DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När vi hade kommit hem från Wien, dröjde det inte länge, innan vi åkte till Frankrike över en helg, eftersom ett par kompisar till Ann fyllde 100 år tillsammans. Nu är det ju så att de flesta fransmän har ett speciellt förhållande till främmande språk. Visst, det fanns några som "pratade engelska". Men deras engelska var ungefär i samma klass som min franska. Jag kunde inte låta bli att jämföra återseendet med mina ungdomskamrater i Wien, med den här träffen. Tänk om jag skulle ställa till samma skandal, som Ann hade gjort i Wien ... Men jag tog det som en "live" fransklektion istället. Och på väg hem passerade vi slott Fargeau, där jag propsade på att vi skulle ta en timmes paus för att besiktiga den medeltida byggnaden. Någon vecka senare fick jag ont i en tand. Därför rekommenderade Ann sin tandläkare. Det togs några bilder, sen fick jag veta att jag inte hade något hål, men att en rot var inflammerad. Tandläkaren passade också på att skrapa tandsten, gav mig penicillinpiller och begärde hela 32 Euro, alltså 320 kronor. Av dessa fick jag sedan 23,90 Euro tillbaka från försäkringskassan!!! Och här i landet vill de inbilla oss att vi lever i värdens bästa sociala system ...

Ann var ute flera gånger i veckan för att sälja sina skönhetsprodukter. För det mesta åkte hon direkt från jobbet, eftersom hon oftast skulle söder om Bryssel och då redan var på väg. Laurent, Anns son, fick finna sig i att min matlagning var lite annorlunda, men i stort sett var han ganska nöjd med den. Men Ann var mycket duktig som försäljare för LR-produkterna. På höstens firmaträff för de belgiska säljarna fanns hon med i topp och fick ett diplom som "topsäljare". Efter att Renate hade fått pengarna, som min far hade lämnat åt henne, var hon åter kommunikabel. Det ledde till att vi skrev rätt många mail, där jag som omväxling fick reda på mer om min dotter. Hon tog sånglektioner och uppträdde även på Växhuset här i Västerås, i en satsning, som något studieförbund genomförde. Hennes uppträdande spelades in som video, som hon sedan skickade med ett mail. Hon sjöng fem, sex klassiska bitar, som "O mio babbino caro" av Puccini, "Loch Lomond" eller "Scarborough Fair", men även mer moderna som "Memory". Jag tyckte att hon var fantastisk och jag visade förstås videon till alla bekanta. Och det var inte bara jag, som tyckte att hon sjöng bra. För mig kändes det underbart att ha "fått tillbaka" ett barn.

Jag föreslog att hon skulle komma och hälsa på oss i Belgien. Hon var tveksam till en början, men till slut kunde jag övertyga henne, att det skulle vara både ett äventyr och en utveckling för henne. Hon kunde flyga ner med oss, eftersom vi skulle vara i Västerås över jul. Sen skulle jag följa med henne till flygplatsen i Zaventem, fast där fick hon hitta planet själv och klara hemvägen ensam. Jag lyckades övertala henne och såg mycket fram emot att träffa henne igen. Dessutom tyckte jag verkligen att det var bra att hon kom ut och upplevde något annorlunda. Det var inte alldeles enkelt att ha lägenheten kvar i Västerås, när jag bara var där någon vecka om året. En gång när jag kom "hem" hade det läckt ut vatten ur toalettstolen. Inte så himla mycket och sedan fungerade toaletten precis som den skulle igen. Men man kunde se, hur långt vattenpölen hade gått, eftersom det hade bildats en kalkrand vid gränsen av den, när vattnet dunstade bort. Det är fortfarande ett mysterium för mig, hur det där kunde ha gått till. Och nu fanns det ett annat problem. Bostadsrättsföreningen hade bestämt att man skulle byta ut alla fönster. Det krävdes naturligtvis att eventuella extralås i dörren var upplåsta, så att man kunde gå in med huvudnyckel. Men dessutom skulle man byta ut även fönsterramarna och det innebar att lägenheten var öppen för vind och (regn)våg, innan de nya fönstren hade kommit på plats. Som tur var kunde Gunnar dels låsa upp extralåset, dels se till att ingenting kunde flyga omkring, när vinden ven genom lägenheten. Jag hade kvar en rulle plast från badrumsrenoveringen, som han kunde tejpa fast på möblerna. Åtminstone på dem som stod i riskzonen för hämningslösa regnskurar, som skulle kunna invadera rummen genom de borttagna fönstren. Det gick bra, men det var ju ett orosmoment, innan jag fick klartecken av Gunnar, att allt var över. Ett annat besvärande faktum var att jag hade fått gikt. Det gjorde ont i fötterna, när den slog till då och då. Av vår husläkare hade jag fått piller, som jag kunde ta vid ett anfall. Men det dröjde ändå minst två dagar varje gång, då jag gick som en anka. Jag är ganska säker på att det berodde på kostomställningen. Framför allt verkar det ha varit jästen i brödet och det myckna köttet som vi åt, oftast ganska "rare" tillagat. Men det fanns mycket annat, som uppvägda alla dessa besvärligheter. Att cykla var både hälsosamt och upplevelserikt.

Jag hade alltid kameran med mig och kom oftast hem med nya bilder av alla möjliga slag. Naturen var på något sätt mera kraftfullt, yppigare och vildare. Den påminde mig mycket om mina ungdomsdagar i Klosterneuburg.

På bilden ovan syns det att det håller på att dra ihop sig till oväder. I dessa fall hade jag ganska bråttom att antingen cykla hem quickt, eller att snabbt hitta en krog, där man kunde avvakta det värsta regnet. Det dröjde sällan länge med sådana åskskurar, så att en, högst två öl hjälpte över väntetiden. Men det kunde ösa på ordentligt, och inte bara som vattendroppar. Det syns på bilden nedan. Denna hagelskur tog bara några minuter, men inte hade jag velat vara ute på cykeln då ...

Fast det var inte bara i naturen, som jag hittade mina motiv.

Det fanns en ungdomsgård, den hette "Tobit", på en tomt i utkanten av Bryssel. Men det var ungdomarna själva, som fick sköta allt som behövde göras, såväl i underhållsväg, som det organisatoriska. De stod även för öl- och läskförsäljningen, och det till "ungdomspriser". En liten öl fick man för en Euro, medan den kostade 1,60 ute på kvarterscaféerna. Några av dem, som besökte oss regelbundet, satt med i styrelsen. En kväll, när Ann var ute på försäljningtur, blev jag inbjuden till en pokerturnering där. Jag var ju knappt någon ungdom längre, men jag kände mig hedrad, så jag hängde med. Det skulle bli många fler gånger, som jag skulle vara där. Det är rätt intressant, att jag aldrig såg någon ungdomsfylla där ...

Min Netshop hade sina glansdagar vid den tiden. Det var ännu ganska ovanligt med all kommers på nätet, därför fanns det mer utrymme för annat, som till exempel kulturella inslag. Jag låg på omkring 40000 lästa sidor i månaden, om man lade ihop alla tre språken. Idag kommer jag knappt upp i hälften. Det innebar naturligtvis att mina sidor blev intressanta för folk, som ville göra reklam där. Det var oftast nya casinon, som sökte platser, där de kunde "gömma" en annons i en till synes redaktionell text. Jag tyckte egentligen inte om det, men å andra sidan kostade mig Netshopen inte bara tid, utan även avgifter för servern på mitt webhotell, där mina sidor finns. Jag begränsade det hela dock självmant och bestämde att jag aldrig skulle ha fler än tre reklaminslag. Jag fick inte ihop någon förmögenhet, men det täckte i alla fall självkostnaderna.

I början av december råkade jag ut för en olyckshändelse, som kunde ha gått värre. Ann kom hem sent från några LR-kunder. Jag satt, som oftast, vid datorn. Ann var trött, därför skulle hon gå lägga sig på en gång. Jag sa att jag bara skulle avsluta det jag höll på med, sen skulle jag också komma. Jag hade min bordslampa på, därför släckte Ann resten av lamporna. När jag var klar, var jag för lat att gå och tända i taket, innan jag släckte lampan vid bordet. Jag tyckte väl att jag skulle hitta i mörkret. Sen vet jag inget på ett tag. Rekonstruktionen gav vid handen att Rebecca, som hade sitt skrivbord i samma rum, inte hade ställt tillbaka sin stol, som stod en bra bit ut på golvet. Jag måste ha snavat på den och slagit huvudet i stengolvet. Jag vet inte, hur länge jag hade legat där, när jag kom till sans igen. Då märkte jag också att hade jag kräkts. Det var tur att jag inte kvävdes då. Mera tur var att jag hade ganska ont i sidan. Jag antar att jag först slog med höften i stolen, som hade bromsat fallet lite grann. Jag torkade golvet och gick och lade mig. Men dagen efter ringde jag till doktorn, som konstaterade en hjärnskakning. Jag fick ta det mycket lugnt under några dagar, ingen dator, helst inte läsa heller. Men sen var allt som vanligt igen, förutom att jag hade tappat luktsinnet. Och det är borta sedan dess, långt innan Corona ställde till med samma sak för folk. När vi strax före jul kom till Västerås, fick jag en mindre överraskning. När de hade bytt fönstren, hade de flyttat möblerna mot de motsatta väggarna. Vi fick börja med att inreda lägenheten igen. Jag förstår naturligtvis att de behövde utrymme, men jag tänkte med vemod på de belgiska bestämmelserna, att hantverkare måste lämna lägenheten så som den såg ut, när de kom ...

Redan i mellandagarna åkte vi tillbaka. Men den här gången var Renate med oss. Hon hade aldrig flugit förut, därför var det roligt att kunna visa och förklara för henne, hur det fungerade på en flygplats. Det var ju inte bara att hon skulle behöva flyga tillbaka ensam, utan det kändes också bra att vidga hennes erfarenheter. Att bredda mina barns horisont är ju det som jag anser vara min viktigaste uppgift som förälder, i samtliga sammanhang. Jag har ett underbart minne från en av de första dagarna i Belgien.

Ungdomarna skulle gå ut en kväll och de frågade om Renate fick följa med. Laurent skulle följa med, Braem och Cere också. Därför tyckte jag att det var en bra idé, att hon fick komma ut med jämnåriga och få lite andra perspektiv på livet. De lovade också att ta hand om min dotter och inte släppa henne ur sikte. Och jag kommer aldrig att glömma hennes strålande ögon, när hon kom hem igen. "Jag har varit på en bar!!!" Nöjet och tillfredsställelsen formligen sprutade ur henne. De andra berättade att hon gott kunde ta vara på sig själv. En snubbe försökte att prata med henne, men hon vimlade av honom med ett enkelt: "I don't like you."

Däremot sa jag nej, när de på nyårsafton ville ta med henne till "Tobit", ungdomshuset. Även om jag litade på ungdomarna fullständigt, skulle det finnas många okända där och på nyårsafton skulle det säkert drickas mer än vanligt. Det blev ändå en kompromiss, eftersom hela gänget började samlas hemma hos oss.

Vi startade kvällen med att äta tillsammans och genomförde en del lekar sedan. På bilden ovan ses Steffie försöka stapla skor.

Hon skulle få ihop ett så högt torn som möjligt. Vid tiotiden åkte de sedan till Tobit. Även om jag tyckte synd om Renate, tycker jag ännu idag att jag gjorde det rätta. Naturligtvis gjorde vi lite sightseeing tillsammans. Jag tog med henne till Grimbergen och till klosterkyrkan, Sankt Servatius. Helt i turistisk stil hade hon kameran i högsta hugg.

Sankt Servatius är förresten ett av de fem frosthelgonen, som för med sig järnnätter med frost under våren. Han levde i Flandern och är sålunda ett lokalt helgon. Wikipedia säger att det handlar om att "järnnätter" är en felöversättning, eftersom man trodde att tyskans "Eismänner" syftade på "Eisenmänner". Hur som helst hjälper Servatius mot fotproblem, frostskador, reumatism och problem med råttor. Han har ingen namnsdag på svenska längre, men fram till 1901 var den 13:e maj hans dag, dagen då han dog, år 384. Ann jobbade, men under veckoslutet åkte vi in till Bryssel, för att där se på Grote Markt, Manneken Pis och andra sevärdheter. I ett mail till Gunnar berättade jag: Renate stormtrivs och är just nu ute med "gänget". Hon är alldeles upphetsat av möjligheterna här. Och det är klart, det var ju meningen att hon ska se och uppleva något nytt - inte bara sitta hemma hos  Anita. Hon växer med varje dag som går. Det hjälpte inte, hur ofta jag talade om för Anita att det inte var bra att hon band upp Renate så mycket. Redan dagen efter vi hade åkt från Sverige, skickade Anita ett mail till mig, där det fanns några rader till Renate på slutet. Där skrev hon: "... så du behöver inte vara orolig att jag sitter för mig själv och gråter." Därmed planterade hon ju in tanken i flickan, att hon hade lämnat sin mor ensam. Varför skulle en nittonåring behöva ha dåligt samvete, för att hon åkte ifrån sin mor under en vecka? Men det kom mera. Några meningar senare står det: "Det känns lite underligt emellanåt som om jag väntar på "någon" och det är nog du!" Vilket paradexempel på indoktrinering och hjärntvätt. Som vanligt gick en vecka alldeles för snabbt. Glad och sorgsen åkte jag med min dotter till flygplatsen. Glad för att hon hade fått uppleva något annorlunda, men sorgsen för att hon åter skulle stängas in i sin lilla värld.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av