror, gifte sig med Dominique i Meises rådhus. Det blev en betydlig större fest än när vi gifte oss ...
Jämfört med hopprepet är Cere åtskilligt mer avslappnad här - och det trots att han håller på att tappa byxorna?

Bland det mest minnesvärda denna sommar var "oktoberfesten". LR, företaget med Aloe Vera-produkterna, hade bjudit alla, som jobbade för dem, samt respektive till ett stort party i Dortmund. Man hade hyrt ett av Westfalenhallen-komplexet, som även används för mässor, kongresser och alla möjliga events.
Man hade också rekommenderat att folk skulle klä sig i Lederhose, respektive Dirndl, för att skapa en "äkta" stämning. Det var ju inget tvång, men det är klart att vi var med på det. Vi hittade en kostymeringsaffär i Bryssel. Visserligen var Braems och mina "skinnbyxor" av plast, men tjejernas Dirndl var faktiskt ganska snygga.

Braem jobbade ju också för LR, därför hängde även han och Femke med till Dortmund. Och visst måste vi förse oss med genuin mat, som Femke glatt demonstrerar här på bilden.
Själva tillställningen började med lite pep-talk för LR. Men sen blev det musik, som åtminstone träffade min smak.

Det var nämligen typisk tysk schlager, som det bjöds på. Och det man är van sen barndomen, det sitter i ...
När festen var slut, kände vi dock att kvällen inte alls var det ännu. Därför fortsatte vi till en krog, som låg på hemvägen. Och därifrån har vi också ett minne som sitter kvar. Det började med att Braem fick en millimeter mera whisky i sitt glas än jag. Samma sak hände med nästa. När jag på skoj påpekade det för kyparen, var han med på samma våglängd och det blev en diskussion med mycket skratt. Det slutade med att vi fick en gratis whisky. Sen dess är det ett stående skämt mellan oss - men man kan bara inte tro hur ofta det händer, att Braem får mera i glaset än jag ...


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


07.12.2021 by webmaster@werbeka.com